Ja, så var man då inflyttad till slut.
Eftersom min gas inte är påslagen ännu och lägenheten därmed är något kylslagen sover jag i natt hos de finaste av Pontusar och Lindor trots att min säng i principip är färdig och klar att använda, om än med istappar i hörnen.
Allt gick iallafall bra och jag har haft en sällsam flyttupplevelse, sanna mina ord. Lite smått försenade dök det upp en flyttbil utanför mitt hus i morse och ut hoppade tre män av, med min fördomsfulla mått mätt, smått tvielaktig karaktär. Ni vet, med alla fördomar fullt påslagna blir det lätt så att stora män av olika färgslagning med tufft hasiga byxor och dova luvtröjor kan uppfattas som lite farliga av en ensam flicka som mig, men efter lite handfattning fick jag snabbt veta att Reuben, Tyrone och Josh var ena synnerligen trevliga grabbar - roligare flytt än så här kan jag inte säga att jag upplevt på väldigt länge. Reuben och jag pratade miss- och lyckade förhållande och inredning, Tyrone bjöd mig på lunch och sjöng för mig och Josh fick jag lära lite fightingknep och dessutom fick jag hans mobilnummer innan han for - omutifall något skulle krångla eller om jag behövde hjälp med något, nästan vad som helst speciellt om någon var elak mot mig eller så. Jag vet att de låter lite underliga så här vid en kort beskrivning, men de här tre flyttpojkarna är nog det närmsta av, för mig med min bakgrund, "normalitet" jag kommit här bland amerikanarna hittils; människor som inte drar alldeles för stora växlar över allt och inget, sådana som förstår och uppskattar ironi och sarkasm och dessutom kunde vara lite mjuka i all den där katiga tuffheten. När vi väl flyttat klart blev det till och med så att vi satt kvar i mitt alldeles för lilla vardagsrum och pratade skräp i en extra halvtimme innan jag till slut kastade ut dem lite nätt.
Så, de bullrade till sist ut till sin lastbil med allt mitt skräp runt fyrasnåret i eftermiddags och med ett par glada tut, för nu var det fredag, for de sedan tillbaka mot New York där de kom ifrån; Josh vid ratten och Reuben med en nonchalant cigarettbeväpnad arm ut genom passagerarfönstret. Det blev förfärligt snabbt tyst i lilla hemmanet och jag ångrade att jag inte diskuterat vidare mina erbjudanden om att faktiskt behålla dem hos mig, det är kanske inte riktigt samma sak som att ha en manskör och Lena PH:s ben under trappen, speciellt som jag inte har en undersida av en trapp att behålla dem under, men icke förty slår de just nu minst lika högt.
Öppet brev till Corren
-
Låt mig börja med att säga att jag prenumererat på Corren i snart 40 år och
värdesätter en lokal/regional morgontidning mycket högt. Jag vill – och har
b...
8 år sedan