Fast Ahlgrens Bilar den här gången, ni vet dem som man bara kan stoppa genom att just stoppa dem i munnen. Godiset, alltså.
Jag var på IKEA idag för att hämta upp lite inpackningsmaterial till alla mina klappar, något som i sig är konstigt då det i riktigt amerikanska affärer finns tillräckligt mycket svulstigt inpackningsmaterial för att jag inte ska behöva åka till en svensk sådan för att handla, men framför allt för att titta in i deras lilla mataffär för lite basvaror. När jag for hemåt igen hade jag glögg, delicatobollar, tunnbröd, gravlaxsås och sill med mig hem. Och så Ahlgrens Bilar förstås. De tänkte jag ta med mig till Trånaren på kvällen till vårt traditionsenliga slagsmålslördagsmys, den här gången inte på Hooters utan hemma hos honom. Jag rullade därför ihop tunnbrödsrullar och gjorde tapenadecigarrer, tog mina bilar och smet över framåt kvällningen, glad i hågen och törstig på blod, våld och inteligensbefriade matchanalyser i trevligt sällskap.
Väl där hälsades jag och min mat med uppskattande men något mistänksamma tillrop, Trånaren är lite kinkig med maten förstår ni. Hans små kamrater däremot, mumsade glatt i sig både rullar och cigarrer men när bilarna åkte fram blev det tvärstopp. Så här löd det slutgiltiga domslutet:
"I feel like this is the cure for a nasty yeast infection. You justs pop them up there and, BAM! instan relief."
Så sa Trånaren medan han tuggade och tuggade på en grön bil. Hur han fick en av Svea Rikes mest klassiska godissorter att bli ett underlivsfarmaka kan jag fortfarande inte vare sig förklara eller förstå. Jag tror att det här säger mer om mannen än om godiset.
