Om att inte ha

Jag är här nu, fortfarande lite rufsig i kanten men okej. Resan hem gick bra och jag kom till föreläsningen bara tio minuter för sent. Visst, jag hade ingen aning om vad vi pratade om men det hade jag inte haft om jag varit hemma hela helgen heller.

Det var så himla skönt att se er allihopa, maten var störtgod och barnet var så vackert. Jag har på mig mysbyxor med Sirikräks på. Barnkräks är underskattat. Eller överdrivet. Vi kan gräla om det där.

Jag älskar att åka hem och jag ser verkligen redan fram emot nästa tillfälle. Jag funderar till och med på hur jag ska kunna komma hem innan nästa tillfälle, fundera på hur det egentligen är möjligt, ni. Det är fantastiskt att ni gifter er och får barn och bjuder på söndagsmiddagar och ser till att det finns konstiga buggar som man beskriver bäst live. Så länge det finns barnkramar med korta armar och vuxenditon och föräldraklapp och systersäng till låns kan jag inte hålla mig borta. Chalonger och att sova på soffan, illamående, marsipanägg och krokusar och 30 procent Volvosar på eran gata gör all jetlagg banalt.

Det enda dumma är insikten om att jag inte har något alls. Den slår mig som en knytnäve i magen, varje gång jag snubblar hem.