Sötnosar

Det är inte många dagar då jag inte förbannar den så kallade utvecklingen eller för den delen mitt yrkesval egentligen. Det här med datorer är ett förfärligt otyg, speciellt när de inte funkar, och det gör de så sällan att det knappt går att tro på det.

Men. Ibland funkar de och ibland gör den dära utvecklingen lite nytta, som idag när jag fick chatta med Liten Maja på Strömdal en liten stund. Tänk, det där lilla knyttet jag såg för första gången i januari 1999 har blivit så pass stort att hon kan sitta och skrivas med sin nästantante i Usa bara så där. Allt magont som den senaste veckans datorfnurrande gett upphov till blev liksom bortblåst av snälla ord och fina ungar på en webkamera från andra sidan jorden.

Chottlips says:
Jag saknar er
katte says:
vi saknar deg også
katte says:
stor klem från alla

Generell observation från någon annan. Tack, Ponteliten.

"Chotte! Behöver du material till din blogg?" utbrister Pontus och kikar över kanten på min kubikle (ja, de heter så) med höjda ögonbryn.

"Jo..." svarar jag lite dröjande, väl medveten om att han precis innan rusat iväg till toaletten utanför kontoret. Är det här något jag vill höra egentligen? Tydligen var det det för ögonblicket efter får jag min första pissoarregelföreläsning, inget man direkt väntar sig en vanlig torsdag på jobbet så där. Nu, kvinnfolk är det bara att lyssna och lära för så här är det.

När man kommer in på en herrtoalett och ska använda pissoarerna (med andra ord, är herre själv) (det kanske man redan ska ha kontrollerat huruvida man är innan man går in genom dörren?) (vad vet jag egentligen) (Pontus borde ha skrivit det här) följer man följande grundläggande placeringsregler:

• Är längan tom: Fyll på från höger.
• Står någon längst åt höger. Fyll på från vänster.
• Är båda ytterplatserna fulla, fyll på från mitten.

Klart som korvspad, tycker jag. Lite frågande ställer jag mig dock till om det är tvärtom i vänstertrafikerade länder? Någon som vet?

Givetvis fanns det undantag att ta hänsyn till, annars hade det varit allt för enkelt. På vår herrtoalett på kontoret angränsar tydligen den högraste pissoaren till själva toalettbåsen vilket ställer till det en aning. Reglerna säger nämligen att man vill kissa så långt bort som det bara går från de som använder båsen, vilket tydligen kan förbrylla förstekissaren en gnutta då han får ta ett panikbeslut om han helt plöstligt ska spegelvända reglerna och ställa allt på öronen genom att gå på väsntersidan istället. Vad som ytterligare förvirrar på vår herrtoa (allt detta enligt Pontus, jag har som sagt inte varit där) är att den vänstraste pissoaren är för kortväxta, alltså lite lägre än vad gängse svensk är och då gör den impopuär bland alla Pontusar på kontoret.

Ytterligare regler jag fick mig till livs den där morgonen

• Det finns inga penisar vid en pissoar. Ser man några gör man fel och riskerar stryk.
• Inga konversationer försiggår vid denna manliga inrättning.

Så. Nu vet ni minst lika mycket som jag om pissoarer. Några tillägg?

Never use while sleeping

Bara så ni vet ska man inte använda min hårtork när man sover. Det står så i användarmanualen.

Vilken tur att jag läste den.

Jubilar

Oj.

Tänk, idag borde man fira för idag firar Strykfritt 200 inlägg. Jag tror minsann att min blogg börjar bli vuxen. Snart börjar den väl skämmas för sin mamma och och ett, tu, tre flyttar den väl hemifrån också. Tiden går fort när man har roligt. Jag måste ha jätteroligt för just nu går tiden rasande snabbt.

Den här veckan har hittils varit brutal; Jouren har slagit till hårt ett par nätter och jag ligger avsevärt back på sömnsidan, en installation håller på att gå åt skogen så vi försöker alla hjälpa till så gott det går med den och därtill har man vanliga jobbet. Igår arbetade jag till åtta på kvällen, for till gymmet och rusade av mig lite stress, åkte hem och jobbade till midnatt, sov till klockan fyra, jourade till halv sex, låg vaken ett par timmar och åkte sedan till jobbet. Igen. Trots det ligger jag hopplöst efter.

