Väntar alltid lagom

Under mina första veckor här tänkte jag mycket på att det var som på låtsas. Det mesta var overkligt och svårt att ta på allvar, på gränsen till omöjligt och ofta ofattbart, mitt liv var som en SVT Dramaproduktion och jag satt lika ofta vid sidlinjen och såg på som jag var en aktiv deltagare i det. Så kändes det då, och ikväll slog det mig att så känns det i mångt och mycket nu med.

Här sitter LåtsasChotte i sin påhittade lägenhet med sin inbillade lilla sportiga bil ute på gatan. Hon kör leksaksbilen till påhittejobbet varje dag och har till och med overkligt verklig disk i diskhon. Disken ser väldigt äkta ut, den luktar till och med lite illa om man låter den stå för länge. Därför brukar LåtsasChotte inbillningsdiska lite varje helg.

När som helst väntar jag mig att något slags myndighet eller diverse rättslig instans ska komma förbi och stänga det här spektaklet och skicka hem mig igen. Hem ligger inte alls så långt bort, bara man plockar bort kulisserna och ställer om klockorna lite är man i princip där. Ni andra har de pausat, de där myndighetspersonerna, och så snart jag kommer hem igen trycker de på play igen.

Det är fruktansvärt förvirrande att känna så här, jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen ibland. Jag vet massor om att leva i nuet, iallafall har jag läst i böcker om det, men jag kan inte riktigt förmå mig att göra det. Hur ska man göra det när allt och alla som är viktiga är på andra sidan och dessutom pausade? Jag var ute och träffade en ung man idag, honom ska jag inte heller gifta mig med, tror jag. Han var trevlig och jag skrattade en hel del men återigen har jag liksom fastnat i ett gytter av låtsas, varken han eller platsen vi är på kan väl vara på riktigt. Det är inte så att jag inte är mig själv, för det tror jag allt jag är, kanske lite mattare i pälsen för vattnet här är taskigt mot mitt hår och en aning mer avvaktande än vanligt för jag inte riktigt kan reglerna i de här nya lekarna jag försöker leka, men annars är det en så fullvärdig Charlotte det bara går att frammana för stunden.

I all den här overkligheten var det därför extra skönt att komma hem och hitta ett brev i lådan. Ett riktigt. På papper. Med verkliga ord och med äkta, men inte helt uppgivna tårar som resultat. Där ser du Mamma, det kom fram till slut. Den som väntar på något gott, väntar som sagt aldrig för länge.

Fort-och-fel Abdon

Följande scenario utspelade sig på 1054 East Broadway igår kväll:

Chotte kommer hem, låser upp, släpar in sig själv och sina påsar och stänger dörren. Klär av ytterkläder, klär på innetofflor och springer med benen i kors upp för trapporna. Hon är j ä t t e k i s s i g! Hon kastar ifrån sig påsarna, går rakt fram i lilla korridoren, öppnar dörren och försöker gå in i garderoben för att hitta toaletten.

Den var inte där.

Går ut igen, kliar sig på huvudet, programmerar om hjärnan att passa in i nuvarande lägenhet och inte den på Östgötagatan och hittar så småning om till rätt rum.

Hepp!