Ekorrhjul, någon?

Frågesport

Okej. Är det 1. eller 2. som är mest korrekt?

Flygvärden ber dig sluta lyssna på musik när flyget ska börja flyga för att:

1. flygplanet inte tycker om att lyssna på musik.
2. flygplanet kan bli irriterat av elektroniken i din elektroniska musikspelare.

Om rätt svar är 1. kan jag förstå varför en flygvärd idag tvingade mig dra ut sladden mellan mina hörlurar och min musikspelare så att "you can't hear anything", detta trots att jag noga visat honom att allt var precis så avstängt som det måste vara. Dessutom kan jag meddela att vi nog måste missat göra en del musiktester på flygplanen när jag jobbade på Saab. Tänk om Mozart verkligen kan få ett flygplan att gå i backen! Om rätt svar är 2. har jag åter igen bevisat att Delta har de mest korkade anställda hos sig. Ja, näst efter American Airlines, US Airways och AirTran förstås.

Vi grälade om det där med huruvida jag behövde dra ut min sladd i flera sekunder innan jag insåg hur korkat det vore att bli utkastad från det där flyget man just sprungit i tio minuter för att komma med över huvudtaget. Om flygpersonal kan kasta ut ammande kvinnor från flygplanen har de nog inga skrupler mot att förvisa en dryg och envis Chotte. Därmed höll jag käften och surade istället.

Rätt åt dem!

Nattsudd

När jag var liten hade jag en klasskompis som hette Narbe i efternamn och hennes storebror hade förnamnet Ulrik. Jag råkade hamna bredvid honom på en sittning en gång och han berättade hur han en gång blivit utskrattad av en bordsdam på grund av sitt namn. Inte elakt skrattad åt, men ändå, jag tror det uppkom tårar. På henne alltså.

På lördag ska jag på date med en som har etter konstigare namn. Förnamnet är visst Berin och det har han lyckats kombinera med efternamnet Martini. Frågan är, hur mycket får man skratta då?

Själv kommer jag från Ystad

Det är så trevligt att vara i södern, allt är så gemytligt här. Just precis nu är jag i Jonesboro i Arkansas och jobbar med kollegor. Idag har vi slitit på bra och ikväll var vi ett stort gäng som intog ostmättad pizza på ett av de lokala etablissemangen. Det flödade öl, kärleksfulla elakheter och glada skratt över bordet i flera timmar. Trots att jag ibland inte förstår ens en bråkdel av vad de säger, de dära sydlänningarna, kan man inte låta bli att bli lite förtjust i dem. Mitt i maten utbrast den min bordsgranne:

- I grew up in Bucksnort, Tennessee.

Jag funderade ett tag på hur man skulle bemöta en sådan kommentar men fick till slut ge upp. Allt jag kom på var att jag ville blogga om det.

Ovh! Jag känner mig kallad...

Bachelorer, bachelorer! Det regnar bachelorer!

Jag har en hel uppsjö på gång: en före detta politiker som brände ut sig, en australiensare, en sån här marknadsnisse, en som jag knappt kommer ihåg vad han är för något och så en annan.

Nätdating kan periodvis bli ett heltidsjobb.

Lustiga att se

Man vet att allt är som det ska, när man hittar tre vuxan männsikor krypandes på uteplatsgolvet, sjungandes "Små grodorna" för... ja, just en groda.

Det är liksom så man ska fira fredag i Miami.

Windows 7

Idag händer det. Vi planerar release party.

Do I look fat?

Jag trodde jag hade kommit på den optimala öppningsfrasen vad gäller att emailas med folk på datingsiterna jag huserar på men Ack! så fel jag hade. Senast för en timme sedan blev jag utskälld av en man för att jag skrev så urbota dumt och därtill beskyllde honom för att vara intressant.

Man kan ju ha fel ibland.

Det är svårt det här med inledningsbreven, så jag har börjat att attackera med följande korta, koncisa och ganska lättsamma inledningsmeddelande till folk som ser spännande ut:

Hi, you look interesting.
Are you?

