Partybrud i vardande

Julia var glad i morse, för idag skulle vi ha stort kalas med fullt av vuxna och barn för ett dagisdepraverat, julgodisstinnt barn att leka med. Totalt trillade 16 personer in och ut från huset i Ryd under eftermiddagen, inte illa för en snabb samling i mellandagarna, tyckte vi, men lilltjejen var missnöjd.

16 personer är inte stort kalas, rapporterade hon. Under 2009 ger jag därför Mamma Mia i uppgift att ta reda på hur stort ett stort kalas verkligen är. Jag vill verkligen inte besvika igen.

Om att skratta

För första gången på över 20 år träffades stora delar av familjerna Karlqvist och Abdon över vitlök och vin, det var härskans gemytligt och väldigt mysigt. Vi åt god mat, drack saker och Jesper fick en renutstyrsel till sin bil. Och så pratade vi minnen, så klart. Vi pratade om gångarna i vår källare, om hur många gånger man kan hissa en korg upp och ner från ett fönster, hur jobbiga äldre bröder kan vara och vad i hela friden vi gjorde på den här bilden:



Och sedan gav Jespers mamma mig en så fin komplimang, en som gjorde mig så glad. Hon sa "Vad jag kommer ihåg mest av Charlotte var hennes skratt. Hon skrattade jämt."

Ibland tänker jag att jag borde vara lite allvarligare och mer seriös, att jag borde ta mig ann livet och allt det där man gör varje dag med större respekt. Men, det blir aldrig så, jag tvivlar på att jag har det i mig och när Anne-Grethe sa så där kom jag på att jag nog aldrig haft det i mig. Jag gör mig nog bäst med ett leende på läpparna.

Linda!

Idag har jag tittat på 3 timmar Nord & Syd.

Herregud, vilka decolletage!

Julefin!

Wee!

God Jul!

Idag kommer Knyttet från Ö-vik och Andreas och Thu från Schweiz. Då kan det börja på riktigt.

.

Varför?

Varför? var en fråga jag ställde mig själv ett antal gånger under det att jag krånglade mig hem den här gången. Under de dryga två åren jag varit borta är det här den första gången jag åker hem över en jul och gissa om jag har sett fram emot det.

Eller ja, ända fram till i fredags när snön och packningsångesten kom. Då kom de första två Varförna? Sedan kom det ett par när jag krånglade mig till flygplatsen, och några väl på flygplatsen (om folk slutade bomba saker skulle köerna bli kortare och vips så skulle ingen BEHÖVA bomba något för man skulle vara harmonisk och lycklig istället...) och sedan ett par till på flygplanet. Det kom några när jag innerligt saknade min tandborste och ytterligare flera när jag låg på golvet på Schiphol och funderade på om någon skulle hjälpa mig upp efter det något förnedrande fallet men sedan, sedan fick jag frukost och efter det fick jag sova på ett annat plan och efter det blev jag upphämtad av Marina och Rikard och fick en Stångebrohamburgare och en ren bil...

Och kramar fick jag. Och riktig glögg och mera kramar och en tandborste och en dusch och Kristian och en promenad. Och sedan fick jag skjuts och kramar och en Mia och en Lars och en Julia och efter det hann jag med mitt tåg...

Och sedan kom jag hem och fick kramar av Mamma och inbakad fläskfilé och grönsaker och kramar.

Därför.
.

I Linköping

Idag tvättade vi bilen. Den blev ren.


.

Vitt på taken

Addendum

En halvtimme efter att jag publicerat inlägget här nedan kom snön och nu ligger det 10 cm snö på backen här utanför och mera lär det bli. Jag blev utjagad från kontoret 45 minuter efter att det började och slirade runt lite vingligt så snart jag kommit ut från garaget. Det tog en timme att ta sig hem och det fortaste jag körde var 25 km/h, att ta sig upp på motorvägen var svårt men det gick. Amir spann loss som en hel karl. Jag lirkade och klappade och svettades som en hel karl.

