Det började bra med att jag missade flyget i morse, först tänkte jag att jag skulle slippa åka till den här demon helt och hållet men det bidde inte så, jag bidde mest försenad. Go figure.
Sedan åkte jag flyg och tänkte att jag skulle iallafall få dema på mitt fina demosystem men då ringde säljaren och sa att det var borta och att vi skulle få vinga lite. Det bidde bra till slut men mitt demosystem är fortfarande puts väck. Som det kan gå.
Sedan handlade jag lunch. Den var förutsägbar. Underligt.
Sedan var nästa flygplan lite trasigt, fast bara i en timme så det gjorde ju inte så mycket eftersom jag redan var fyra timmar sen. Fint folk kommer sent, så är det ju.
Sedan satt jag bredvid en supersizad amerikan och funderade på hur i helsefyr jag skulle komma ut om något hände för den här killen skulle nog inte kunna ta sig ut ur sitt säte utan att lyfta det med sig. Dessutom var toaletten på vårt flyg trasig. Skitkul, var ordet.
På flygplatsen i Detroit åkte jag sånt där gåband för att komma fram fort och min ena klack fastnade så jårt i ett litet hål att jag började fundera på om det kanske var någon högre makt (GE?) som helt enkelt inte ville att jag skulle dema något alls idag. Skon överlevde.
Sedan blev jag upphämtad av en kille som skulle ilköra mig dit jag skulle. Han var mer stressad än vad jag var och det säger ganska mycket om hur trafikfarlig han var. Vi överlevde knappt.
Men fram kom jag och efter exakt 19 minuters räseruppsättande av det demosystem som fanns fick jag pratat i tre timmar. Det gick bättre än förväntat men min mat blev kall. Men, jag var ändå inte så hungrig.
Man kan ju inte låta bli att undra vad morgondagen har med sig.
Öppet brev till Corren
-
Låt mig börja med att säga att jag prenumererat på Corren i snart 40 år och
värdesätter en lokal/regional morgontidning mycket högt. Jag vill – och har
b...
8 år sedan