En del tar vara på det hela och drar till med en kul historia om hur otroligt intressanta de är, en del andra är blygsamma och några svarar inte överhuvudtaget. Och idag hittade jag en ny sort, en som blev förbannad och frågade mig vad i helsefyr jag menade med en så dum fråga. "Fråga som folk", tyckte han. Jag svarade att gemene man, även kallad folk, generellt sett frågar tråkiga saker som "Hur var din dag?" eller "Vad heter du?" eller kanske "Vad tycker du om kyskhetsbälten?" och att min fråga var mycket mera underhållande. Ikväll fick jag mail nummer två med det här spännande svaret:

Why am I interesting? Seriously? Are you trying to chase me away? Why don't you just ask me if I think you look fat? How am I supposed to answer a question like that? It's clearly a no win
situation. So, take it back, and ask me a good question...a fair question. If you ask me a good question, I'll give you a good answer. No more cat and mouse.

Länge, länge satt jag och tittade på ett mail där jag plitat en enda fråga: "Do you think I look fat?". Men, jag skickade det aldrig, jag tror inte han hade uppskattat skämtet.

Suicidal?

Inte jag alltså, men Roomban.

Idag har jag hittat honom hängande över kanten ner i trappan inte mindre än två gånger. Han gör mig lite nervös. Kan man skicka sin dammsugarrobot på samtalsterapi? Är det någon som är bra på sånt? Behöver jag medicinera? Kommer antidepp-piller göra att han suger mindre?

They use my bathroom?

Nu undrar jag mest i vilket århundrade jag vaknade idag. Läs här. Jag menar det, läs. Nu!

Wtf?

Och här kommer Nyheterna

• Edamame - det är en ny favorit hos mig. Edamame är en sojaböna som man hittar på sushirestauranger och i Stop'n Shop's frysdisk. Om man äter en portion får man i sig 8g fiber och 17g protein vilket inte är så himla illa efter ett träningspass med tanke på att de består av nästan bara fleromättat fett. Och så är de goda och kul att äta också.
• Glee - det är en annan ny favorit hos mig. Det är en ny TV-serie som handlar om acapellakörsång, typ. Jo, och dans och high school och cheerleading och allt annt som gör livet värt att leva. Jag skrattar mig varm och blir till mig av sjungandet, allt på en gång.

• AmericanExpress-poäng. Min nästa resa blir gratis, det är kul.
• Och nu över till vädret: Vintern, jo, den kom idag för nu har det snöat här med. Jag tror att det var karmabussen som kom och tog mig för jag skrattade så gott när jag såg på nyheterna att det skulle toksnöa hemma hos er. Förlåt, jag ska aldrig göra det igen.

Ja, det här var alltså nyheterna för idag. Tack och hej!

Sju, åtta, nio indianer.

Torktumlaren tumlar kläder som tvättmaskinen förut tvättade. Datan installerar filerna som förut laddades ner. Musklerna vilar som förut tränade.

Så ser min onsdagkväll ut.

'Tis the season

Jo, den har börjat nu: stjärtvärmefunktionssäsongen.

Fan.

Tre bröllop och spridda regnskurar

Jag kom nyss hem från fyra dagar med familjen där vi gifte bort den käre brodern inte en gång utan tre gånger. Med samma kvinna!

Och nu behöver jag semester igen...

Channeling my inner Peg Bundy

Visst kommer ni ihåg den här kvinnan?

Peggy Bundy, från den vidrigt dåliga TV-serien "Married with Children". Hon hade stort hår, liten hjärna, mycket leggings och urringade tröjor och var gift med Al, som var en slags manlig motsvarighet fast bara ännu lite äckligare.

Utan att tänka ett dugg på någon av de här två smet jag idag tidigt från kontoret för jag var sur och irriterad och allmänt oproduktiv och gjorde ärenden istället. Bland annat provade jag den här klänningen och jag blev oh, så kär. Jag k'nde mig rent utav n'stan hemma.

Svara mig nu, visst ska väl varje kvinna ha en leopardfärgad, alldeles för tajt klänning i sin garderob? Visst har vi väl alla en Peg Bundy i oss? Är det egentligen så fel?

Så säg?

Morr

Jämrans datan åt mitt inlägg.

Jag orkar inte skriva om så jag surar istället.

Den största förloraren

Jag tittar på The Biggest Loser just nu - stora människor som måste göra sig av med fysiskt och mentalt baggage så att de kan må bättre - och jag funderar mycket på hur det här med motion och fysisk trötthet får en att komma närmare en slags sanning.

