Marknadsavdelningen i arbete

Jesper says: Jag står i valet och kvalet - ska jag odla mustasch igen eller inte?
http://www.facebook.com/photo.php?pid=2171073&l=b90f5&id=574220334

Chottlips says: Ja, lite tysk porrstjärnelook har ju inte skadat någon. Ännu...

Jesper says: Nä, och vem vet - jag kanske blir erbjuden en roll! Får bara öva på min tyska lite. Men det ska jag ju om två veckor.

Chottlips says: De hett eftertraktade talade rollerna är det svårt att få om man inte kan språket. Sant.

Jesper says: Jag kan nog basic porrfilmstyska. Det räcker kanske?

Chottlips says: Haha! Den var ny... "Tyska för nybörjare" kan dra åt skogen, säg hej till "Tyska för porrstjärnor". Det vore något för Medborgarskolan.

Jesper says: Ja, varför lära sig ord som "Winzergenossenschaft" när man kan lära sig "Ja! Ja! JAAA!" och "Mehr! Gerade da!"
Jesper says: Kanske skulle ringa dem och föreslå. Alla filmer som är dubbade till tyska låter ju ändå som någon sorts porrfilm.

Chottlips says: Sant, fast jag tror att det är mer marknadsmässigt att kalla kursen just "Tyska för Porrstjärnor" än bara "Tyska för Stjärnor". Det sista låtere lite fattigt.

Jesper says: Ja, det tror jag också. Plus att det kan vara roligt att se vilka människor som dyker upp.
Jesper says: Tjocka män i raffset?

Chottlips says: Långa, smala i mustasch?

Jesper says: Ja, just det - såna som jag på bilden...

Fy fabian

Jag hade glömt bort hur kall riktig kyla känns upptäckte jag klockan fem i morse när jag tassade ut till bilen för att rulla vilse i Wisconsin en sista gång. I och med blåsigheten räknade man fram en huskelig temperatur på just -50 grader, något som jag inte har några större behov att återuppleva på ett tag. 50 torra minusgrader limmar ihop näsborrarna, stelnar pannan, djupfryser både glasögonen och själva ögonbollen och blåser slutligen rätt igenom nättyget på mina joggeskor.

Flyget var mycket riktigt inställt i morse så jag fick åka svinkall buss i massor med timmar för att komma till Chicago, om någon vill veta exakt hur jag har rest kan man höra med Marina för hon vet precis vilka stater och städer jag varit i idag.

Nu tröstäter jag efter en förödmjukande volleybollmatch, browniesarna är numera uppgraderade till grönsaker.

Snöyra

Runt klockan lunch idag ringde jag till säljaren jag skulle träffa för möte och frågade honom var i hela friden han hade tagit mig egentligen? Mitt ute på vichan var jag, snö och träd och mer träd och ett pappersbruk och rak, rak väg. De kallar det för Wisconsin: Folk med stora bilar och jeans och snöskor. Jag passade inte riktigt in i min piffiga kjol, de raffiga strumporna och snyggt draperade kavajen, framför allt när snön började rinna in genom de öppna skorna. Redan på flyget från Chicago hade jag insett hur felklädd jag var när jag jämförde mig lite lätt med den lokala befolkningen. Fast, man är ju tuff och viking och då fixar man att ha silkeskjol i -30 grader. Nåval, min säljarkollega skrattade väldigt mycket åt mig när vi väl träffades på sjukhuset en stund efter det där förvirrade telefonsamtalet.

En annan sak jag har lärt mig av det här besöket är att de talar otroligt fint här. Jag tror att den här regionens amerikanska dialekt är någon slags motsvarighet till östgötskan i Sverige; lite idiotförklarad men åh, så charmig. De låter som kanadensare, folket alltså, inte fartyget och framför allt ger de intryck av att vara väldigt glada och nöjda hela tiden. Jag satt och toklog och lyssnade hela flygturen.

Nu har jag genomlidit en lång dag och en timmes spännande biltur i riktigt galen snöstorm där jag varit på väg att halka av vägen minst ett par fem gånger. Till skillnad från oss mesar i Connecticut vet Wisconsianerna hur man ställer till med vinterväder, det talas om -50 grader imorgon och jag undrar redan om mitt flyg hem kommer gå eller inte.

Prospekt

Från den senaste månadens match.com-prospekterande har jag två tävlanden som fortfarande är med och slåss om Chottes ytterst nyckfulla gunst. Om jag verkligen ville skulle jag säkert kunna göra ett pinsamt TV-program av det hela, mycket likt Jespers favvisserie "Bonde söker fru".

