Det var med visst vemod som jag svarade på ett mail från Fransosen i helgen, han ska flytta hem till Paris igen. Redan i februari far han. Jag visste ju om att han skulle åka, det var inte det, det var bara det att han gjorde min första amerikanska vår och sommar lite speciell och stundom till och med äventyrlig. Han tog hand om mig och även om jag inte fick falla pladask så där som jag så gärna vill så fick han mig att i alla fall känna mig lite åtråvärd och det är inte fy skam för en igenvuxen och frigid ungmö som den här. Vem ska jag nu släpa ut på picknick i Central Park när det är alldeles för varmt?
På kalaset i helgen träffade jag på en trevlig ung kvinna, hon var synnerligen vacker och smart och dessutom fransyska och utlänning och normal och jag tänkte att den här lattjo lilla prylen kunde jag väl gott leka mer med. Men, men... Efter en halvtimmes intensivt språkande kröp det fram att hon var i uppbrottstankar, hon skulle minsann ta sig hem till Nice inom kort. Bortkastad jämrans konversationstid helt enkelt. Det är bara att inse att alla fransmän och -kvinnor jag rör vid flyttar hem, vilket otyg.
Screw you, French people!