Nu sitter jag här barfota, skrynklig, fnissig, hopplös och gruvligt trött vid mitt lilla skrivbord och bloggar i smyg medans jag skriver ut dokument till Linda som är ute och reser. Snart ska jag ta mig samman och läsa på lite Control Tower så att jättechefen kan fortsätta tro att jag är kompetent. Han är så lättlurad!

Välkommen till Sectra Support

Bästa kommentaren så här långt idag:

- Du får inte ha jour mera!

- Varför inte då?

- Du har bara sönder saker!

*tystnad*

- Men du, förra gången jag hade sönder något var inte på jouren. Det var vanligt jobb.

*tystnad*

- Du får inte jobba mera!

Otrogen

Alexis Walenzuela, vill du gifta dig med mig?

Jag menar, vad är sexigare än lite "exec sp_resetstatus 'WISE'" klockan halv fyra en tisdagsmorgon?

*swoon*

Stök!

Jag behöver en hemmaman! Eller en hemmafru, jag är inte så kinkig faktiskt, jag tar nästan vad som helst: Hemmafransos eller hemmaindier, kanske, hur illa kan det bli? Inte värre än det är nu iallafall. Det är stökigt här och jag vill inte städa när jag kommer hem sent på kvällen, Amir är smutsig och jag vill inte tvätta bil på helgen när jag är lite ledig, jag är oorganiserad och flamsig och jag vill inte organisera mig. Alls. Orkar vekligen inte det.

Så, om du kan tänka dig en utlandsplacering hos ett typiskt familjeföretag med förvirrad ledning, helt utan mål och mening men med obegränsade mängder öl är det bara att söka. Uppgifterna och ansvarsområdena som finns är följande:

• Diska, framför allt efter att husets fru har bakat en halv natt.
• Dammsuga. Jag kan tänka mig att köpa en findammsugare om du bara använder den.
• Vika tvätt och hjälpa till att tvätta den.
• Ha ihjäl obehöriga insekter.
• Betala räkningar. Gärna i tid.
• Laga mat (god!) och tvinga husets fru att äta den istället för de underliga konkotioner hon fixar själv.
• Hålla i ordning bilen.
• Se till att kylskåpet slutar bullra.
• Ha ihjäl vindfångarna ute på verandan på ett diskret sätt så att min (vår?) hyresvärd inte misstänker något.
• Se till att mitt badkar slutar se så sunkigt ut.

Vidare punkter dyker säkert upp vad det lider. Lönen är dålig men det finns ett antal förmåner som kanske kan göra tjänsten lite mer lockande:

• Obegränsat internet (ta med egen dator).
• Ölen är gratis.
• Och maten.
• Fria kramar.
• Tom lägenhet dagtid.
• Väldigt fria arbetstider.

Det finns förhandlingsmån så om du har några speciella krav kan de diskuteras.

Så där ja, nu är det bara att ni söker allihopa. Go-go-go!

Hemliga heter heter hemligheter

Hemligheter. Jag är förfärligt dålig på dem.

Mina egna, de sparar jag antingen för länge eller så kan jag inte hålla inne på dem alls. Eller så håller jag på fel hemligheter, de där som lika gärna kunde vara ohemliga. Och andras, de kan jag oftast lika gärna vara utan för de kliar så hemskt. Förutom i vissa fall, jag räknar upp några exempel nedan så ni vet när ni kan berätta saker för mig. Avslöja gärna följande saker för mig:

1. Nya kärlekar.
2. Förlovningar.
3. Giftemål.
4. Tillökningar (alla sorters valpar: hundar, människor, etc).
5. Stora investeringar av den bra sorten, den sorten man har råd med (exempelvis hus, bil och hund).
6. Utlandsflyttar.
7. Nya jobb.

Man kan sammanfatta det så att jag föredrar de goda hemligheterna, är det en god nyhet kan den även kvalificera som en god hemlighet och de uppskattar till och med jag. Visst, med de allra bästa av människor kan jag göra undantag och även ta till mig lite sämre hemligheter. Det är lite tråkigt att jag bara omger mig med de bästa hela tiden. Fan, fan, fan...

Nåja, idag har i övrigt varit en bra dag. Jag har brännt mig på axlarna ity solen i Uvsa är väldigt effektiv, långtidslånat en cykel och flängt runt halva Milford, vant mig vid mitt nya hår, bakat rabarberpaj och ätit den på en soldränkt veranda, börjat få fräknar, fått pilla på en liten, kräkig Hugo, plaskat i vattnet, legat på en filt och latat mig och haft bara ben för mig.

