Mina bästa kollegor

Jag tycker väldigt mycket om mina kollegor här borta, det tror jag jag har sagt några gånger redan. Den allra bästa jag vet är Mike, min ena kollega i Arkansas. Han och jag jobbar ganska mycket med varandra och han är en riktig arbetshäst, en gentleman och fantastiskt bra kompis. Han tåler mig när jag är grinig, ger mig mat när jag är hungrig, kramar mig när jag är lite ledsen, har en rar fru som jag kan umgås med och vägrar att låta mig betala några notor när vi är ute och reser.

Igår tog han några extra poäng när han först bjöd ner mig att fira jul med honom och hans familj om jag ville och sedan tog på sig rollen som stortröstare och något av räddare i nöden efter att jag blivit ganska rejält manhandlad och antastad på dansgolvet på en dansklubb. Jag trasslade mig ur situationen med lite hjälp av en främmande kvinna som lyfte mig ur det hela varpå Mike hoppade in, langade över mig till Skalle-Pontus och erbjöd sig att ha ett "stern talking to" med mannen i fråga. Jag tackade vänligt men bestämt nej till erbjudandet och fick istället sällskap hem i en taxi efter lite snörvel och prat.

Det här var andra gången i hela mitt lilla liv som jag varit med om att män pillar på mig på ett icke önskvärt sätt. Jag vet inte om det betyder att jag har haft tur eller otur för jag vet inget om statistiken vad gäller lätt antastning. Det enda jag vet är att jag reagerat likadant båda gångerna; jag får skuldkänslor. Jag känner skuld för att jag sätter mig i situationen, för att jag sätter ner foten och för att jag kanske inte varit tydlig med mina signaler i ett tidigare skede. Tänk om jag bad om att bli behandlad precis så där? I teorin vet jag att det är min rättighet, lika väl som någon annan, att orma mig lite och ha kul på ett dansgolv, att skratta och le mot folk utan att jag för den delen erbjuder demnågot som helst tillträde till min kropp. Men, jag har tydligen svårt att inte skylla det hela på mig själv och det är riktigt utomordentligt korkat.

Till och med min käre chef märkte av att något hade hänt och kom och frågade ut mig lite försiktigt i eftermiddags och efter han fått höra historien från en något generad och mumlande mig höll han en lång utläggning om vilka idioter till respektlösa karlar det finns. Och att jag minsann var urbota dum som tänkte som jag gjorde. Och att han skulle beordra de andra gossarna att vakta mig lite extra i fortsättningen.

Det är som att jobba med en hög med storebröder.

Going, going, going!

Jag var ute och svängde mina lurviga till alldeles för sent igår så det är trött och sliten Charlottentott som piffar i montern idag. Jag har bett en av mina säljare vara min vattenpojke och en kollega att peta på mig lite då och då för att kolla så att jag inte somnat.

Det är jobbigt, det här.