Tårtan

En prinsesstårta i veckan håller doktorn borta, visst är det så?

Igår firade jag mitt hela år med att bjuda kollegorna på prinsesstårta och morotskaka bakat helt och hållet from scratch, något som får amerikanerna att oh:a och ah:a imponerat. Det här med att baka på riktigt och från grunden är något som inte den gemene amerikainvånaren gör så där en helt vanlig måndagskväll. Inte tisdags-, onsdags-, torsdags-, fredags-, lördags- eller söndagsditon heller, för den delen. Planerna på att bygga om vår utbildningssal till storkök är numera långt framskridna och jag kan när som helst inta min tjänst som kontorskocka, lyder budskapet från mina små utlänningar. Yay, nya visitkort!

Dagen idag var inte alls lika harmonisk och när en något matt Charlotte klockan fyra fortfarande inte fått sig någon lunch åkte nödprovianten fram: havregrynsgröt med mandlar och torkade tranbär. John, min jättechef, haltade till utanför mitt kontor där jag satt och kurade över min povra mat, smackade lite med tungan, lade huvudet på sned och iakttog mig några ögonblick. Sedan öppnade han sin rosenmund och sa:

"Charlotte, försöker du ha ihjäl oss?"

"Hmm... Nä." svarade jag sanningsenligt.

"Du göder upp oss på feta tårtor medan du själv äter nyttigheter i smyg. Är det här någon diabolisk plan på att ta livet av oss hela högen?"

"Oj, du kom på mig, John" sa jag då, för visst är det ganska uppenbart så att jag vill ha hela Sectrakontoret för mig själv. Mitt eget lilla kungadöme med kriser och eldsvådor till både höger och vänster, mammoarbetsstationer som sprängs under mystiska omständigheter, DDP:er som försvinner, l å n g s a m m a PACS och allt det där som jag älskar mest i hela världen. Om det blir så kommer jag aldrig kunna äta lunch mer i hela mitt liv och det är ju praktiskt på sitt sätt. Det blir ju så tjatigt med ätandet ibland, eller hur? Och tugga är inte så särskilt kul när man tänker efter...

Jag tror att John kom på bättre tankar ganska snart när vi diskuterat igenom alla de möjligheterna och med lite hjälp från min sida var koncensusbeslutet att jag helt enkelt är lite snäll i bland.