Nåväl. Nu är jag hemma och håller tummarna för att Pontus och Linda ska hinna fram till flygplatsen i tid, trafiken är som sagt horribel och det är bilar som Amir man kan skylla på.

Här kommer för övrigt en önskelista jag satt och filade på på vägen hem:

• Nya däck till bilen
• Ny bil
• Sommar
• Svenska flaggor till min gran

Sådär.

LIVSFARLIGT!

Idag är jag nästan ensam på kontoret för det råder snöstormsvarning.

Snö är LIVSFARLIGT!

Bara så ni vet. Nyheterna hotade först med massor av snö under tidiga morgonen men inget kom, sedan skulle det komma runt lunch istället. Nu vet jag inte riktigt vad nästa prognos är. Än så länge har det inte ens fnurrat en liten flinga i trakten, det är mest kallt och stilla ute. Jag undrar hur amerikanska snöstormar står i farlighetsförhållande till svenska rotvältor, i min bok är nämligen rotvältor LIVSFARLIGA!. Jag har fortfarande inte kunnat luska ut vad rotvältor heter på engelska så jag kan inte ens fråga. Träd kanske inte välter i USA.

Men.

Snö är LIVSFARLIGT! så det är bäst att hamstra vatten och bröd och stanna hemma. Eller?
.

The Last Lecture

Ikväll skickade Knyttet mig en länk till ett videoklipp med Randy Pausch, en professor vid Carnegie Mellon University i Pittsburgh, som vid 46 års ålder fick veta att han hade mellan tre och sex månader kvar att leva "in good health". På bara någon timme har jag lärt mig att cancer i bukspottskörteln inte är något man vill ha och att det finns människor vars livskraft, envishet och optimism man bara kan förundras över.

Själv har jag ont i vaden, kan inte springa och håller på att bli tokig.

Man kan undra vad "in good health" egentligen betyder men till syvende och sist slogs Randy, hans fru och deras tre små barn mot cancern i nästan två år innan han till slut gick bort i somras. Innan han blev allt för dålig tog han chansen att hålla ett par föreläsningar som spelades in och dessutom ge ut en bok, allt under titeln "The Last Lecture", som ett memento till sina barn och sin hustru. Jag har inte hunnit igenom hela materialet själv ännu men jag tänkte att jag skulle dela med mig av det ändå. Vad jag har sett och läst så här långt är att den här mannen verkar ha varit otroligt klok fantastiskt rolig och till på köpet en riktig kämpe.

.

Frågan lyder

Frågan lyder: Vilken var kören?

Kören som sjöng "Jul, jul" var en som hette Vocalessence och under påannonseringen fick jag lära mig att de var minst världskända. Minst. Jag tror jag har hört om dem innan men jag måste säga att damerna tenderar att vibrera lite för mycket för min smak. Jag tror det är en amerikansk olat, damerna i mina körer var likadana och jag vet med mig att jag har lagt mig till med lite mer vibrato sedan jag flyttat hit, det som brukade vara ett glitter i i topparna och slutet på fraserna irriterar mig allt som oftast nu för tiden.

Jag har för mig att u:na satt bra, fast jag är nog inte rätt person att fråga eftersom mina u:n, enligt min nästanmoster Ruth, är mera y:n än något annat. En uppväxt i Skåne kan tydligen få en att säga hynd istället för hund för jämnan.

Om man surfar runt på deras hemsida lite kan man se att de har workshop med "superstar choral composer" Eric Whitacre och nu har jag bestämt mig att jag måste flytta till Minneapolis innan mars månad nästa år. Tänk att få sjunga Lux Aurumque, liksom... Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva dagen då jag skulle få höra om kompositörer inom körvärlden med superstjärnestatus men, den som lever får verkligen se.
.

Aldrig nöjd

Hmm...
.

Kulturskräll

Döm min förvåning när Kulturradion jag lyssnar på här borta sänder julkonserter där en amerikansk kändiskör sjunger Jul, jul, strålande Jul så bra att man knappt kan höra att de bryter. Till på köpet har de den goda smaken att inte sjunga den för långsamt, heller.
.

Den har kräkits!

