- Du kommer få så ont i nacken av det där, Pontus.
- Ja, men det är det värt.
Fjärran var den tysta, kontemplerande trollunge jag mött på sjukhuset i lördags, idag var det ett litet ilskt knytt som gjorde sig till känna när jag smög in genom dörren för att hjälpa Pontus laga middag och vara i vägen så där som jag antar att bara en ungmö kan vara i ett hushåll med fyra dagar gamla barn i. Lika strålande vacker var hon dock som förut och mjuk och väldoftande. Och stark! Lite styrsel på huvudet har hon allt redan.
Vi åt en gång var, hon åt fler gånger, jag diskade, stoppade undan, var i vägen och tog ett par bilder. Sedan smög jag mig ut igen, det sista jag såg var en obekvämt uppallrad Pontus i soffan med en sovande dotra på bröstet. Han kommer ha så ont i nacken imorgon och ja, det är värt det.