Tack vare Internet, detta underbara hjälpmedel, vet jag redan massor om mina lekkamrater långt innan jag träffat dem. Den ena verkar vara akademiker av stora mått: Rhodes-stipendiat, bakgrund på högvis av Ivy League univeristet (Cornell, Yale och Oxford är bara början), utbildad arkeolog och nu på väg att omskola sig advokat med inriktining på mänskliga rättigheter. Sa jag att han var frivillig brandman också? Nummer två är artistiskt lagd, skådespelande hobbybaryton med flera år i New Yorks off-broadway scen bakom sig. Han har en egen sida på IMDB men har numera skalat ner och är högstadielärare till vardags.

När två sådana där karaktärer får för sig att lilla jag är intressant (ja, jag har tydligen lyckats med det trots de senaste veckornas sporadiska brevväxling) är det bara att rida på vågen och ignorera alla känslor av otillräcklighet. Visst, vad är väl en rymdingenjör mot allt det där jag listade ovan egentligen, men jag kan ju ändå lukta gott och ibland till och med vara lite underhållande när jag verkligen vill. Nej, så värst förfinad är jag kanske inte, speciellt när jag sitter i pyjamasen och lyssnar på N'sync på högsta volym, men jag är ganska fin i ena hörnet ändå.

Den andra har jag i alla fall lekt telefonpjätt med i dagarna tre utan någon större framgång och den första ska jag ut på date med på lördag, vi ska dricka en drink och prata amerikansk inrikespolitik på en jazzklubb i New Haven. Det talas om skriftliga prov men jag är skeptisk. Dessutom är jag lite nervös, hur kommer det sig att jag envisas med att hitta sådana pretentiösa människor att leka med nu för tiden, sådana med allmänbildning och ambitioner och andra flerstaviga egenskaper. Det känns väldigt onödigt.

Nu på rea!

Vad som borde finnas i varje svenskt hem.

Big girls don't cry

Och det gör jag inte längre, så stor är jag numera, men en liten föraning var det allt bra att få tillskickat sig idag. En aning om att jag ska tassa lite försiktigt i klackarna de kommande veckorna.

Det är fortfarande klurigt med vänskaper och andra -skaper där ute, att kalla dem ovänskaper är fel för även om o:et i sig inte borde behöva betyda animositet egentligen, så är det ju bestämt att det är just så. För mig är det mest en avsaknad av vänskap det handlar om, ett vänskapsformat hål i maggropen, ett som säkert kommer fyllas med allsköns skräp vad det lider. Eller så kommer kanske den där personen att få plats däri igen, vem vet? Kanske håller det redan på att täppas igen men jag har inte mätt hur stort det är på ett tag så jag vet inte riktigt hur det ser ut. Det är lite som med hjärtat skulle jag tro, det där hjärtat som bara skulle vilja bli kärt och bultande och svullet och levande men som fortfarande har problem med ärrvävnaden; det är hårt där det ska vara mjukt, avigt där det borde vara närt.

Jag läste en bra bok härom nyssens, den fick mig att fundera på skillnaden mellan saknad och längtan och vad det är jag egentligen känner för de jag skapat tomrum i magen för; är det saknad eller längtan eller helt enkelt inget alls jag känner för dem egentligen? Saknad är för mig något passivt, en molande i hela kroppen man bär med sig var man än går. Något man har inkorporerat i sig själv, något man vankelmodigt och suckande har accepterat. Längtan däremot är ett helt annat djur, den är pockande och aktiv och kryper under huden på en. Där saknad är stilla och tyst är längtan ett lätt flämtande i nacken. Längtan är hoppfull och drivande och kan få en att göra saker man inte trodde sig om. Jag tror man saknar det man aldrig igen kan få medan längtan oftast går att stilla. Jag känner saknad över mina bortgångna far- och morföräldrar men längtan, det är vad jag känner för för våren eller ett par dagar i Linköping, saker jag vet kommer i sinom tid.

Vilken är det då jag känner över mina bortstoppade vänskaper? Är de några jag kommer sörja och sakna eller kommer min längtan driva mig till någon slags aktivitet?

Avledning

Ibland undrar jag hur jag är funtad egentligen. Det är lite som om den som gjorde kabeldragningarna i mitt huvud skåpsöp sig igenom just Projekt Chotte, för genvägarna mitt huvud tar ibland är direkt förvånande i fläckarna. Är jag månne ett måndagsexemplar?

Som exempel kan vi ta idag, när solen stänkte sina bleka strålar över grannskapet och jag surade över att jag har springföbud i en vecka till och bara ville, ville, ville skutta. Då kan man prata med sin syster över Internet och säga saker som:

Chottlips says: Har springförbud i en vecka så jag tänkte baka Brownies.

