Seger!

Kladdkakan! Ta din goda doft och din tendens att aldrig komma ut kladdig och släng dig i väggen! Jag har hittat något mycket bättre och läckrare.

Allihopa, säg hej till Molten Chocolate Lava Cake, vi ska gifta oss snart han och jag men låt för all del inte det hindra er andra att skaffa er egna smältlavakaksälskare. Gör så här:

Smält ungefär 120 gram halvmörk choklad tillsammans med 100 gram smör och vispa med cirka 2 dl socker. Dra sedan i två hela ägg och två gulor, vispa igen till pös uppstår och fyll på med 6 matskedar vetemjöl och en nypa salt. Fördela smeten i fyra lagom stora portionsformar som du smort väldigt noga. Låt åka i 225-gradig ugn i en 13, 14 minuter. Låt stå en stund, vänd sedan upp och ner på formarna över små assietter och hör hur underverken ploppar ut så fint. Servera med hutlöst mycket vispad grädde.

Snart färdigtjatat om hemmafruar, jag lovar.

Fuckwit says: Jag hör du skaffat hemmafru

Chottlips says: Jo. Det är finemang. Det började med att han städade ur min frys när jag kom hem från Sverige och var jetlaggad, sedan har han liksom bara fortsatt... Diskar och har sig.

Fuckwit says: Oj. Det är ju itne fy skam faktiskt

Chottlips says: Det är ingen ordning på könsrollerna längre.

Chottlips says: Jag super och svär och han städar.

Fuckwit says: Slår du honom också?

Chottlips says: Haha! Nej... Borde jag det?

Fuckwit says: Nja, inte om du vill behålla honom.

Chottlips says: Sant.

Addendum

Och kläderna jag hällt på sovrumsgolvet var visst vikta och jag kan se mitt vardagsrumsbord också!

*glad*

Med hemmafru?

Jag har visst blivit med hemmafru. Eller bortafru. Eller kanske bortaman.

I morse när jag traskade ut till bilen lämnade jag en nyvaknad bachelor bakom mig, en som lekt pyjamasparty med mig då han skulle på möte i trakten på förmiddagskvisten. Det är alltid lite trist och väldigt omotiverande att behöva åka till kontoret när man vinkat hej-hej till någon som håller på att morna sig som bäst, det är inte så att jobbet drar så himlarns just där och då, kan man säga. Nåväl, jag åkte dit och jobbade och jobbade och jobbade och när jag vid halv nio till slut trillade in genom dörren på bredgatan igen hittade jag ett spretigt meddelande på köksbordet. Det löd:

"Cheese and dinner in refridgerator."

Bredvid stod det ett övertäckt glas med rött.

Och disken var till och med gjord.

Jag gapade en ganska lång stund, sedan åt jag pastasallad.

Fast, jag saknar dig fortfarande Linda.

Söndagskonversation

A propå att jag är ett helt år och lite till äldre än bacheloren

C: What's the male equivalent of a Cougar?

B: Pedofile?

C: Then I think I'll stick to the female version. Or, perhaps be a Sugar Mama.

B: Well, technically a Sugar Mama's is supposed to pay for everything.

C: I can be half a Sugar Mama and pay for half of everything. A Splenda Mama, not as rich but tastes the same.

Jag trodde vi kommit på något nytt när Splenda Mama dök upp i konversationen, men icke, flera hundra träffar på Google får man om man letar lite. Det är så svårt att vara nyskapande nu för tiden!

Ett upptaget litet bi

Ibland när jag ser mig om i den lilla abdonska syskonskaran ser jag ett tydligt mönster, ett där en av oss hela tiden GÖR saker medan två andra av oss mest PRATAR om saker vi skulle kunna tänka oss göra.

Bevis #1: En av oss har semestrat sig runt en stor del av jorden, lärt sig massor av sport, flängt på vuxenspråkresor och lärt sig dansa.

Bevis #2: Två av oss andra har inte gjort något av ovanstående.

Men, som i ett steg i det nya tiotalets terapi tog jag i onsdags tag i mig själv och körde ett tokrace i självförverkligande. Från halv sju till halv åtta gymmades det, från åtta till tio kördes misc. arbete, från tio till fem utbildade jag partners, från sex till sju tog jag tennislektion och från åtta till tio sjöng jag i kör.

