Året det tänktes om

Jag har varit alldeles för glad idag. Glad och lite otålig. Dagen har varit alldeles för lång och lite måndagsaktig i sitt utförande - ett riktigt måndagsexemplar till måndag på sina sätt och vis. Inte dålig på något konkret sätt utan mest av lite halvtaskig kvalitet.

Så, när väl eftermiddagen närmade sig blev jag bara soligare och soligare, gladare och gladare och prilligare och prilligare. Det var nämligen bestämt så att idag skulle jag äntligen komma och lyssna på den hära kören. Kanske jag skulle få sjunga lite också, och prata med dirigenten om en uppsjungning och om jag skulle hinna repa in mig den här terminen eller om jag skulle vänta till efter jul. Massor med "tänk om" for runt som små, kvittrande kolibirer på speed i mitt huvud; Tänk om de var tokbra? Tänk om jag glömt bort hur man gör? Tänk om jag vilat mig i form? Tänk om jag inte vilat mig i form? Tänk om de är jättetrevliga? Tänk om jag utvecklat absolut gehör över sommaren? Eller om mitt notläsande åtminstone tagit ett klliv framåt i smyg...

Som ni märker var förväntningarna högt uppskruvade.

Nu är det så, mina vänner, att 2006 är året fyllt av "Tänk om" som aldrig riktigt vill sig. Lata "Tänk om" som säger "Nääää... Måste jag?" på värsta gnällmål. Blyga och mesiga "Tänk om" som gömmer sig bland skuggorna och vägrar komma fram och tjuriga, elaka "Tänk om" som vänder ryggen till, knyter nävarna och stampar med fötterna. Jag vet inte, jag, men lite tröttsamt är det. Fortsättningsvis gör sig de sorternas "Tänk om" inte besvär i min närhet. Alls. Och nej, jag är verkligen inte bitter!

Jaja, kören hade ganska hög medelålder och klangen var därefter, det rådde stor brist på sopraner så jag var hett efterlängtad när jag trippade in i allra sista sekunden, någon povsjungning var det inte prat om efter dagens rep, det klarade jag mig alldeles för bra för. Det var heller inte tal om någon uppvärmning inför dagens rep, något jag blev lite irriterad över, men dirigenten visade tydliga tecken på stress vilken antagligen kan härledas till att de har två konserter alldeles strax. Dirigenten ja, han var ett kapitel för sig själv. En man i 40-årsåldern som var så grinig och sur att det nästan blev komiskt till slut. Han gränsade på elak ibland och så värst pedagogisk var han inte när han försökte förmedla muciseringstips till oss. Men han var liten (vilket betyder att man kan sätta sig på honom om han blir för irriterande), hade pinne (pinnar är bra) och fick mig att småle med sina sarkasmer (Sarkasmer slår pinnar!) så jag var inte helt missnöjd.

De hade ganska kul repertoir för kvällen måste jag även erkänna, väldigt ambitiös musik. Bach - lite Johannespassion är bra för själen, tror jag, Bach är för övrigt bra för notläsarsjälvförtroendet, mer logisk musik får man leta efter ch så är det underhållning på hög nivå att höra amerikaner försöka läsa tyska. Detta följdes upp av ytterligare trevlig musik: Vaughan Williams - Fantasia on Christmas Carols. Ett bitvis förfärligt vacker stycke och även den väldigt snäll mot mig. Sedan kom eldprovet: Benjamin Brittens Cantata Misericordium, och jag säger bara "Ha!" för den var toksvår. Helt vämjeligt underlig faktiskt, jag fick ingen koll på den alls och jag vet inte riktigt hur jag ska angripa den. Om jag ska angripa den överhuvudetaget, vill säga...

Summa sumarum, innan jag trillar ihop av trötthet, är som följer: om jag vill har jag en kör att leka med på måndagar iallafall. Frågan är om jag vill det, den var nog den mest aviga kör jag har sett någonsin och efter bilresan hem i mörker och ösregn ställer jag mig frågande till om jag helt enkelt bara ska leta vidare efter något bättre. Jag kan självklart göra både och, torrsimma lite i den här samlingen under tiden jag letar efter något mer passande, det stora aberet är bilresan som ikväll var på gränsen till obehaglig i och med trötta ögon, rusk och kolmörker.

Tänk om ni kunde bestämma åt mig.