Chottlips says: (Du hängde väl med på den logiken?)

Fuckwit Rexbeth says: Jo, logiken är glasklar.

Fuckwit Rexbeth says: Jag skulle måla idag, så jag förlorade i schack istället, det också logik.

Fuckwit Rexbeth says: Fortsatte med att jag förlorade och har inte målat så nu måste jag dricka vin.

Fuckwit Rexbeth says: Glasklart.

Nu sitter jag här med bara halva satsen Brownies kvar, lite lätt illamående, och undrar hur i hela friden mitt springförbud gjorde att jag skulle baka kladdiga, sega och lurigt goda chokladkakor. Det är tur att även Brownies är middag för annars hade jag varit tvungen att äta ännu mera ikväll och det hade inte min mage gillat. Från ovanstående exempel kan man i och för sig se att även min kära syster verkar ha problem med routningen så det är kanske något genetiskt fel på oss. För mycket Brownies eller för lite öl eller så. Har jag tur kanske vi kan upptäcka en sjuka jag kan döpa efter mig själv. Charlottes avvikelse eller något annat snärtigt och bra.

Bloggtorka

Jag kom på världens bästa bloggämne ikväll under vår halvtraditionsenliga fredagsmiddag men jag söp visst bort den igen.

Äsch.

Linda har köpt en våg som mäter fettprocenten, enligt den flyter jag rätt så bra.

Äsch.

Fel dag!

Vi har ju pratat om dem förut; de där dagarna det är fel på. Jag har en del av dem, för er läsare kan det säkert låta som om jag har gott om dem men jag skulle tro att jag har ungefär lika många av dem som vilken, vanlig Chotte som helst. Idag var inte en sådan dag. Idag var istället en riktigt bra dag, saker funkade lite då och då och jag frös inte så mycket fastän det var kallt, bilen startade alla gånger jag startade den och jag fick en okynneskram. Nu frågar ju jag mig, som den halvdana akademiker och ingenjörska jag råkar vara, hur går det här ihop? Var är vetenskapen om dagarna?

*Bedövande tystnad*

Det är svår fråga, jag vet. Det var därför jag frågade Google till slut. Google, och Internet, vet ju så mycket och nu har jag upptäckt ännu en sak som Internet vet. Se här! För bara 5 ynka dollar kan man få veta precis vad varje dag är bra till och för alldeles gratis får man veta hur årets två första månader bör optimeras. Idel intressant information, vill jag mena.

Idag, till exempel skulle vi alla ha börjat banta och toaträna våra barn, hade vi några sådana. Vi skulle även sluta röka och avvänja små barn och djur av det diande slaget. Då jag sitter i soffan med en öl och funderar på om jag orkar gå och hämta lite choklad i köket kan man tryggt anta att jag missat mitt första bantningståg, men det gör ingenting för nästa går redan den 28:e! Så galet praktiskt. Lite förvånande är det att man som bäst förökar och förminskar sitt djurbestånd på exakt samma dagar i februari, för en oinsatt låter aktiviteterna snart när diametrala. Men, vad vet jag, egentligen? Det här är det ju stjärnorna som säger, de har trots allt varit med ett tag, eller hur?

I österled

Det var med visst vemod som jag svarade på ett mail från Fransosen i helgen, han ska flytta hem till Paris igen. Redan i februari far han. Jag visste ju om att han skulle åka, det var inte det, det var bara det att han gjorde min första amerikanska vår och sommar lite speciell och stundom till och med äventyrlig. Han tog hand om mig och även om jag inte fick falla pladask så där som jag så gärna vill så fick han mig att i alla fall känna mig lite åtråvärd och det är inte fy skam för en igenvuxen och frigid ungmö som den här. Vem ska jag nu släpa ut på picknick i Central Park när det är alldeles för varmt?

På kalaset i helgen träffade jag på en trevlig ung kvinna, hon var synnerligen vacker och smart och dessutom fransyska och utlänning och normal och jag tänkte att den här lattjo lilla prylen kunde jag väl gott leka mer med. Men, men... Efter en halvtimmes intensivt språkande kröp det fram att hon var i uppbrottstankar, hon skulle minsann ta sig hem till Nice inom kort. Bortkastad jämrans konversationstid helt enkelt. Det är bara att inse att alla fransmän och -kvinnor jag rör vid flyttar hem, vilket otyg.

Screw you, French people!

Språksvårigheter

Idag har jag lärt mig att jag inte vet vad varken svängradie eller rattutslag heter på engelska. Dessutom har jag lärt mig att jag kan släppa hörnflaggan lite granna och att jag en del dagar har ganska god arbetsmoral.