Och så har jag som sagt fått en hemlis.

Ögonblick

Ibland blir man som förstenad av ögonblick, de sätter klorna in i en och man kan under en kort sekund inbilla sig att det här, just precis det här ögonblicket, kommer jag aldrig glömma. Konstigt nog är det så att de där stunderna ofta glöms bort hur intensiva de än råkar vara just precis när de kommer över en.

Jag råkade ut för något av det slaget idag när jag stegade ut ur kontorsbyggnaden i Shelton, en varm bris mot bara ben, kjolen som glatt lekte i vinden, solglasögon på näsan och ett par hundra hela PACS i hela USA som en jourhavande Charlotte inte behövde oroa sig för just då. Kontrasten mellan det ganska mörka och luftkonditionerade kontoret och den amerikanskt överdrivna, solglada dagen var väldig, nästan så att man fick stanna till och blinka lite extra, solglasen till trots. Det jag hann tänka under den där extra blinkningen var "Viggeby!", jag tror till och med att jag sa det högt. I tanken var jag redan inne i bilen och halvvägs där men det hade onekligen blivit lite väl långt att köra. Tanken fick därmed lätt hicka och stannade upp.

Gudarna ska veta att jag har tänkt just Viggeby-följt-av-ett-utropstecken en väldig massa gånger tidigare, det i sig är inte någon nyhet. Det underliga med det här ögonblicket var väl att jag inte kunde agera på det, det fanns ingen av de automatiska att ringa. Framför allt var det väl det där ständiga avståndsproblemet som spökade. Det var lite sorgesamt, ärligt talat. Jag och den bråkigt glada kjolen satte oss på trottoarkanten och betraktade den ganska tysta världen en stund innan jag suckade lite (kjolen fortsatte med sitt sorglösa flamsande) och och hoppade in i Amir och for vidare hem. Numera har jag havet runt dörren och det är inte fyskam det. Men, det är verkligen inte samma sak som Viggeby.

Vem ser till att bada för mig i år?

På sina kransar

Så hände det, VÅREN kom på riktigt. Som genom ett trollspö (Tack, Mia!) var helt plötsligt träden fjuniga, det stod påskliljor och gulnade sig vartän man än såg och magnoliaträdet en bit bort på min gata, det har börjat slå ut. Tvekan är som bortflugen, det är som om naturen till slut gett upp ett ramaskri för nu får det vara nog med det här jamsandet och allt det kalla, frusna vi fått utstå så länge.

Idag tog jag mig till gymmet för att lite snabbt lyfta och sätta ner några tunga saker och leka med gymhunden innan jag insåg hur korkat det var att träna inomhus när VÅREN var där ute och bara vrålade ut sin ankomst: klarblå himmel, 20 grader, varma vindar och människor med leenden på läpparna. Jag tog mitt pick och pack, önskade diverse personal god helg och gav mig ut och sprang i härligheten istället.

Våren är kommen. På sina kransar.
Ängarne binda. Himlen är blå.
Pilträden bära guldgula fransar.
Tufvorna vagga ljusalfer små.
Bäckarne brusa,
Vindarne susa.
Böljorna glittra,
Foglarne qvittra.
Sippan i lunden nigande står.
Högt upp i luften lärkorna sjunga:
Nu är det vår,
Hurra! hurra!

No regrets

"Gå. Bara gå din väg, snälla."

Om och om igen sa jag det. Tårarna droppade långsamt ner med stillsamma plask på det knirkliga parkettgolvet i vardagsrummet. Allt jag ville var att han skulle stanna, ta tillbaka allt det där onda som farit ur hans mun, hålla mig nära, andas djupt och lukta så där gott som den man är kär i alltid gör. Men det sa jag inte, det var det för sent för.

"Gå. Du är inte välkommen här."

Det var det jag sa efter timmar av otåligt ordbändande, skrikande tystnader och ekande tomhet. Han tvekade länge i hallen, omtänksam och artig som alltid och såg undrande och skamset under lugg på mig. "Är du säker?" frågade hans oroliga blick mig, för trött och för sliten för att säga orden en tredje, fjärde eller femte gång.

"Gå! Jag vill inte ha dig här!"