Så sa Leif när han fick se förödelsen som min garderob skapat i mitt lilla kontor. Det ser verkligen ut som den har kräkits, till på köpet precis efter den har ätit. Stora bitar, ni vet. Hyllan som höll uppe en stor mängd, kanske korkat stor sådan, saker, gav vika i veckan och i fallet föll den stora mängden ut på golvet i det redan stökiga rummet.

Man får klättra för att komma in, så illa är det.

Idag började jag röja lite lätt i det allmäna kaos som är mitt hem och just nu iakttar jag hur Millennium Falken gått vilse bland stolsbenen under mitt vardagsrumsbord i snart en kvart utan att jag näns göra mer än skratta. Hur jag än gör kommer jag aldrig bli en ordningssam människa.

Men, bryr sig någon egentligen?
.

Rimstuga, del 1

Det mot julen onekligen lackar
Och paket alla inpackar,
På sin gåva man sätter papper och lim
eller tejp och lack men allra viktigast ett rim!

För att rim-anden till oss locka
Så vi julaftonens underhållning rocka.
Vi måste ta chansen och öva oss litt,
Kan hända skallen över sommaren rostig blitt.

Som uppgift för veckan ett objekt jag har här,
Årets julklapp tror jag inte det är.
Men, för blott 25,000 dollar
Man framtidstro och hopp framtrollar.
Och för bara lite mer än en tia,
Kan man få en kvarts gris i en stia!

Det här kom i posten i veckan, om man har svårt med presenterna kan man alltid slå på stort och köpa sig 25,000 dollar framtidstro eller varför inte en halv ko. Egentligen ska det vara juligt och färggrannt, men jag glömde slå på färgen på scannern och var för lat för att göra om.

Nåväl, här har ni något att öva era grymma rim-skillz på, om man kan rimma på framtidstro och heifrar kan man rimma på allt. Go, go, go!

.

Mera stass

Imorgon drar vi iväg in till Manhattan igen (Åh, vad jobbigt!) för att prova bröllopsklänningar. Den här gången är det på riktigt för i sommar ska Jaime gifta sig.

Kul!
.

Och så var det det här med dvärgarna

Ingen kommer undan.

Jag ber som vanlig ursäkt i förväg för här kommer åter igen ett otroligt politiskt inkorrekt inlägg men det kom till när jag var fylld till nacken med allt för dyr drink och bensparkande fruntimmer. Vid närmare eftertanke hade jag inte kommit in på det här tankespåret utan lite hjälp från Rocketterna. Allt är deras fel

Får man ens säga dvärg idag, undrar jag?

Nå, på föreställningen i söndags var det inte bara lamor, äkta snö och får på scenen, det fanns även steppande dvärgar som så fint gestaltade Tomtens små nissar. Man blev rörd. Men, min hjärna stannade så klart inte där utan spann glatt och ohämmat vidare i nya och oanade banor. Håll i hatten nu, ungar.

Tänk er en framtid à la Star Trek, där alla genetiska snedsprång kan botas med lite strålning eller en sådan där käck halsinjiceringsmojäng eller kanske med några nanorobotar från ens bästa hus-Borg och vips så har vi fixat "dvärgproblemet" (Usch, vad hemskt!). Vad blir följderna av det här, tror ni? Vad kommer nöjesvärden och Hollywood säga? Kommer det bli någon remake av Kalle och Chokladfabriken? Hastigt och lustigt slog min hjärna in på ett helt galet spår (Förlåt. Igen) och jag började tänka att man kunde starta en dvärgfarm för att tillfredsställa nöjesbranchens behov. Men, när man väl börjat fundera på dvärgfarmar är nästa naturliga steg att komma på tanken på dvärgfarmsaktivister, ni vet, som med minkfarmsaktivisterna fast bättre. Ju mer jag tänker på det här desto mer galet och hemskt kommer jag på och det blir bara värre så nu slutar jag.

Och, åter igen, jag är ingen hemsk människa, jag har bara en väldigt vindlig hjärna. Jag lovar. Dessutom behöver jag semester och om det någon gång behövs dvärgfarmsaktivister kommer jag stå i första ledet.
.