Recept på en bättre dag

Jag misstänker att alla någon gång vaknat på fel sida. Dagar när man hittar fyrcelligt fiskebestyr i förmiddagsdrickan, ömkar i duschen och är lite allmänt avig av sig. Här kommer därför ett recept på en bättre dag, en liten uppgraderingsguide kan man säga:

1. Sluta ömka dig i duschen.
2. Klä på dig istället. Satsa på bekväma men piffiga kläder, ta på dig de här skorna och känn dig fashionabel. Skänk absolut inga tankar på det faktum att du knappt kan gå i dem, var fashionabel bara. Sväva om du kan.
3. SMS:a några bra vänner, låt dem veta att du kan behöva sällskap.
4. Slå sönder ett pepparkakshus. Använd gärna glöggflaskan du så misslyckat försökte tömma tidigare. Le i mjugg.
5. Sätt dig i bilen, åk till närmsta skovaruhus.
6. Vandra runt en timme eller två. Prova allt som ser kul ut.
7. Köp nya fashionabla skor.
8. Åk hem till vännerna i punkt tre.
9. Gå på en promenad, frys ganska mycket.
10. Kom tillbaka in och packa upp ett litet, varmt cirka elva veckor gammalt knyte. Krama det.
11. Drick kaffe. Ät kakor.
12. Sitt i soffan med det harmoniskt snusande knytet från punkt tio på magen. Läs en rolig bok, skratta inte högt för då blir harmonin drabbad. Beundra de små, små händerna och fascineras över hur gott fäntaluntor luktar.
13. Bada knytet så att hon blir arg. Agera kameraman.
14. Konstatera att fäntaluntor om möjligt luktar ännu bättre efter ovanstående bad.
15. Ät chips, drick rödvin och titta på amerikansk fotboll. Prata om skor.
16. Gör en underlig sås.
17. Ät såsen från punkt sexton med kött och hackebackepotatis.
18. Mys. Ät mer chips. Se på mer fotboll.
19. Repeat 18 and fade.

Funkar riktigt bra.

Inga fingrar i maten

... Och inga djur heller, tack.

Här sitter man i soffan och ska precis dricka upp den sista koppen med lätt micrad Blossa Glögg huset kan uppbåda när man inser att det sitter en larv på ett av russinen jag just kastat ner i koppen. Larven är död, antagligen (förhoppningsvis) sedan länge, men icke förty åkte glöggen, russinen, russinens kvarvarande kompisar i den stora förpackningen och allt sådan som kommit i någon sorts kontakt med något av ovanstående ut med soporna.

För massor med år sedan hade jag skrikit och hoppat och ryst omkring ett bra tag om jag hittat något levande eller dött från djurriket i mina vegetabiliska matvaror, men inte längre. Numera tar jag det med ett stoiskt lugn föregått av en minimal huttring. Sedan jag flyttat till USA har jag lärt mig att man ska ha de mest underliga och obskyra saker i kylskåpet, allt för att inte några konstiga djur ska dyka upp i dem. Djur gillar inte kylskåp, så är det bara.

Så. Glöggen är slut för i år, det enda som kvarstår är en retsam julaktig doft som blir extra stark när man närmar sig vasken i köket. Jävla amerikanska insekter, jag var inte färdig med mitt glöggande!

Avblåst

"Släpp hörnflaggan och kom in i matchen"

Hur många gånger har jag inte sagt det till andra? Jag tror det är dags att jag säger det till mig själv några gånger.

Så här:

"Charlottentotten! Släpp taget och sluta anta. Sluta gissa och gissa fel. Sluta hoppas och fundera. Ta reda på svaren istället. Sluta tolka och var konkret och faktisk. Sluta få ont i magen. Sluta hitta på sådant som inte finns."

Det blev inte ett så kul kalas som jag hoppats på.

Svenskt

Jag ska på inflyttningsfest imorgon och jag tänkte att jag, bland annat, skulle ta med mig en hemmagjord mixskiva med svensk partajmusik till den stackars, inte ont anande, hemmansägaren. Nu mixas det och byggs det hejvilt här och jag börjar bli lite yr i huvudet av alla olika musikgenrer jag lyckas få in på min lilla skiva. Det går in allt från Imperiet till Koop till Tiger Lou till A-Teens till Peps Persson till Aqua till Teddybears Sthlm till Timbuktu till Roxette till Gunter till Mupparnas Svenske Kock till massor med andrajag inte kommer ihåg just nu.

Det är viktigt att sprida den svenska kulturen och jag känner att jag ikväll gör mitt till. Jag ser även för mig hur jag kommer betraktas med en viss misstänksamhet imorgon men det kan väl vara en trevlig omväxling för en gång skull.

