Så sjöng Mikael Wiehe i den där sången som handlade om Titanic, den där toppmoderna osänkbara saken, ni vet. Den sången har varit min temasång de senaste dagarna, det har skakat och rumlat ombord mig och snart gör haverikommissionen säkert entré för att göra sin utredning. Eller så är det bara så det känns just nu. Jag blir mest arg på mig själv för att jag är gnällig, jag har ju redan självömkat mig igenom ett inlägg den här veckan. Man skulle tro att det räcker, men icke så, här kommer ett till. Samma tema, ny temasång.
Det är så jobbigt att känna sig så ensam, dessutom började det skaka på tredje däck redan i torsdags.
Ju ensammare jag känner mig desto mer analyserar jag mig själv, allt jag gjort och varit med om, alla saker jag sagt och gjort, varenda möte och varje känsla. Allt skrutineras, inga garderober lämnas stängda, själen blir slagen svart och blå, det finns inte ett "om" eller "men" som inte övervägs. Alla får följa med.
De säger att jag är tramsig och ger mig kramar, eller ber mig att sluta för det stämmer ju inte, jag är inte ensam säger de, och i sinom tid hävdar de att allt kommer bli bra. Jag hör men det känns inte så, det låter lite gistet och falskt och sedan i fredags skakar det på andra däck också. Sedan kom lördag och den där jävla alla hjärtans dag, och kommentarerna om att "borde inte en söt flicka som jag ha någon att fira den med?" slog hårdare mot Chottanics redan sargade skrov och det var då passagerarna antingen som bäst höll på att slåss om livbåtsplatserna eller drack gratis champagne i baren, lite beroende på hur vassa armbågar och hur många trappor de måst springa uppför först. De som idag inte skvalpar runt i ishavet är ganska dragna vid det här laget, det är en väldigt utdragen förlisning det här.
Kanske hon går att rädda ändå? Med lite tur, tvåkomponentslim, MacGyver och tulpaner kan det gå. Den som lever får se, pumpaläns!
