Idag kom vinterns första riktiga snö och det vet vi alla vad det betyder. Eller, jag vet att jag vet vad det betyder, ni kanske behöver er en vänskaplig påminnelse. Här kommer den. Håll i er.
Det betyder: KAOS!
Klockan strax efter fem blev jag informerad om att det snöat i en timme eller så, en lättsamt trillande, fin snö man egentligen skulle passat på att bara njuta av för den var fin, men här i Amerikat är det inte så enkelt. Med näsan pressad mot rutan i konferensrummet kunde vi, när vi fokuserade om från snöflingorna till vägen nedanför, se en lång rad med bilar, bilar som köade för att komma ut ut garaget, som köade för att komma ut på utfarten och som slutligen köade för att komma ut på vägen. Längre än så kunde vi inte se men vi kunde allihopa tänka oss exakt hur illa det var ute på vägarna. Pontus, jag och Jaime ringde till Niklas som satt sig i bilen en halvtimme tidigare och han rapporterade att han fortfarande inte hade lämnat företagsparken vårt kontor ligger i. Det var bara att inse att vi var fast på kontoret, inte direkt på grund av snön, den var vid det laget knappt synbar på marken, utan av paniska bilförare som allihopa bestämt sig för att köra, krocka och krypa hem vid exakt samma tidpunkt. Jag smet iväg till gymmet medans de andra pseudojobbade några timmar till och funderade lite på varför vi bor i Connecticut egentligen: höga skatter och dåligt väder, kan det bli sämre egentligen?
Vi kom hem till slut allihopa, jag fick laga mat till den lilla familjen (Tomat- och mozzarellasallad, ungsåkta grönsaker med Boursinostspäckad lax och glass med hallon och chokladsås), Linda somnade på soffan och Olivia var riktigt charmerande. Det blev fredag till slut ändå.