Rösten höjdes till ett bedjande skrik och så gick han. En halväten smörgås på vardagsrumsbordet vittnade om att något blivit avbrutet. Min punktformiga figur på golvet intill var utfluten, urvattnad och matt. Alla tårar hade gjort mig suddig i kanten, min kropp kändes utan både början och slut, men mest av allt var den orkeslös och stum. Tankarna stod stilla och irrade på en gång och paniken började långsamt infinna sig. Vad skulle hända nu?

Det var den natten jag bestämde mig för att jag skulle flytta, det är på dagen ett år sedan.

Ett år är ingen tid har jag lärt mig. På ett år lagar man inget hjärta och inget självförtoende, det har jag också lärt mig. Under ett år kan man å andra sidan skratta väldigt mycket och ta sig en väldigt lång bit på väg. Vilken väg och vart den leder vet jag inte och den är ganska farlig ibland. Efter ett år kan man ångra mycket man gjort, än mer kan man ångra det man inte vågade. Man samlar många minnen på ett år och man hinner tänka många tankar: riktigt många korkade och en del kloka. År är märkliga djur.

...

I never say no.
I can’t say no.

I never say no to anything
because I am told that as I lie dying
on an iron bedstead in a rented room
I shall not regret anything I did,
I shall regret what I didn’t do.
So I do anything so as to regret very little.

Like Madame Piaf,
I shall have no regrets.
Quentin Crisp

Att äta eller ätas

Just nu är det ingen fråga om saken: jag lider ingen risk av att ätas, det gör däremot ungefär allt omkring mig (hus, ekorrar, små tanter och busskurer till exempel). Jag kan inte sluta proppa i mig saker! Det bra är att snart har jag ätit mig ur hus och hem och måste sluta, det dåliga är väl att jag snart även ätit mig ur hela min garderob. Okej, min vana trogen överdriver jag kanske en aning, men så här kan jag inte hålla på länge till.

Vad ska Trånaren säga när han får se min matdagbok? Choklad, choklad och mer choklad är inte någon vidare bra mathållning om man vill bli lite nyttigare och något mindre fluffig i kanten. Jag vet vad det är som trycker på men vi kan väl prata om det imorgon, idag är jag för trött.

Det finns förresten bilder här igen.

Samlerska

Trollslag är ett fint ord.

Klimat

Jag pratar mycket om vädret och vårt tilltrasslade klimat här, det har ni säkert märkt. Vädret är ett nästan lika poulärt ämne som trafiken, rent statistiskt. Jag vet inte om det är det trasiga vädret som gör att det sociala klimatet på arbetet blir lite svårare eller om det bara är meningen att amerikanska arbetsplatser är betydligt mer komplicerade än vad jag är van vid. Lite mer svårt trodde jag allt det skulle bli, men inte så krångligt som det visat sig vara på sistone. Nu är det så att jag har lovat mig själv att jag inte ska skriva så särskilt mycket om mitt jobb eller de jag jobbar med här, då jag har lärt mig att det kan ställa till problem av helt oanade höjder. Se här till exempel.

*Hint-Hint*

"... I started this website in February 2001. A year later I was fired from my job for this website because I had written stories that included people in my workplace. My advice to you is BE YE NOT SO STUPID. Never write about work on the internet unless your boss knows and sanctions the fact that YOU ARE WRITING ABOUT WORK ON THE INTERNET. If you are the boss, however, you should be aware that when you order Prada online and then talk about it out loud that you are making it very hard for those around you to take you seriously..."

... kvinnan som skrev det där har till och med gett upphov till ett helt eget ord.

Så, jag tänker inte skriva något om mitt jobb mer än att det är roligt nästan jämt utom när det är tråkigt, det är görlätt precis hela tiden förutom när det är förvirrande och det är väldigt intressant men även fläckvis frustrerande. Mer än så får ni inte ur mig, så det så.

Saker

Det bidde en sen natt igår, många kiltar att titta på, mycket öl att dricka och ett riktigt kul, gaeliskt band att följa efter på två spelningar runt om staden. Fransosens goda vänner hade fixat in oss på partyt med stort P efter själva paraden på en pub i Midtown. Där serverades det gratisöl från fyra och framåt så dedt bidde ett tidigt och långt kalas. Puben var högljudd och det spelades livemusik lite överallt, både riktigt bra och mera lagom sådan. Rutiga män och kvinnor hade man dessutom gödslat med. Framemot natten hamnade jag på Upper East Side hemma hos Fransosen, där kan man tydligen också sova.