1929 hoppade de minsann!

Är man ond om man tycker det här är lite humor?



(Det är alltså en generell uppmaning till Wall Street, snott härifrån.)
.

Upphittat

Då jag hade lite problem med att hinna med mitt flyg till RSNA förra lördagen glömde jag helt ta med mig kameran i år, lite sorgeligt för det finns mycket underligt att avbilda på en jättemässa.

Men! Jag hittade den här bilden som bevis på att jag i alla fall var där och tog hand om det viktiga. Champagnetornet.


.

Och snön låg vit på taken

När Lindan fyllde år i september fick hon bensprattel i present av mig, bensprattel i form av Radio City Music Halls Rocketter, flickorna som firar juvlen genom att sparka taktfast med benen till julklassiker under 90 kitchiga minuter. Dagen igår var det biljetterna gällde så vi gjorde som vi gjort några gånger tidigare; tog tåget in på morgonkvisten, åt brunch i midtown, åkte lite taxi, drack dyra drinkar och tittade på granar, pynt, dyra skor och turister. Och så ben förstås.

Själva bensprattlet var ganska underbart och just nu sitter jag och surfar dansskolor i regionen för åh! vad jag vill dansa. De är duktiga, de där rocketterna, vi fick se alla sorters jazzdans och en god del step som gjorde att det ryckte i benen. Publiken fick riktig snö blåst på sig och gissa om man tappade hakan när det dök upp levanda får och kameler på scenen när det skulle födas Jesusbarn.
.

Fejad och klar

Jag kör tydligen på en komprimerad jul i år, det bara blev så. Jag har rationaliserat bort adventsstjärnor, pynt och saffransbullar så här långt men idag tog jag ytterligare ett par steg framåt i mitt förenklade firande.

• Bakat pepparkakor. Check.
• Ätit mig illamående på deg. Check.
• Druckit glögg. Check.
• Lyssnat på skoterljud. Check.
• Köpt gran. Check.
• Pyntat TVÅ granar. Check.

På två dagar har jag tagit mig ganska långt, tycker jag. Lille granen är tokfin och det gamla vanliga pyntet (Darth Vader, Dödsstjärnan, Shrek och de norska flaggorna) har fått sällskap av en julpåve, en Red Sox-boll och en New York Mets-figur. Bilder följer. Kanske.

.

... Och snart kommer Kalle och hans vänner

Det är samma visa varje år vid den här tiden på året. Det är skrämmande hur så många kan ha så pass fel i en så viktig fråga.

Och frågan jag tänker på lyder: Hur klär man en gran på bästa sätt?

Svaret är: Alla ni andra gör fel, det är precis tvärtom mot vad ni gör nu.

Att det ska vara så svårt att förstå att först sätter man på allt vanligt pynt, och efter det kommer det andra som i ljus, glitter och flaggor.

Varför är det så svårt?
.

Hej från Chicago

Ryktena om min död är gravt överdrivna, jag är kvar bland de levande fortfarande även om det är lite knappt. Mina fötter gör ganska ont, mitt huvud är väldigt påtagligt och min rygg är ganska trasig. Det tar på kroppen att dema PACS och RIS hela dagarna, förstår ni.

Nu ska jag smyga bort och stjäla lite kaffe från baren, bara en timme kvar innan man får sätta sig ner och vila lite.
.

Datovrer!

Fy fan vad jag hatar dem, det var bara det jag ville säga.
.

Tacksamt

Hört vid middagsbordet:

- Har vi något att vara tacksamma för?

*tystnad*

- Då får vi väl vara nöjda med att vara kåta och glada, då.
.

Spränggrönt is the new black

Idag har Knyttet och jag byggt ihop hennes nya dator. Den är lagom släpbar, toksnabb, alldeles spränggrön och i silkigt material.

Säg hej till Inspivron.

(Okej, den är spring green men hur kul är det egentligen?)
.

Litet meddelande

Spring inte 12 km utan trosor, det är inte så bra som det låter.

