Om man stoppar in 20 säljare i ett rum kommer man inom ett par timmar vara smått hörselskadad och ganska trött, de för nämligen ett fasligt liv. De amerikanska säljarna kan sammanfattas så här:
- Stora men inte feta
- Väldigt bullriga
- Oväntat okunniga
- Trevliga
Idag har jag och chefen sysselsatt oss med att utbilda dessa treåringar i kostym i allmän pacskunskap och jag kan för mitt liv inte sluta förvånas över vad de kan och vad de inte kan. Ibland blänker de till och skyltar med den mest obskyra av vetskaper för att sedan förvåna mig något otroligt med att inte ens funderat över självklarheter. Micke har pratat hela eftermiddagen och imorgon är det min tur att i princip säga samma sak en gång till fast med andra ord. Upprepning är nyckelordet med den här gruppen för mer odisciplinerad publik får man leta efter: det prasslas, och äts, mumlas, rings och mailas och hela tiden måste de låta för annars finns det risk för att alla andra glömmer bort att de finns. Jag är road men trött och hade gärna sett att Moder Natur hade utrustat alla säljare med volymkontroll, det hade varit skönt för oss andra om inget annat. Jag har rysligt svårt att bedöma dem, ena sekunden ger de ett väldigt självsäkert intryck och nästa en känsla av att vara ruskigt osäkra. Livet som säljare verkar vara hårt, säljer du inte åker du ut, och jag börjar förstå varför de hela tiden låter och viftar så mycket - de är väldigt utsatta djur, säljarna.
Tur att det finns så många!