Löpning som prylsport

Den här prylemojjen skulle man säkert kunna springa runt med, tokfort skulle det gå det ser man ju på den. Dessutom kommer den i grönt vilket är väldigt fint. Det är tur att den inte finns att köpa ännu för annars hade jag okynneshandlat mig en en kombinerad GPS/pulsmätare/klocka/elektronikmoj/datorgrej/springpartner bara så där.

Den är ju grön, ju!

Om att säga nej

- I need to ask, Charlotte. What's up with him being so in your face?

Jag var ute och reste med en lokal säljare igår, vi for till en av våra bästa kunder här i CT för att demonstrera lite av varje i vår produktflora. Den här säljaren, Rob, är en av mina favoriter, han är kanske inte smartast i världen (det är inte undertecknad heller...) och han är inte så bra på det tekniska men han ljuger inte så ofta och han jobbar hårt och mycket. Dessutom är han trevlig och ser till att de han jobbar med oftast får det de ska ha. Vi åker ganska mycket bil tillsammans, jag och Rob och vi har haft en del intressanta konversationer, gårdagen inte undantagen.

Samtalet kom in på det här med att jag fortfarande har det lite svårare med männen här än hemma. Karlarna, speciellt de som ska föreställa vuxna, verkar anta att bara för att jag är glad, tillmötesgående och ser dem i ögonen så är det okej att vara lite för närgångna, inte på något våldsamt sätt så oroa er inte, de tar sig ibland strax över min bekvämlighetströskel helt enkelt. De flesta verkar förstå vem jag är och var mina gränser går men en del har ingen aning alls och igår träffade jag och Rob på en av dem; en som kommenterar min klädsel lite för mycket och för uppskattande, en som vill ha både kindpussar och en kram när man säger hej och adjö och en som lägger armen om en när man traskar tillbaka till mötet efter lunchen. Och det händer varje gång vi möts. Jag har så väldigt svårt att läsa av vad det är som ligger bakom det här och jag har otroliga problem med att säga "Nej". Här är man i alla fall, över trettio år gammal och man kan fortfarande inte säga just nej.

Nej, nej, nej.

Jag vet inte när jag blev en sådan mes.

Jag funderar på om problemet är att jag är och vill vara en av grabbarna hela tiden, jag vill kunna dra halvsnuskiga skämt, kunna dricka en öl och rapa och vara lekfull och larvig. Samtidigt vill jag få ha klackar och kjolar och strumpor när det är läge för det. Jag vill vara den där intrikata mixen och jag undrar lite om det är det som gör det. Blir man mer tillgänglig då? Eller så är det för att jag inte kan säga nej.

Nej, nej, nej.

Jag har kanske alltid varit så här?

Jag pratade med Trånaren om det i morse och han blev nästintill upprörd av att höra på mig, att jag inte klarar av att stå på mig mera. Vad gäller alla andra kvinnor i hela världen anser jag deras kroppar och intellekt vara heliga, i teorin anser jag att jag ska kunna vandra i bara mässingen till jobbet utan att bli antasta av mer än fartvinden från någon förbipasserande bil... Men i realiteten verkar jag ha en helt annan standard för mig själv, mina gränser och rättigheter är jag lite för liberal med. Jag vet, och jag fick det berättat för mig i morse, flera gånger, att ingen skulle ifrågasätta mitt uppförande om jag satte ner foten i någon av de här situationerna. På utsidan är jag ju galet självsäker, det är insidan som inte hinner med riktigt. Min integritet behöver uppgraderas - den är som en tvåtaktare när den borde vara en V8:a. Jag behöver vara en svensk tiger.

Nio gånger av tio har jag det himla kul när jag reser och jobbar med alla mina manliga kollegor., De ser mig som en person och inte som något man kan peta och pilla på och jag kan känna mig trygg i att de faktiskt respekterar mig. Jag kan ta den där ölen, rapa lite, svänga mina lurviga på dansgolvet och sedan traska hem och prata om allt från deras familjer, till sport, till TV-program jag inte tittar på. Det finns inga inuendon att hänga sig på, inga kommentarer att överanalysera.

Jag måste öva mig på nej:en. Hur mycket jag än funderar så är det där jag hamnar och jag tycker det är så svårt.

