Kvitton galore!

Jag har lyckats med konststycket att betala min bilregistrering två gånger, något som kan tyckas ganska korkat. Jag är hugad att hålla med, speciellt som jag nu vet exakt hur krångligt det kommer att bli att få tillbaka pengarna av DMV. Jättekrångligt är det, kan jag berätta.

Under ett långt och förundransvärt samtal med en tjänstekvinna på DMVs ekonomiavdelning så fick jag lära mig följande:

- Hej, jag råkar ha betalat min registreringsavgift två gånger. Hur får jag tillbaka min ena avgift?

- Vänta lite så ska vi se hur ditt konto ser ut... Jo, men visst, här ser jag att du först betalade online och sedan på DMV-kontoret i Milford.

- Vad bra, vad måste jag göra för att få tillbaka mina pengar?

- Du får gå tillbaka till samma kontor, fylla i en blankett och få den underskriven av någon behörig person där. Och så måste du ta med bevis på att du betalat också.

- Bevis på betalning... Okej, vad räknas som bevis på betalning? frågade jag.

- Jag ser att du betalade online först, så för den betalningen vill vi se bekräftelsen som skickades via epost. För den andra vill vi se ett kvitto.

- Men... Om du ser att jag betalat... Varför behöver jag ta med bevis? När vi var där kunde de se i erat datorsystem att jag redan betalat en gång via Internet men de kunde inte ge ut något registreringsbevis eftersom alla onlinebetalningar tar två veckor att processa.

- Nej, det bevisar inget. Du måste ta med bevis själv, förstår du.

- Men, ni kan ju se att jag betalat i erat system. Är det inte redundant att jag ska behöva ta med ytterligare bevis? Det är ju redan bevisat, skulle man kunna säga.

- Nej, det är inte bevisat förrän vi har sett dina kvitton.

- Okej. Tack så mycket.


Mycket kvitton blir det.

Alternativ

Britafiltret behöver bytas. Vattnet är trasigt.

Återvätskar med bubbelvin istället. Funkis.

Effektiv?

Jag var så stolt för att jag var så hemskt effektiv förra helgen och han med så mycket (se tidigare inlägg). Tyvärr var det mest fort och fel för den där madrassen som funkade så fint i butiken är otrevlig, obekväm och arg om nätterna här hemma.

Jag undrar om den har hemlängtan?

Vändning?

Två dagar på raken har allt bara funkat. Till på köpet kom bilen tillbaka hel häromdagen och nyss fick jag mitt namn fixat på biljetten hem.

Jag är försiktigt optimistisk.

Gissa min katastrof!

Det förra inlägget skrev jag i morse när jag kommit på flyget, fylld av förhoppningar om en lugn och sansad upplevelse här i San Diego. Men, ack så fel jag hade! När jag kom fram fick jag veta att kritisk demoutrustningskomponenter hade försvunnit i frakten, kanske till och med stulits, och att sagda kritiska utrustning därmed nedgraderats från Wow! till ganska vanlig möbel. Det är ett typiskt dåligt byte, förutsatt att man inte är IKEA vill säga.

Nu sitter man här, med en ny pryttel med ny mjukvara som tog två millioner år att installera och bara krånglade hela tiden. Men, jag är inte bitter. Mest är jag bara trött.

Med det här tempot kommer jag orsaka någon slags världskatastrof innan frukost är över imorgon.

Tålamodstryt

Just nu testar livet mitt tålamod lite extra och så snart jag slutat kura i mental fosterställning ska jag skriva in mig på någon slags Zen-kurs och lära mig se det nyttiga i allt som händer. Fram tills dess tänker jag göra som vanligt vilket är att svära, gnissla tänder och tugga fradga. Jag gör det ju så bra!

I helgen fick jag prata med polisen, åka bärgningsbil och bli av med bilen. Så snart jag gått den där kursen och kan se humorn i situationen ska jag dela med mig till er andra men fram tills dess så kurar jag, som sagt.

Idag är jag på väg till San Diego för att sätta upp mässa. Dags att kasta med det obefintliga håret och säga hepp, alltså. Tack vare vårt nya resesystem höll jag på att inte bli insläppt på flygplatsen över huvudtaget ity det stod Charlotte på biljetten medan jag heter Anna här enligt mina personhandlingar, TSA är så kinkiga med det där.. Att jag fått administratören av resesystemet att ändra mitt namn till Anna för en månad sedan hade visst inte riktigt slagit igenom överallt så där fick jag stå och snacka riktigt länge med säkerhetspersonalen på JFK. Till slut, efter att jag visat ett gammalt svenskt körkort, några visitkort, mitt passerkort till kontoret, två amerikanska ID-handlingar och förklarat allt om svenska namnkonventioner, hur just mina föräldrar tänkte när de döpte mig, plus resesystemsbyten så släppte de till slut in mig. Vid det laget såg alla väldigt förbryllade ut.

Men på kom jag iallafall. Frågan är om jag kommer hem igen.

Stimuli

Det började lite oskyldigt, där på sängavddelningen på IKEA, med nya, färska kuddar till den gamla sängen här på Bredgatan. Vi klämde, kände och muttrade och efter mycket funderande fyllde vi vår påse till brädden med dun och utbrast:

- We're stimulating the economy!

