Det är mycket som händer när man minst anar det. Idag till exempel anade jag som minst att Trånaren skulle hugga tag i mig och, smått hukad bakom ett löpband, berätta att det tagit slut mellan honom och hans flicka.
Med det gjorde han iallafall.
Flickan i fråga har jag fått höra en massa bra om nästan varje gång vi träffats han och jag, det enda dåliga med henne har i princip varit att hon bott kvar i Florida. Jag blev som sagt, milt uttryckt förvånad, både över nyheten i sig men även på det sätt som den serverades: lite slentrianmässigt på något sätt. Vi språkade lite över telefon senare och jag fick lite mer kött på bena, det finns givetvis detaljer och förklaringar till även det här uppbrottet, men jag är fortfarande fundersam och en gnutta irriterad. Ska då aldrig den här förbenade kärleken funka?
Jag hade precis, för max en vecka sedan, bestämt mig för att jag skulle bli bra kompisar med både lille Trånaren och hans pyttelilla flicka, för hon lät bra på hans beskrivning. De skulle bli mina vänner, bra sådana, kanske skulle jag till och med bli så förtjust i dem att jag skulle förmå mig att sjunga på deras bröllop(!). Sedan skulle jag skämma bort deras pyttesmå barn från andra sidan jorden; bli den rika, mystiska Tanten som skickar konstigt godis från en avkrok på jorden och Trånaren skulle ringa och klaga får att hans barn blir tjocka. Det tyckte jag var en ganska sympatisk fantasi.
Men. Nu måste jag backa och fundera lite för sagan blev ju en helt annan. Marina, du ska vara försiktig med vad du önskar dig.
Öppet brev till Corren
-
Låt mig börja med att säga att jag prenumererat på Corren i snart 40 år och
värdesätter en lokal/regional morgontidning mycket högt. Jag vill – och har
b...
8 år sedan