Sammanträffande

Ibland är världen nästan kuslig, inte farligt kuslig utan mer lite underlig, kanske. Igår jobbade jag sent och under många timmar hade jag igång en vacker, vacker visa sjungen av en kör vid namn La Capella. Sången heter "Var inte rädd för mörkret" och kommer från en hel skiva jag helt plötsligt hittade på min dator. Var jag fått den ifrån vet jag inte, den bara fanns där och efter en första genomlyssning var jag ganska fast, det var bedårande vackert alltihopa men just ett av de sista spåren fastnade alltså extra mycket. Jag googlade fram texten på den och fick lära mig att Erik Blomberg skrivit så fint:

Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Ikväll började jag på ett nytt kapitel i en av mina julklappsböcker; Linda Olssons "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" och gissa om jag log lite när jag såg titeln på sidan framför mig: Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.

Lite underligt kan man tycka.

Utmaning

Under Kristians besök blev jag tilldaskad lite utmaningsmässigt med en vit handske på kinden, vi pratade mycket om träning och annat äckligt och det hela mynnade ut i lite vänskapligt rivaleri, ett par ögonblick av tävlingslusta oss emellan. Det hela verkar inte ta slut bara för att vi åter igen har lagt en kontinent mellan oss, spelet fortsätter och ikväll tog jag tag i en Trånare och sa att nu jäklar är det dags att vi sätter faft lite på mig för snart ska vi tävla och fort ska det gå.

När jag förklarat vad det hela gällde och sedan frågade lite försiktigt om han kunde tänka sig att hjälpa mig tittade han på mig, tvivlande och under lugg och sa ungefär:

- Öh... Vad tror du? Det där är mitt jobb.

- Just ja, sa jag. Okej. Förlåt... Det var inte meningen att tvivla på dig, Trånaren.

Du är väl fortfarande med, Kristian?

Väntade på något gott

Den som väntar på snö väntar hellre på Charlotte.

Den som väntar på Charlotte kan få en gratis snöboll.

Den som göms i snö blir kall.

Det som göms i snö blir även också svårhittat.


... Det kom ingen snö. Precis ingen alls.

I väntans tider

Jag sitter här och väntar, väntar på att snön ska komma. De har lovat så mycket som 8 tummar med snö på sina ställen men jag hoppas, hoppas att det inte blir något sånt här. Jag kan tolerera en tumme, mest för att jag ska köra ganska mycket den här veckan och jag vill se så lite trafikkaos som jag bara kan. På weather.com skriver de så här:

A MIXTURE OF RAIN AND SNOW IS EXPECTED TO BEGIN THIS EVENING... CHANGING OVER TO ALL SNOW BY MIDNIGHT. THE SNOW MAY BE HEAVY AT TIMES OVERNIGHT INTO EARLY MONDAY MORNING BEFORE TAPERING OFF AROUND NOONTIME. TOTAL SNOW ACCUMULATIONS ARE EXPECTED TO RANGE FROM 5 TO 8 INCHES.

A HEAVY SNOW WARNING MEANS SEVERE WINTER WEATHER CONDITIONS ARE EXPECTED OR OCCURRING. SIGNIFICANT AMOUNTS OF SNOW ARE FORECAST THAT WILL MAKE TRAVEL DANGEROUS. ONLY TRAVEL IN AN EMERGENCY. IF YOU MUST...KEEP AN EXTRA FLASHLIGHT...FOOD...AND WATER IN YOUR VEHICLE IN CASE OF AN EMERGENCY.

Nu är det så där spännande igen.

Tillägg:
Två minuter efter att jag publicerat det här ringde min snälle, bufflige granne på och varnade mig lite extra. Han hade hört att det skulle dimpa ner 10 - 14 inchar! på oss inatt. Det är kanske läge att flytta in bilen på en parkering om man inte ska få den överskottad...

Tjockare än vatten

Det är konstigt det här med vänskaper. Återigen har jag fått fundera på hur jag har kunnat hitta så många bra människor att omge mig med och hur jag lyckats hålla fast vid ens en bråkdel av dem trots mycket slarvande genom åren.

Idag skickade jag hem Kristian och jag hoppar mellan att vara så glad, så glad till att vara smått förödande ledsen, jag saknar honom redan helt bedrövligt mycket. Jag är glad för att jag fått ha två glada, skrattiga, smått utmattande och glada veckor med någon jag tycker om. Jag är glad över överraskningstulpanerna och det vänliga kortet som väntade på mig här hemma och jag är glad över att vi haft det så bra ihop , konstigt nog finns inga själsliga skavsår hos någon av oss trots att vi bott tätt ihop under en längre period än någonsin förut. Ledsen är jag givetvis för att jag blivit bortskämd med ett husdjur av det bästa slaget, ett som jag fick skicka tillbaka till djuraffären i Sverige alldeles för snart. Mata honom ordentligt nu, Mia, han tycker om glass. Och öl.

