Vilse på slätten

Tänk att en del människor aldrig ska klara av att vara riktigt nöjda.

Det var och är fantastiskt underbart kul och skönt att få vara hemma hos många av de man gillar bäst och mest i hela universum ett tag. Det är bra att få se sina vänner istället för att bara skriva till dem, läsa om dem eller tala till dem på telefon, få skärskåda dem lite och försäkra sig om att de mår bra och är sig lika, att de fortfarande är bara mina så där som jag anser dem vara.

Trots det kunde jag inte låta bli att fläckvis känna efter lite för mycket och snabbt anse mig något ensam och eländig - hemlös. Fastän jag har en alldeles egen Challong i Ryd att bo i. Hur mycket jag än vägrat och spjärnat emot har det emotionella avståndet fått ta ut svängarna och under ett par timmar här och var kände jag mig under den här veckan ensammare än någonsin förut. Att komma hem är inte bara mysigt, att komma hem är att åminnas om att man missar massor, att man inte är här och att man mest av allt inte är fler än sig själv.

Här, där ni är, verkar många relationer och vänskaper bara bli mer och mer etablerade och starkare, lite som rivet i lagrade ostar bara blir bättre med tiden, där jag är och från mitt håll ter de sig bli svagare och klenare över tiden, som benstommen hos kvinnfolk efter klimakteriet.
Det är smått omärkbart över lång tid och om man bara patchar och lagar lite går det nog över ganska snart men det oroar ändå. Precis som jag inte kan vara riktigt nöjd kan jag inte heller sluta oroa mig.

Jag tror minsann jag är min mammas dotter.