7 km - inga problem.
9 km - aj.
12 km - oanade följder.

Jag tror visst det kallas skavsår.

Lite som här fast utan backupsångaren. Och bikinibrud eller melodifestivalhöjning eller stora fordon i bakgrunden för den delen. Jaja, jag tror ni forstår.


.

Svengelskan frodas. Del 3.

Idag drog jag till med den här fina meningen:

"...jag vet inte om han gillar opera för det frågade jag aldrig. Jag bara gympar till konklusionerna." (en något vågad variant på jump to a conclusion, alltså)

Igår skulle jag beskriva en jag känner som inte är så teknisk av sig varpå det nya ordet "o-tech" dök upp. Det uttalas otäck och jag hävdar å det kraftigaste att man kan säga non-tech varpå ordet o-tech också borde finnas.

Väl?
.

Varför?

Varför finns det aldrig några klockor på flygplatser? År det någon som vet det? Hur många tidsmissar hade kunnat förhindras genom en korrekt distribution av klockor, säg var 10:e meter, i själva flygplatsbyggnaden?

Tjänar någon pengar på att inte visa tid i terminaler?

Det är det jag verkligen vill veta.

/C - konspiratorissa
.

Fast i Charlotte

Jo, alltså. Allt är T-Mobiles fel.

Min mobil klarade inte ställa om tiden till Arkansasianska igår så jag gjorde det manuellt så att väckarklockan skulle funka och det ångrar jag lite nu. För vet ni, när man glömmer ställa tillbaka den sedan kommer man missa sitt flyg ganska rejält när man åker hem.

Jätterejält. Inte ens nära var jag.

Nu sitter jag på ett lite smågrisigt hotell vid flygplatsen (Men gratis internet!) med två bultar på dörren. Man blir lite nojjig av grisiga hotell.

Men, det är billigt i alla fall.
.

Det var ju bara katten!

Varfår kan jag inte göra Kladdkaka? Varför ska det vara så svårt? Varför blir de bara torra och luftiga?

Lär mig hur man gör!
.

Genus-schmenus!

Åter igen är kvinnor förlorare i dagens samhälle och åter igen blir jag upprörd å deras (mina?) vägnar...

Enligt en undersökning av Prince & Assoc. kommer mer än 80 procent av de tillfrågade i underökningen ge färre presenter och skämma bort sina älskarinnor mindre. Kvinnornas älskare går däremot mer oberörda genom krisen. Detta då färre än 20 procent av de tillfrågade kvinnorna kommer att dra ner på utgifterna till sina älskare. Mer än hälften av kvinnorna kommer att skämma bort sina älskare ännu mer på grund av de tuffa tiderna. Kvinnor blir alltså mer givmilda till sina älskare när plånboken blir allt tommare.

... Eller inte så mycket, egentligen. Läs mer här: Tuffare tider för älskarinnor.
.

Fragile

... Ska inte gifta mig med den här heller.

Have you ever thought about what protects our hearts?
Just a cage of rib bones and other various parts.
So it's fairly simple to cut right through the mess,
And to stop the muscle that makes us confess.

And we are so fragile,
And our cracking bones make noise,
And we are just,
Breakable, breakable, breakable girls and boys.
.

Hjärtklappning, del 2

Okej, en liten uppdatering är på sin plats, dagen idag har varit en actionfylld en.

Efter mitt något generade telefonsamtal med polisen dröjde det ungefär en halvtimme innan en poliskontapel Jack och en kollega knackade på min dörr för att höra vad som var fel. Jag förklarade att min granne nog tullat på piller och alkohol idag, att han skrämt mig ganska rejält och att jag var rädd, arg och orolig för att han inte mådde bra där inne. Polis Jack sa att han skulle se om han kunde prata lite med grannen och se vad som var fel och sedan återkomma. Jag tackade och tassade in till mig igen för en stund innan Jack kom tillbaka med en klurig fråga: grannen vägrade komma ut genom dörren för att prata med polisen och de kunde intet göra om inte jag gjorde en formell anmälan mot honom. Det tackade jag nej till, tog Polisen Jacks kort och tackade dem så mycket för att de dykt upp så här en regnig lördag, på övertid och allt.