När jag berättade för Mamma att Kristian skulle komma sa hon lite retsamt att jag nog var lite kär i Kristian, så glad som jag lät, men det förnekade jag å det bestämdaste då och den som väntar på några smygande och rosenröda erkännanden nu får vänta ett bra tag till. Jag räknar Kristian som en av mina bästa vänner, en som jag vågar berätta allt för, en som jag får lov att retas med och som får retas med mig och skälla på mig när jag inte sköter mig. Jag ser framför mig att han och jag kommer sitta på ett ålderdomshem om 50 år och kasta papperstussar på varandra, vi kommer ha rullstolsrace och dricka öl och äta glass i smyg och prata om hur vi sprang Lidingöloppet tilsammans hösten 2008 och skrattade oss upför den sista backen. Bara för att vi kunde.

Det var bra att ha dig här.

Kvantifierad

När man har svenskbesök så här funderas det alltid lite på hur mycket man har förändrats sedan man bytte kontinent senast. För mig är svaret alltid ett rungande "I princip inte alls!" men andra kan ibland tycka annorlunda. Lite ändras man nog alltid när man flyttar till nya omgivningar, det är ju det här med att ta chansen att ömsa skinn när man får den. Det är något som kan vara svårt att göra framför publik, kan jag tycka. Varför inte passa på att göra det på flyget över kontinenten när man ändå har trist och ont i rumpan? Det svåra då är nog att komma ihåg att man har ömsat när man väl kommer fram, det blir lätt väl mycket med passkontroller och jetlaggar och så.

Mitt retstickiga besök har i ett par fall utbrustit i ett par "Vilken amerikan du är!" men när jag pressat honom lite har det backats lite ganska mycket. Visst, jag kör lite vildare, jag pratar som en hel amerikan och jag äter ute oftare än jag äter inne men annars är jag kanska mig lik. Jag är lika räddhågsen som innan - det påmindes han om när jag gömde mig under kappan redan innan Alien-filmen börjat, jag är lika retsticksig som vanligt - vi ger och tar de där sista orden som är så åtråvärda när vi är på busigt humör och jag dricker fortfarande öl lika bra som någon annan, kanske ännu bättre nu. Övning ger träning, det vet man ju och gudarna ska veta att jag tränar.

Jag vet med mig att jag ömsade mig lite när jag flyttade på mig men så värst våldsamt var det inte. En peeling kan man kanske kalla det. Manjag gillar fortfarande countrymusik.

Så funkar det

Här är Kristians svar:

Här.

Korsblogg

>> Idag bloggar jag för Kristian. Så här säger han:

Idag, Charlotte, har jag rånat en bank. En stor bank. Mitt på Manhattan. Hade liksom slut på kontanter. Men innan dess åkte jag tåg, det var där jag blev av med kontanterna. Men innan dess, då missade jag ett tåg. Jättespännande.

Rånet var ganska lyckat, blev lite skottskadad i benet bara, det är därför jag haltar. Inte för att jag varit ute och sprungit. Nähä sörru, bruttan. Fick med mig 30,000 amerikanska dollares, två korvar med senap (jag skrapade av den) och en sådan där käck färgbomb som sprängdes i ansiktet när jag skulle handla biljett till museet senare. Klåpare! Inte jag alltså, utan banktjänstemännen.

Jag gick på Naturhistoriska museet lite granna men jag blödde så förjordat att jag fick gå ut. De blev arga när jag torkade av mig på en uppstoppad lemur, fast det gör inte så mycket, lemurer har inte så bra uppsugningsförmåga. De kan behålla den.

På vägen hem mötte vi en tornado. Den hette något, jag har glömt bort vad. Det blev lite mycket och dessutom har jag lågt blodtryck. I alla fall så blåste det medvind så resan hem gick på knappa 45 minuter. Det tyckte jag var bra. Nu har jag duschat och Charlotte har plåstrat mig lite och gett mig en öl. Snart blir det glass till middag för det ska man äta när man är sjuk. Skottskador räknas som sjukdom.

Ja, det var vad jag gjorde idag.

>> Tack Kristian, det var spännande läsning. Kan du blogga för mig nu?

Nattaprat

Kristian är inne i staden, den stora, och tittar på sen musikal. Han tror att jag inte tänker komma och hämta honom när han kommer med tåget inatt och det kan han väl fortsätta tro, den tramspellen. Inte tusan tänker jag låta honom gå hem från stationen genom urmörka Milford om jag kan hindra det.

Vi var på musikal igår också och han fick lite blodad tand. För en ganska billig penning fick vi två biljetter till Legally Blonde - The Musical, en liten återställare för mig som suttit igenom en Alien vs. Predator-film på lördagen. Musikalen var mycket bättre än monsterfilmen, artisterna var duktiga och musiken riktigt bra.