Idag har det regnat. Det har regnat uppifrån och ner, nerifrån och upp och sidvärtes. Framför allt har det regnat hårt och kallt, det är så illa att det kör en polisbil utmed min gata och hojtar om att man ska akta sig för att inte rinna bort, dessutom hade regnet tvättat bort goda delar asfalt på en bit väg jag råkade köra på idag.

Hur ska jag kunna sluta klaga på vädret om det inte skärper sig snart? Det här börjar bli tjatigt.

Pannkakor jag ännu inte mött

Låt oss börja med amerikanska pannkakor jag faktiskt mött och bakat själv:

• Vanliga
• Med vanilj
• Med pekannötter
• Med vanötter
• Med Marabou mjölkchoklad
• Med blåbär
• Med sockerdricka

De jag inte mött:

• Med äpple
• Med kanel
• Med äpple och kanel
• Med limeskal
• Med gin (tack Mattias)
• Med päron
• Med fibrer

När Frida och Micke kommer hit ska jag minsann se till att bocka av några av dem. Jag har googlat lite och bland annat hittat den här sidan med lite andra uppslag. Vad sägs till exempel om pepparkakspannkakor, pumpapannkakor eller kakor med sötpotatis i? Jag är också lite nyfiken på vad Pilgrimssirap är. Har man verkligen pressat pilgrimmer och om ja, är de goda serverade på det sättet?

Costa Rica

Jag och min jättechef har idag planerat elopera till Costa Rica för att spana på bröst. Tänk så roligt man kan ha det på jobbet ibland.

För övrigt undrar den oinformerade undertecknade: Vem katten har snott Våren och när ska vi få tillbaka henne? Maskarna huttrar sönder och blomsterpojkarna lär aldrig komma fram om vi inte får plusgrader snart.

Woff!

Det är tema hund den här veckan. Vi har hållit på med taxarna i två dagar nu, Pontus, Linda och jag, och idag åkte de äntligen i posten. Hoppas jag slipper se dem igen...

Vi har alltså deklarerat på amerikanska, både till stora staten USA och lilla staten Connecticut. Det var inte så svårt tror och hoppas jag, man vet inte om man har gjort rätt förrän om ett ganska bra tag. Om jag har gjort rätt ska jag få tillbaka ganska mycket pengar vilket alltid är trevligt.

"Åh! En kamera!" tänkte jag genast.

"Betala tillbaka billånet!" sa visst någon annan, förnuftig person.

Trist folk kan hålla tyst, tycker jag.

Hund nummer två är ett namnlöst, tre månader gammalt charmtroll av typen Rhodesian Ridgeback som i helgen ankom Jaime och Eriks hem. Ett kärleksfullt knyte med massor små vassa tänder, löjligt stora tassar och för stort skinn. Helt otroligt gullig är han och vi jobbar väldigt hårt på att namnge den lilla skapelsen. Jag har förslagit massor med namn, vad sägs om till exempel: Drottning Silvia, Congressman Chuck DeVille eller Odd? Inget av dem har hittils gått hem så om ni har några bra idéer är det bara att höra av sig.

And, you need to get laid

Mitt veckoliga möte med Trånar'n så här på tisdagsmorgonen kom av sig när han istället för att få mig att lyfta saker och ställa ner dem igen råkade få för sig att fråga vad vi höll på med egentligen. Jag blev väldigt förvånad, så kan han väl inte fråga heller. Är det inte meningen att han ska veta det?

Nåväl, han ansåg att det var dags att fundera lite för han, såväl som jag, hade känt att vi hade tappat tråden lite. Dessutom har jag börjat känna mig fet, trött och otillräcklig på sistone och det är en ganska obehaglig känsla att känna i gymmet, där som jag brukar känna mig snabb, stark och farlig. Det är allmänt känt, att när Charlottentotten inte känner sig tillfreds i sitt eget skinn så kommer inget gott ur situationen, det är bara att ta tag i det hela innan det går åt pipsvängen på rikt. Så, nu har vi tagit tag i det, Trånar'n och jag, sjäva tag-tagandet ackompanjerades av både tårar och tandagnisslande från min sida och en hel del uppmuntrande tillrop och svordomar från hans. Bland annat sades det "If you get upset, I'll get mad!" när jag fick ställa mig på vågen för att undersöka huruvida mina tjocka känslor var påhitt eller inte.