Sedan klämde vi på lite nya madrasser och jag som mumlat om ny säng i flera månader bestämde mig för en ny säng, helt plötsligt. En stor en, i sån där memory foam. Fint värre! Så fint att vi snabbt hojtade:

- We're fingering the economy!

Som en ren effekt av madrassen fick vi sedan titta på sängstommar också, bara för att. Vid det laget var det enda vi kunde säga var:

-We're mf-ing fisting the economy!

Ja. Så om allt liksom har löst sig på den interrnationella marknaden lagom till imorgon så vet ni vem ni kan tacka.

Ny tid, ny titel

Faster. På riktigt, utan plast. Otroligt härligt!

After work

Den bästa sortens after work man kan tänka sig är den med mig och tre män i 50årsåldern eller så som dricker en öl eller kanske tre virrar och pratar om

1. Hälsoreformen i USA
2. President Nixon
3. El Salvadors valrörelse under 90-talet
4. Snöröjning

Inga garantier för att någon på något sätt höll med mig, men jag är glad ändå. Diskussioner, de är det nya svarta!

Spar och har

Igår väntade och väntade jag på att vädret skulle lätta en anings aning men ack så dåligt det gick - mörka skyar, snöslask med is på backen och strilande regn. Till slut gav jag upp, drog på mig alla regnplagg jag kunde hitta och gav mig ut på en kvällspromenad. När jag till slut kom ut började jag fundera på vad jag hade på mig egentligen, lite förvånad över hur bra kläder jag ändå hade lyckats skramla fram, speciellt som jag inte kunde minnas att jag någonsin köpt några regnkläder egentligen.

Haglöfs-jackan jag har tror jag fyller 10 år i år och den är minst lika bra som den var som ny. Jag minns när vi köpte den, den var dyr och Tord och jag var ganska panka då, men den var på rea och jag tror jag fick den i tidig 25-årspresent. Efter ett par år hade jag slitit lite extra på en punkt på ryggen, det lagade vi med gaffatejp. Härom året fick jag tejpa om den men annars är den som ny. Regnbyxorna rekvirerades när jag jobbade på Saab 1999 och skulle stå ute och testa flygplan i timmar, de funkar tokbra fortfarande. De röda regnstövlarna fick jag av de finaste kamraterna när jag fyllde 30 och jag kan berätta att jag fortfarande har kvar kortet och den fina kartongen jag fick dem i. På huvudet klämde jag fast en gammal Sättila-mössa med öronlappar som dök upp en julafton för minst 20 år sedan.

När blev jag så här bra på att spara saker?

Om att göra skillnad

Det är roligt när man kan påverka. Det är underbart när man inser att man hjälpt till att ge den där lilla, men ack så viktiga knuffen, när man varit där och i princip hört när myntet trillat ner.

*ka-tjing*

För ungefär ett år sedan var jag på studieresa med mina kursare, en studieresa som slutade i snökaos och galen bilfärd hem, och under en av de ganska vilda kvällarna på den resan pratade jag lite extra med en av kvinnorna i min lilla grupp. Vi kan kalla henne för Marina (hon heter faktiskt så) och hon är en typisk karriärkvinna på många sätt - smart, driven social och vältalig. Men, hon bar också på ganska mycket extra i vikt.

Nu ska det sägas att man inte riktigt tänkte på det så ofta när man umgicks med Marina. Hon var en av de mest ambitiösa i vår kohort, hon var alltid påläst och jobbade som en gnu i alla våra projekt. En smart brud, helt enkelt.

Men, där och då på vår misslyckade, insnöade studieresa kom vi att sitta bredvid varandra en sen afton där cigarröken låg tung och whiskeyn flödade, och vi råkade prata om att må bra i kropp och själ. Och hon mådde visst inte så bra men, hon visste inte vad hon skulle göra åt det hela. Så, vi pratade halva natten och när vi var klara och hade delat alla vår ångestar gav jag henne numret till Trånaren och sa "Ring den här killen, han är så himla bra".

Sedan den där dagen har Marina inte sett tillbaka en sekund, verkar det som. På kappt ett år har hon säkert gått ner 25kg, hon ser fantastisk ut och framför allt är hon så glad! Vi träffas ofta i gymmet, hon och jag, och hennes glädje liksom lyser genom ögonen på henne. Det är himla häftigt!

Igår anmälde jag mig till ett larvigt litet äventyrsrace där man ska kravla genom lervälling och hoppa över eldar i 5 km och jag skickade en inbjudan till Marina när jag var klar, bara för att jag vet att hon skulle gå igång på det hela. Och visst gjorde hon det! Att springa tävlingar är helt i linje med vad den nya Marinan gör, något hon bara skakat åt huvudet åt för ett ynka år sedan.

Varje gång vi möts i gymmet och varje gång jag läser hennes statusuppdateringar på Facebook blir jag så glad och stolt, för jag känner mig banne mig lite delaktig i hela hennes lyckadhet. Och det, mina vänner, är det nya svarta!

Toklyckad

Hur ser man ut om man är jätte-jätte-jättelyckad? Jag behöver en snabbkurs.

Shout out!

Idag var det mest bara en sak jag ville säga: Ulrika is my home girl!