I ett försök att hålla mig vaken har jag ikväll släpat ut en torr och eländig gran, dammsugit upp 70% av de överblivna barren (de andra får vara kvar till nästa år) och läst gamla Strykfrittinlägg. Vet ni? Ni, mina läsare, är några av de roligaste som finns, jag har skrattat så hemskt mycket åt alla era gamla kommentarer ikväll. Det är som om jag har en må-bra-databas att läsa i närhelst jag behöver lite uppmuntran. Nu ska jag ta en dusch, gurgla och jobba lite innan jag får veta vilket tåg den förlorade sonen så småningom ska till att sätta sig på.

Under en filt i Paris

Sagt på en restaurang i New York:

- Amerikanska kvinnor verkar så svåra.

- Och det är inte du?

- Nej, jag är normal.

*menande tystnad*

- Eller, alltså, jag är bättre. Jag är inte normal men bättre.

Armarna uppåt sträck

Här sitter vi, Kristian och jag, i varsitt rum framför varsin dator med varsina två trötta ögon. Med lite tur håller vi oss vakna genom ett biobesök ikväll, eller så somnar vi helt sonika på plats och får bli utjagade av någon slags cinematisk funktionär.

Kristian har varit på akvarium hela dagen idag och jag har varit på jobbet. Han har, efter vad jag kan se, haft det ganska bra och jag har haft vidare nackspärrsäventyr med T2. Nackspärren som jag tillskriver förra veckans serverrumsfiasko har fortfarande inte släppt utan blir, för ovanlighetens skull, lilte envisare för varje dag som går. Igår avslöjade jag mitt predikament för Trånaren som prompt skickade mig vidare till T2 som klämde in mig på långpillning idag.

Efter en vecka med ont är det numera inte bara min nacke som är tillknycklad, jag har även fått någon slags skulderspärr. Innan vår session kunde jag inte lyfta armarna ovanför huvudet, något jag kan nu, men min vänstra axel är instabil och arg mest hela tiden. Jag höll på att slå mig själv i ansiktet när jag råkade tappa min lite instabila arm i huvudet på mig själv vid ett tllfälle. Det var ganska komiskt men fasligt ont, minst två personer skrattade och minst en fick blinka bort en tår. Som något slags underligt grädde på moset fick dessutom T2:an för sig att bjuda ut mig på eftermiddagsburritos efter att vi var klara, bara så där. Jag fick prata lite strunt och se på hur man klämmer i sig en burrito stor som ett litet, baltiskt land på under tjugo minuter.

Karlar! När man beslutat sig för att de inte är intresserade och dessutom lite korkade ska de till och förvirra en igen. Jag undrar om eftermiddagsburritos är vanligt förekommande behandling av skulderspärr?

Dagens roligaste mail

... eller delar därav:

"I think IT probably has what I long for in my job--clear, task-oriented projects with definite closure and visible results. I know that doesn't sound that romantic. But MY job is so shapeless sometimes, and you never really know what you're doing...and sometimes not even exactly why you're doing it."

Så skriver en av mina Match.com-prospekt, en engelsklärare med en rejäl artistisk ådra. När jag läste vad han trodde om min värld började jag fnissa; det finns väldigt lite i min värld som är klart eller definitivt och jag skulle få leta väldigt länge innan jag skulle hitta något med ett synligt och uppenbart resultat. Om jag hittar avslut på mina projekt ska jag vara väldigt glad, om de dessutom är de väntade avsluten är det dags att släpa fram champagnen. Hans bild på ingenjörandet är snarare romantiskt än oromantiskt om jag få säga något.

Hihi!

Mat, det är det bästa.

One day down, 365 to go until nästa nyår. Då får man äta gott igen, jag längtar redan.

Gårdagens meny var som följer:

- Bruschetta med färskost, parmaskinka och balsamvinägerinfuserade fikon. Gott.
- Oxfilé med parmesanpotatistorn, basilikasås, haricot verts och Karl Johansvamp. Gott.
- Vit chokladterrin på en spegel av jordgubbar. Gott.

Pontus stora näsa misstyckte om Oliviavinet (en Barolo från 2003) men jag gillade det okej.

Gott nytt år!

Vi på redaktionen (För natten är det FörfattarChotten och KorrekturläsarKristian) vill önska alla vi känner och tycker om ett alldeles underbart nytt år, må det vara ett av de bästa. Nu ska Chottentotten lägga sig i ett mörkt rum och kurera sin dunderhuvudvärk. Än så länge är 2008 inte så mycket att hänga i granen, men som Yazz så fint sjöng: The only way is up.

Kram!