Idag har jag städat, bakat, känt mig tjock, inte sprungit och till slut resolut disassemblerat pepparkakshuset som i veckan på riktigt började tappa formen. En bit tak gav helt sonika upp och föll till föga för gravitationen vilket gjorde att det hela såg lite tarvligt och halvdant ut, det signalerade själv att det var dags för rivning. Enligt oinformerade källor kommer dessutom våren att infalla den 20:e mars och då kan man faktiskt inte ha pepparkakshus stående i sitt vardagsrum, hur fint det än månne vara.
Som en påminnelse om alltings förgänglighet:
För övrigt kan jag berätta att ljuslyktan nere i vänstra hörnet, som Linda bland annat bidrog med, inte har fattat det där med förgängligheten och därmed inte på något sätt kan inkluderas i den: små marshmallows som får sockerkristyr på sig och sedan får stå ute och vädra sig i tre månader, blir förunderligt hårda. Jag har rapporterat mina fynd till NASA eftersom jag tror att gamla marshmallows kan bli ett riktigt höjdarmaterial att bygga nästa generation rymdfärjor av: lätt, billigt, överjämrans hårt och dessutom ätbart. Tänk dessutom på vilken bra partymat det blir efter återinträdet när marshmallowsarna fått svettas lite mot den hårda atmosfären: Instant grillparty!
Gott!
Det kommer landa en Mamma och en Pappa här imorgon. Det är också gott.
