Om att fara vind för våg

Vem kan segla förutan vind?
Vem kan ro utan åror?
Vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar?

Eller var det så här...?

Vem kan dema förutan pacs?
Vem kan heppa utan hår?
Vem kan åka till Long Island med en GPS som inte går?

Hur nu än visan går har jag efter kort funderande kommit fram till att mitt svar på alla ovanstående frågor är, och nog kommer förbli, "inte jag". Igår gav jag mig ut på liten resa till New Yorks horn: Long Island, för att dema pacs och heppa med håret för ett gäng arroganta läkare. Efter nästan två timmar på vägen tvingades jag inse att cigaretttändaruttaget inte fungerade på Sectrabilen längre, något lite oroande när både min mobil och min GPS behövde ladda batterierna från just där. Fram kom jag med lite trixande, en hel del tur och noterande av vägbeskrivningar strax innan GPS:en la sig ner och somnade in på grund av instant näringsbrist. Allt väl så långt men hem visste jag inte riktigt hur jag skulle ta mig ända tills jag beklagade mig för min chevalereske säljarkollega väl framme på plats. Det var här som han introducerade mig för konceptet med säkringar. Jag har hört talas om att bilar har dem men jag har aldrig kikat så nära på dem som jag gjorde sent igår kväll utanför en restaurang någonstans på Long Island.

Min kollega hjälpte mig snällt att operera ut en annan säkring ("Dimmljusen vet jag inte hur jag sätter igång åndå, ta den!") och ersätta den med den trasiga vi plockade bort och hem kom jag även om det blev sent och sömnigt på vägen.

Äventyr, det är ingen ände på dem.