Summa summarum är iallafall att jag har fått lite nya uppgifter och lite nya mål med mitt tränande, något som jag är välsignat glad för. Jag har verkligen jobbat hårt på sista tiden och det jag känner nu är kanske något som kan jämföras med fysisk utbrändhet. Inget jag riktigt känner igen, inte ens från när jag graderingstränade senast och var konstant sönderslagen, jag brukar ju må bra av mina fysiska aktiviteter. Dessutom har jag på sistone känt av lite mer omotiverad ledsnad i vardagen, jag som var riktigt lycklig ett tag (föregående inlägg till trots...). Vad som är hönan och vad som är ägget vet jag inte; har min kroppsliga trötthet dragit ner min hjärna lite eller är det månne tvärtom? Säg det, den som vet.

Resultatet efter morgonens genomgång är iallafall en rejäl överhalning vad gäller träningen (Hurra!), förbättrat matintag (Jobbigt...), regelbundna vägningar (Uff!), kramar på recept (Skönt) och så det sista uttalandet från dagens hjälte:

"And Charlotte, I really think you need to get laid."

Att våga vara lycklig

Eller kanske, att tillåta sig att vara lycklig.

Vi satt upp alldeles för sent inatt, jag, Marina och Rikard, efter att de andra små kamraterna tagit sitt pick och pack och dragit hem till väntande nya hundvalpar och renbäddade sängar. Från midnatt till väl fram på morgonkvisten satt vi och dryftade saliga och osaliga viktigheter, banaliteter och roligheter. När väl klockan koms ihåg var vi förvånade som få, hur hade timmarna kunnat försvinna så fort och vem skulle orka laga frukostpannkakorna om bara ett par timmar?

En av sakerna som dryftades var det här med lyckan, den förgänliga och gäckande, ni vet. Varför är det så fult att vara lycklig nu för tiden?

När föräldrarna var här härom veckan tog Mamma vid ett flertal tillfällen min hand och sa att hon var så glad över att jag verkade klara mig så bra här i mitt nya land, att jag trots allt verkade glad (hel och ren, med hus och hem och kamrater och hela kalaset). Tokigt nog reagerade jag nästan varje gång med att bli lite irriterad, jag kände det lite som om min existens blev trivialiserad när jag, likt dockan på Disney's jultecknade, fick min OK-stämpel i baken. Precis som om jag skulle vara mindre värd, mindre intressant, om jag helt enkelt deklarerade mig lycklig istället för lite hippt småmiserabel, så där som man ska vara. Hur korkat är den sortens tänk och vad får man ut av det i längden? Alla sympatier i världen kan väl ändå inte ersätta ens en känsla av nöjdhet och tillfredsställelse? Att påstå att man ska få lov att vara lycklig stup i kvarten, jämnt är högeligen borderline naivt, men nöjd ska man väl ändå tillåta sig själv att vara lite då och då?

När blev det fult att vara lycklig? När slutade man tillåta sig själv att känna saligheten?

Ny

"Om du vill får du ta med dig Trånar'n på vårt bröllop"

Så sa Marina till mig inatt när vi sagt adjö till våra allt för tidigt lagda små kalasvänner redan vid midnatt. Tackar, tackar sa jag.

Det är alltid skönt att få de nya vännerna godkända av de gamla.

Check, part two

iStore. Check! Två gånger.

Kameraffär. Check!

Hög byggnad. Check!

En härskans massa promenerande. Check!

Starbucks. Check!

Gårdagens Manhattanbesök var kallt, det snöade till och med på oss, något som jag finner nästintill löjeväckande. Vad är det med kombinationen mig, 2007 och gäster som får vädret att bli så rasande egentligen? 2006 funkade fint, det kan Ingar intyga, men 2007 har krånglat ruskigt myket. Tobias åkte härifrån med ont i kroppen efter sin kylslagna Manhattansejour, Mamma och Pappa fick se en av vinterns stora snöstormar i vitögat och nu får Marina och Rikard uppleva lätt snö i April. Knasigt som bara den är det och jag skyller allt på sittande president.

Check!

Hooters. Check!

Bröllopsskor. Check!

Torsdagsmys. Check!

Mallbesök. Check!

Onsdagen och torsdagen har gått i ett evinnerligt checkandes tecken, det är inte klokt vad man hinner med när man verkligen ger sig katten på det. Eller när affärerna har öppet ända in till sena natten för den delen, det underlättar en del. Idag har jag jobbat lite dryg halvdag för att sedan rasta barnen på mallen i Milford innan det blev indiskt till middag i Pontus sällskap. Maten var stark och jag har sällan sett så många gråtande män vid ett matbord förut. Det var spännande på ett lite obehagligt sätt.

