Parmyndigheten

Jag var ute och gick med ett par goda vänner i julas, riktigt gamla vänner från småskolan, sådana där som man kan fulprata med nästan hur mycket som helst. Diskussionerna meandrade sig fram och tillbaka och vi frågade oss bland annat hur mycket energi och pengar som läggs ner på det här med att leta efter kärleken egentligen. En av väninnorna berättade om en bekant som hade gått på så många träffar att han till slut blivit så trött och deppig att han inte orkade ett dugg mera. Borde inte myndigheterna göra något åt saken innan vi börjar få rapporter om människospillror som blivit utbrända av nätdating eller sönderstressade av singellivets hopplösa extrastress?

Det var då vi kom på att det borde finnas en Parmyndighet. Parmyndigheten, med huvudkontor i Åtvidaberg eller kanske Trosa, skulle inte vara så mycket en förmedlingsinstans utan mer vara rådgivande, kanske hålla på med forskning och hjälpa invånarna hantera effekterna av parbildningsstressen - dela ut självhjälpsböcker och så. Lite stödverksamhet med veckomöten, egenvärdesdiskussioner och tolvstegsprogram för de med attachmentproblem.

Jag tror för övrigt att min låtsassvåger Per skulle kunna bli en strålande parmyndighetsbyrådirektör.

PS. Jag tror att det löste sig för honom där ovan till slut också, om jag inte missminner mig helt blev det ett lyckligt slut på historien. Som tur var.