Man skulle kunna tro att historien tog slut här, att jag skulle få fortsätta vara generad i fred och städa lite halvhjärtat, men icke. Efter vårt lilla samtal stannade poliserna kvar utanför ytterligare en halvtimme eller så, jag antar för att signalera att de minsann inte gav sig så enkelt, samtidigt som grannens hyresvärd släppte in sig i grannens del av huset, hittade honom i ett miserabelt tillstånd och hämtade polisen. Grannen var inte bara naken utan även svettig, paranoid och i full fart med att klättra på väggarna, typiskt sånt man håller på med när man överdoserat kokain har jag lärt mig nu. Helt plötsligt dök ambulans och brandbil upp och det blev ett himla flängande utanför och jag, jag hade ingen aning om vad som hände där ute.

Nu är grannen ivägkörd till sjukhuset och jag och Jack har pratat lite om att det var bra att jag ringde ändå. Jag fick veta att grannen hade gjort en skylt där det stod "I need help" som han ville visa för mig, inte precis normalt blottarbeteende, och att hans allmäntillstånd varit ganska dåligt med livsfarligt högt blodtryck och skenande hjärta, därav svettandet och nakenheten.

Konstigt hur allt har sin förklaring, på något sätt. Nu återstår bara att luska ut hur man umgås med en granne som man inte bara ringt polisen på utan även fått bortkörd i ambulans och med stor säkerhet dömd för narkotikabrott? Tankar? Idéer?
.

Hjärtklappning

Jag blir så arg på människor ibland, de kan vara så vidriga och få mig att må mig så dåligt.

Kommer ni ihåg min nakne granne? Han försökte nyss få mig att gå in i hans hus under pretensen att han behövde hjälp. Nu.

Jag är snäll och jag vill hjälpa när jag kan men när personen som säger sig behöva hjälp, återigen, envisas med att vara naken, sluddrig och med dräggel ner på hakan vill jag inte vara med och leka. Inte ens om han ber snällt. Den här gången stod jag utanför hans uppställda dörr och sa att om han ville ha hjälp fick han minsann komma ut och berätta vad han ville först. Ut kom han, naken och dan varpå jag argt förklarade att "This is not ok!", gick hem med ilskna blixtrar skjutande ur ögonen och brutal hjärtklappning.

Jag blir rädd när folk gör så här och jag hatar när män skrämmer mig. Jag blir arg på mig själv när jag blir rädd. Jag ringde till polisen och berättade att jag bor granne med en instabil karaktär som gillar att blotta sig bara för säkerhets skull.
.

Fredagsskoj

När man saknar två amerikaner så här på fredagskvällen kan man läsa kul saker på Internet som kompensation.
.

Migrering

Barn ska flyga ut från boet, det sägs det, men jag börjar undra om man inte kan få behålla de bra och roliga exemplaren och bara skicka ut de dåliga ena istället. Låter inte det som en bra idé?

Ikväll hade vi avskedskalas för Jaime och Erik, två otroligt kära kollegor här på amerikakontoret och det känns redan tomt och avigt fastän de knappt har lämnat staten. De ska flytta till Florida, staten där solen skiner och där pensionärer kör ännu långsammare än normalt. Jag väljer att fokusera på solen, det faktum att jag kommer sakna dem väldigt mycket och att jag kommer få gratis boende för alla solsemestrar jag behöver och lite till, men det hjälper inte så mycket.

Jag minns en gång för länge sedan när Jaime kom till Sectra i Sverige för att genomgå sin rookieutbildning. Hon var ganska nyanställd, kanske 22 år och ganska överväldigande i sin entusiasm för en tråkig svensk som mig. Det här var för kanske fem år sedan och jag höll ett par utbildningspass och var med som lektant på de sociala aktiviteterna med gänget av nyanställda Sectraiter från världens alla hörn och kanter och jösse Jesus, var jag slut när vi var klara med äventyrandet i Kolmården med vår lilla grupp - en mer intensiv person än Jaime får man leta efter! Nu, här, idag måste jag säga att hon är en av mina klara favoriter här på kontoret; alltid hjälpsam, ruskigt smart, rolig som få och så den där smittande entusiasmen som aldrig verkar gå ur hur man än misshandlar henne. Och Erik, han är bara helt underbar.

