Dies irae, dies illa

Att döpa ett inlägg till just "Day of wrath and terror looming" kanske låter en aning illavarslande men det är inte så farligt alls, jag lovar. Nyss hemkommen från Underliga Kören ®© sitter jag här och är lycklig i hela kroppen för det var riktigt vacker musik vi bitvis klämde ur oss ikväll. den divige körfröken Mark var märkbart nöjd med oss när han släppte iväg oss ut i kylan igen. Det händer inte så ofta. Det bästa var en klingande spröd och vacker Hostia, det var nästan så att man ville dansa lite lätt till den i perioder. Det var inte den körövningen jag riktigt såg framför mig när jag snubblade in, tio minuter för sent, missade uppvärmningen och fick börja med att ta obarmhärtigigt höga toner bara så där.

Hurra för överraskningar!

Övningskör

Den här veckan övningskör jag Amerikansk sjukvård, så här långt går allt bra och jag har inga underliga avvikelser att rapportera.

I helgen slog det mig för ungefär tionde gången att jag har väldigt lite Levaxin (min halsmeducin) kvar i min burk och att det kanske var dags att rota fram nästa burk snart. I måndags morse började jag leta på alla de självklara ställena, ni vet, som medicinlådan i badrummet och så. Ingen Levaxin fanns att tillgå så långt ögat kunde nå, jag som sett till att ta ut extra piller innan jag for hit och allt. Jaja, de måste försnillats eller stulits någonstans i flytten och så mycket mer att göra än att uppsöka närmsta läkare var det inte att göra. Det gjorde jag igår och det gick tack bra. Jag hittade en doktor som kunde ta emot mig redan inom ett par timmar och som vänligt skrev ut ett panikrecept till mig enligt min egen ordination vilken tyvärr visade sig vara helt fel så fråga mig inte om han är en bra doktor eller inte. 1000 microgram eller 100 microgram, så stor skillnad är det väl ändå inte? Undrar om de har FASS här eller inte? Tillsammans med receptet fick jag en remiss för provtagning och idag har jag sålunda åkt och blivit pillad på av en ung kvinna med nål. Hon var skicklig på stickandet men hu! vad tråkig hon var att prata med. Innan jag hade förklarat för henne att jag inte gillade nålar hade hon redan stuckit mig, önskat mig en bra fortsatt dag och gått sin väg igen. Vad är det för sätt?

Nu återstår bara att se om jag kan få rätt medicin till rätt dos snart, det hade varit himla praktiskt.

Kvällens sejour avec le petit Francais (lägg till cediljer där som det ska vara sådana) inkluderade lite Merlot, familjeprat, flyttklagan, bilar och telefonnummerutbyte. Spännande värre.