Nu är jag mest trött.

Argh!

I morse, medan jag borstade tänderna, formulerade jag ett tokroligt inlägg i huvudet. Allt var klart, till och med kommateringen satt.

Tror ni jag kommer ihåg det? Nej, just det.

Strike two!

Det var ju det jag sa, Knyttet, att om du inte svarar så åker de fram.

Nääää..!

Nu får de väl ändå ge sig!

Härom nyssens hittade jag det här på det vida Internettet: My New Pink Button, en produkt som tydligen ska återställa färgen i genitalieområdet om man skulle tappa den när man åldras. Nu sitter jag här med hakan i handen och funderar på vad nästa vansinniga påhitt ska bli, vad mer galet kan mänskligheten komma på? Hur besatt av ungdom och utseende kan vi bli egentligen? Vem i helsefyr visste att man ens skulle oroa sig för att tappa färgen i just den där regionen?

Herre-jämrans-jösses.

Beginner 2.5

Jag blev utvärderad idag och befanns vara en nybörjare av varisorten 2.5 och nästa onsdag ska jag sålunda börja ta tennislektioner igen. Under en kvarts timme eller så, fick jag banka på ett par bollar och serva lite med ett sånt där tennisproffs och komma ihåg hur galet rolig den där sporten är.

Nu, hörrni, ska jag bli världsbäst på tennis också. Bara så ni vet.

Missfirning, vad är det?

Grisbilen har tagit över så vackert efter julgranen, den blinkar och tindrar mest hela tiden och oftast startar han till och med. Fast inte alltid. När jag kom tillbaka hem efter jul ville han sig inte alls och sedan han blev igånghoppad av grannen har Check Engine-lampan tindrat med ett vackert, varmt sken mot mig. I torsdags tog jag honom till en bilaffär där de läste av omborddatorn åt mig och tydligen missfirar den lille, vad nu det kan heta på svenska.

Imorgon ska vi på service, han och jag, hos Mazda-farbrorn och jag tänker minsann gå till botten med det här. Hur kan man missfira egentligen? Är det lite som att dricka fint vin en tisdag, månne? Och varför har inte grisbilen bjudit in mig i sitt missfirande?

Olika fast fint ändå

Det där med att klä ut sig kan man göra på så olika sätt. I oktober hade jag ao-dai på mig och det var himla kul, se bara vad fina vi är:

I december hade jag på mig rånarluva, inte lika klassiskt stilfullt, men fint ändå.

Way to go!

Först äter man nyttigt i flera timmar och tränar en massa.

Sedan äter man upp hela julgranen. Det är bara barr kvar nu.

Hepp!

Destination Miami

Jag måste flytta till Miami! Och jag måste göra det nu!

Linda har anmält sig till det här stället och jag är officiellt avis. Jag menar, stripaerobics har ju varit på min att-göra-lista ända sedan jag flyttade till Amerikat (tack vare Magnus).

Det är bara att börja packa, antar jag.

Om att hålla käften

- Aren't you cold?

Så frågade passkontrollören igår när jag dök upp med bara en t-tröja på överkroppen. Efter 8 timmar på ett något för varmt flygplan med mycket folk är det ganska lätt att känna sig lite för varm och ganska ofräsch till på köpet så både tröja och jacka fick hänga på armen just där och då.

- No, not at all!

sa jag och förklarade det där med långa flygresor och värmen och armsvetten för honom medan han stämplade och läste min dokumentation. Pratgladheten hos mig tenderar att öka exponentiellt med övertröttheten till en viss gräns och klockan 13 igår eftermiddag var jag fortfarande på en uppåtgående trend, därav pratandet. Mannen satt böjd över mitt pass och mina papper ungefär fram till dess att jag avslutade mitt lilla tal med ett ironiskt erbjudande:

- Do you want a hug?

Så där som man alltid frågar om någon vill hångla när man är förkyld, ni vet. Som tur var hörde han mig inte så jag kom hem till slut. Fina grejer!