Imorgon har jag ledigt, då bär det av till Staden igen. Målet för dagen är att besöka en fotoaffär, hänga i Central Park och ta sig upp i Empire State Building. Jag hoppas verkligen vi har vädret med oss.

Maror

Jag hade slutat att drömma.

På natten alltså, inte på dagen. Dagdrömmandet är jag fortfarande en mästare på. Det går inte en bilresa eller arbetsdag där jag inte långsamt simmar fram genom någon slags alternativ värld, en värld där det är uppehåll och finväder, varmt och gosigt. Ni vet, klassiskt utopiserande helt enkelt.

Jag hade slutat drömma ända till inatt och jag hade helt och hållet glömt bort hur jobbigt det är att drömma. Den här nattens dröm förföljer mig lite, jag kommer inte undan att ständigt smått analysera de mörka timmarnas aktiviteter och iakttagelser. Varför satt han i den där soffan? Vad är det som hänt nu och varför drömmer jag helt plötsligt oroande om någon jag valt bort under en så lång tid? Någon som jag å det verkligaste vill hålla borta från min förvirrade och vindliga hjärna, för så länge det är så mår jag bra, bättre, lagom. Vad menade han egentligen med det han sa? Jag vet att jag är trött just nu och när man är trött släpper man ner garden ett uns. Jag har besök av vänner jag känner mig trygg med, då slappnar man av ännu lite mer. Varför fick han mig att gråta? Det kan väl antagligen vara relaterat.

Men, det har snart gått ett år, ska jag inte slippa undan snart?

Jubileum. Jubel-eum.

Jubel my ass.

Spökskrivare

Oj. Övergiven blogg luktar illa.

Kanske inte, men den ser väldigt övergiven och ledsen ut iallafall. Bästa att göra något åt saken och skriva lite i den så den slutar se så förbenat ynklig ut.

Ynklig, det är ett ord man inte kan använda för att beskriva mig just nu, här är massor att göra; saker att äta, vår att trängta efter, dagar att vara ledig på, grejer att shoppa, Marinor att krama på och regn att akta sig för. Sammanfattningsvis är det ändå så att det lätt blir alldeles för mycket att göra när man har besök, timmarna räcker inte till helt enkelt. De senaste dagarna har vi varit på Manhattan (mysigt men kallt), jag har jobbat (jobbigt), de har varit på Manhattan själva (soligt, om jag förstod dem rätt), vi har ätit Mac&Cheese (inte så värst gott men väldigt gult, se själva på bilden), druckit frusna Margaretor (gott!), shoppat på outlet (mycket) och pratat strunt (ännu mer). Kvar att göra på listan finns bland annat besök på Hooters, picknick i Central Park och kamerablixtshopping i downtown Manhattan. Så ni ser, ynklig är det sista man har tid att vara på den här sidan jorden.

Ovh!

Idag tog vi oss in till den stora staden och företog oss valda delar av de mellersta och södra kvarteren, vädret var inte supertoppen varför det mesta av dagen gick till att hålla sig lite inne, vi vandrade mest från station till affär till station till restaurang till affär till restaurang till station... Jaja, ni fattar kanske själva.

Vi började lite på Broadway och Oh!:ade och Ah!:ade över alla ljusen som sig bör, tittade på pariserhjulet inne på Toys R Us och snubblade över folk både över och under oss. Därefter vandrade vi så sakteliga söderut och fastnade bland annat på Macy's på vägen, där beundrade vi zebror och andra dyra ting. När hungern slog på åt vi offantligt vedervärdig Dim Sum på en galet stor restaurang i Chinatown och sprang sedan därifrån med kräkskänslorna fast förankrade i magen och skrattet bubblande i kinderna. Det vill jag aldrig göra om igen!

De serverade fritterade kycklingtassar!

Bläh!

För att stilla vår otillfredsställda hunger åt vi lite kompensationscheesekake och lite senare tog vi en runda på ett indiskt te-hus där vi hittade en serverande indier från Örebro innan vi så småningom tog tåget tillbaka till Milford och lätt middag med hockey hemma hos Pontus och Linda.

Det bidde mycket mat idag, kan man säga.

Vad morgondagen bjuder vet jag inte riktigt ännu, om vädret blir fint kan jag tänka mig en picknick. Den som lever får se, som man så vist brukar säga.