Rymling

Det är ganska länge sedan nu, men jag tror att jag en gång i tiden var en ganska passionerad och modig kvinna. En som motvilligt, men ändock, kastade mig ut i bråddjupen, en som klättrade uppför branta bergsväggar (med hopknipta ögon, för det var ganska högt och lite svindel har man ändå) och balanserade på slacka linor över krokodilfyllda träsk under förutsättning att det fanns skyddsnät, förstås.

Det var då det. Nu är det världens fegaste Charlotte som sitter här, en som rymmer och gömmer sig, en som kniper ihop läpparna och inte vill prata, en som fortfarande varken hittat sitt hjärta eller sin passion igen. En Charlotte som kisar med ögonen, skrattar en massa, är rolig och skämtar, skämtar, skämtar om allt med alla. En harig och rädd tösabit som nickar och ler, är tillgänglig och snäll mest för att det är enklast så, då tycker folk om henne. De kanske till och med blir lite förtjusta om hon har otur.

Det rimmar så illa, för allt jag vill är ju att någon ska tycka om mig så där lite speciellt, och när någon väl kanske gör det finns det inte nog med bord att gömma mig under. Jag tycker det här med livet och relationerna är alldeles för svårt; jag försöker vara tydlig och säga ifrån, säga nej med hög och klar stämma, stå på mig och vara rak, men det enda jag uppnår är relationella snedkast och total och ytterlig förvirring. Allt jag vill är att sluta vara ensam, men hur gör man det när alla människor skrämmer en och är farliga? Hur kan man förklara för någon var ens gränser går när man bara är ett enda stort minfält? Ett som FN, freden och minröjarna fortfarande inte ens kommit i närheten av.

Jag vill kunna ta mitt hjärta och leka Arga Leken med Kärleken. Och så vill jag vinna, ta mig tusan.

Ibland är det så skönt att vara ensam
Men det är inte lika roligt när man är det
Lätt att börja tänka jag har haft det ganska kul,
ganska bra, kanske ska det vända nu.

Men, jag tror att du kommer hit om jag hoppas.
och jag tror att du ringer på om en stund.
Gör du det ej ska jag försöka glömma.
Men, ännu är min längtan till för dig.
Ännu är min längtan till för dig.

Kalas

Idag har jag varit lagom och avslappnat social hela dagen, det har varit skönt och trevligt på alla sätt och vis så jag är mäkta nöjd. I förmiddags byggde jag kanel- och köttbullar för ett stundande kalas, sedan tittade jag på melodifestivalsdeltävling med Pontus, Linda och sex stycken munkar från Krispy Creme. Efter det shoppade jag och Linda loss lite och slutligen var jag på kalas hos lille trånar'n vilket var kul.

Kalaset var litet och nätt och jag och mina köttbullar gjorde succé, det diskuterades mycket om hur traditionella Swedish Meatballs egentligen skulle se ut och om de egentligen fanns på riktigt eller huruvida de var en amerikansk uppfinning. Jag förklarade att visst finns det svenska köttbullar, fast vi i Sverige kallar dem bara för köttbullar, ungefär som att ungrare säkert kallar de ungerska köttbullarna för bara köttbullar hemma hos sig. Efter mycket funderande koms det fram till att köttbullar är otroligt internationell mat och att alla utom jag älskar dem. Go figure.

Annars spelades det Fula-ord-spel där jag fick underhålla med att översätta alla de fula engelska orden till svenska och andra spel som jag hela tiden förlorade i. Vad mer kan man begära av en lördagkväll, så säg?