Det enda jag vet, är att när jag är riktigt jämrans fysiskt trött, är jag närmare någon slags sanning. En sanning om mig själv.

Hmm... #2

Chottlips says: Nu går Losrarna av bussen och alla är jätteglada. Men snart kommer Jillian och får dem att gråta på riktigt. Muahahahahaha!

Kristian says: Jepp. Hon är fin.

Chottlips says: Ja, om Bob ratar mig kan hon få komma istället.

Kristian says: Fast säg inte till henne att Bob var ditt förstval för då får du nog springa dubbla maraton. Och ingen bio före.

Chottlips says: Eller efter. Men man kan väl få hångla?

Kristian says: Ja för sjutton!

Chottlips says: Allt för att bränna kalorier

Kristian says: Självklart.

Hmm...

Chottlips says: Ovh! Nu ska jag titta på en ny säsong av the Biggest Looser. Me loves Jillian och Bob.

Kristian says: Aah, jag vet vilka de är!

Chottlips says: Ovh. Jag är nog lite förtjust i Bob.

Kristian says: Hihi. Jag tycker hon är snyggare.

Chottlips says: Man kanske skulle bli tjock och vara med i det där programmet?

Kristian says: Haha! Du kan ringa honom ändå

Chottlips says: "Hej Bob! Jag väger nästan 70 kg och känner mig lite halvfet. Vill du gå på bio? Eller kanske springa en halvmara?"

Kristian says: Åh, vad fint det vore! Biohångel är också träning.

3 år idag

Idag bidde det officiellt tre år i USA för mig. Jag glömde baka kaka men jag fick sushi av jättechefen istället, det tyckte jag allt jag kunde förtjäna ity det har blivit mycket resande och heppande på sistone. Så här såg jag ut när jag heppade i NYC härom veckan:


Jag brukar inte ha så dålig hållning och nej, det är inte min BH som tittar fram, bara ett linne, faktiskt.

Tre år. Det är egentligen löjligt länge när man tänker efter. Man kunde lätt ha spenderat tre år någon helt annanstans, med några helt andra människor görandes helt andra saker. Möjligheterna i ett liv är så oändliga men när man är mitt inne i en demo lite till höger på Manhattan eller en fredag fylld med telefonmöten i ett blåsigt Connecticut, då ser man dem inte. Man ser inte livet för all epost, skulle man kunna säga.

Knyttet sa idag att om man inte får fyra veckors sammanhängande semester varje år så kan man bli sjuk, jag tror hon sa att hon läst om det i kvällspressen. Jag är ganska benägen att hålla med även om det känns lite oroande med tanke på källan - inte Knyttet, den gamla Bettan är säker - jag tänkte mer på kvällpressen. Jag kan inte riktigt komma ihåg när det hände senast, den riktiga semestern alltså, just nu är jag mest glad över att vi har fått en riktigt Blackberry-server på jobbet så att min mail forwardas till min telefon på ett smartare sätt. Det är tydligen avslappning för den moderna människan. Lite sorgeligt på sitt sätt, eller hur? Men man måste ju vara glad för något och just idag blir det inte bättre än så.

Det jag försöker säga egentligen, är att det här är ett tröttsamt land och ibland undrar jag om jag gjort rätt. Om jag bott någon annanstans hade jag kanske skaffat mig en katt eller ett sånt här förhållande som jag har sett att alla andra har. Eller vänner. Vem vet egentligen? Det var ju det där med möjligheterna igen... De finns ju där hela tiden. Förutom de som inte dyker upp igen, förstås, en del får man bara en gång, sägs det. Just de möjligheterna suger och borde dra åt pipsvängen.

Nåväl. Idag har varit en dag av uppskjutna tankar och av uppdämd frustration, ett ganska stort otillfredsställt krambehov och en del självömkan. Sammantaget resulterar det i tårar och en stor ovilja till att duscha, även om man luktar ganska illa. Fy fabian vilken fin fredag.

September, kom tillbaka!

I september var jag ute och sprang med pyttelite kläder. I oktober måste man ha bästa springetröjan med tumhålen.

I september sprang jag med så lite kläder att en bilist glömde titta på vägen och krockade med ett staket. I oktober syns jag knappt.

I september fick man myggbett. I oktober har myggen frusit ihjäl.

I september kändes det fortfarande som sommar. Idag blev det höst.