Han är funnen!

Efter en hutlöst god och trevlig kväll chez Lidman/Norén sitter jag inne med lösningen på en gåta, svar jag känner mig tvungen att dela med mig till er. Frågan vi ställde oss härom dagen var som sagt "Who the heck is Per Cederberg and what is he doing in my PACS?" och jag tror att Pontus, Linda, Google och jag har funnit svaret.

Här är han i alla fall, vår PACS-Per.

Per verkar vara en något pretentiös och ibland plågad själ (om du läser det här, Per, behöver du väl inte tycka illa om mig, min frispråkighet beror endast på ett överdos av Corona och ost) men vem har inte skrivit, sjungit eller gjort pinsamheter i sina undomsår, så säg? Nåväl, själva beviset på att det är den här Per som är vår Per finner man en bit ner på den här sidan, för även om jag inte skrev det i mitt inlägg så är anknytningen uppenbar när man ser hans CV och har sett hela felmeddelandet jag fick och som genom ett trollslag är mysteriet nu löst.

Alla är nöjda och jag hoppas att Per inte backtrackar besökarna till sin hemsida för då kommer han hamna här och se vad jag skriver om honom (Hej Per!).

Kärt återseende

- I would marry cheese if only they'd let me.

Uttrycket ovan är mitt normala sätt att beskriva min kärlek till ost, denna underbara uppfinning där, så här långt, endast Hushållsosten i all sin plastighet, lyckats hamna i skam hos Charlottentotten. När man känner så passionerat för en mjölkprodukt kan ni alla förstå hur svår tanken på att flytta till USA till en början var för mig. USA är nämligen ett tämligen mediokert ostland, på sin höjd kan de frambringa stora mängder knallorange ost som till smak, form och textur med åminner om den där Hushållsosten än något annat. Om man letar lite kan man även hitta Briehjul man kan använda som mordvapen eller reservdäck och allsköns smaksatta bredbara ostar. Har man riktig otur kan man snubbla över hemska avarter som till exempel ost på sprayburk, något som får den här ostaficionadon att nästan gråta.

Länge levde jag ett ostfritt liv när jag flyttat hit. Tankarna på en ihålig Herrgård eller en vällagrad Västerbotten hölls i schack genom hård motion, böner och allmän avhållsamhet (eller nåt) och tillfälliga försök med en småtrevlig Vermontsk Cheddar. Inte wow men okej. Så snart kosan styrdes hemåt igen togs varje chans till ostätning på största allvar; Gorgonzolor, fårostar och Goudor galore åkte fram och förpassades snabbt till den allmäna paddingen på Charlottens ändalykt, det var det värt.

Min allra bästa hårdost introducerades jag till av Lihkörens dirigent, Hans Lundgren, en bitig, nötig och tandköttskliaframkallande Gouda vid namn Prima Donna jag aldrig kunde få nog av, bäst serverad skuren i bitar att inta innan maten. Efter den starten på en kväll behövde jag sällan någon annan mat, jag åt mig oftast mätt på bara ost och hade den kunnat tala hade jag frågat om dess hand omdelbart bums.

Nåväl, mitt ostcelibat fick i somras ett något överaskande slut när en liten delikatessbutik öppnade i Milford centrum, en med ostdisk i, en med Pecorinosar, Manchegosar och Gorgonzolor. Jag är inte direkt stammis där men då och då tar jag mig dit för att oh:a och ah:a lite förälskat. Idag smet jag in för att hitta något gott att pyssla med till middagen och döm min förvåning när jag får se min gamle älskare ligga retsamt där i kyldisken, Prima Donna har intagit Milford och ett nytt lugn har intagit Charlottens mage. Jag förutspår att ny insulering kommer inta Charlottens rumpa också, fast det kan vi tala lite tystare om. Här sitter jag nu hemma i lägenheten alldeles glad i hågen, för ute i mitt kylskåp ligger det en rejäl bit av min bästa ost - osten i mitt liv.

Och snart ska jag äta upp'an!