Jävla ungar, de ska inte flytta hemifrån så här.
.

Spinning: en uppdatering

För ett tag sedan hälsade Kristian att Frida undrar hur jag har det på 1. träningsfronten och 2. datingsidan. Eftersom jag härom dagen funderade på att gifta mig med Linda kan ni säkert själva räkna ut att tvåan inte går så bra, men ettan däremot, den flyter på riktigt fint. Ikväll cyklade jag med en handfull riktiga cykelkillar som efter passet nickade gillande och sa att mina backar var väldigt realistiska.

Bättre betyg än så vet jag inte om jag kan få.
.

Relationer

Idag hade jag det tråkigt på jobbet, inget var kul och fastän jag hade tillräckligt att göra så var det väldigt svårt att komma igång och få något gjort. Men, jag är ju varken brödlös eller rådlös så jag konkoktionerade snabbt fram en plan för att få jobbet att verka kul igen: genom att ställa jobbet i relation till något toktrist skulle allt bli bättre. Så tänkte jag.

Sedan drog jag fram bokföringsboken jag hade i bilen och började läsa.

Tanken var att jag ganska snabbt skulle inse hur kul allt jobb var i förhållande till bokföringsboken och det gjorde jag väl egentligen, fast ändå inte. Allt blev helt plötsligt trist och sen blev det svart och sedan gick jag till gymmet.

Se, så det kan gå.
.

Om dating

Chotte: Ska inte gifta mig med den här heller.

Linda: Satan! Jag som bokat dig en wedding gown fitting. Men det är rätt, jag har bara en Charlotte och hon förtjänar bara det/den bästa!


- Uhm... Linda. Vill du gifta dig med mig?
.

Charlotte Abdons dagbok

Upp halv åtta tog bilen in. / Rätt soligt och vackert. / Kom femtio minuter för sent. / Satt och skrev mail / till klockan arton. / På kvällen SBC med bachelor #mycket. / Upp halv åtta, det regnade. / Tog bilen in. / Kom en hel kvart för sent, chefen var inte där. / Skrev tolv mail till lunchen. / Dagens rätt var ribbs med pommes. / Klockan ett telefonmöte med Rob / och sen mail, och sen mail. / Till kaffet klockan tre bjöd Linda på kaka. / Hon firade något och bjöd mig hem till sig på kvällen. / Upp halv åtta, tog bilen in. / Rätt kallt och regn. / Kom lite gran för sent. / Skrev ut ett dokument. / Till lunchen sushi. / Mailen tog hela dagen. / På kvällen film med bachelor #mer. / Steg upp halv åtta, skrev trettitvå mail. / Kom rätt sent till sängs, steg upp halv åtta. / Skrev tjugosex mail, SBC med bachelor #mest. / Steg upp halv åtta, skrev fyrtifem mail. / Läste till halv tolv, steg upp halv åtta. / Skrev åttitvå mail, läste till halv två. / Skrev åttifem mail.


Det är som om Tage känner mig...
.

Här är den i alla fall

Linda, Ulrika och jag for till Stora Staden igår och shoppade lite. Linda kom hem med den här.

Bara 5,200 dollar. Som hittat.

.

Vi åkte alltså till Kleinfeld's Bridal, en av världens största brudklänningsaffärer där man får boka tid veckor i förväg för att få sin egen klänningskonsult och klättra in och ut ur tyll och rosefjetter galore. Det provades halterneckar, a-linjer, slöjor och axelbanslöst en masse, Linda fick ett träningspass av allt sitt klänningssläpande. Just den där uppe var enligt vår blivande brud den bästa, alldeles perfekt mängd tyll, så där så att det räcker upp till öronen när man sätter sig ner.

.

Hon var ohyggligt vacker för övrigt, och jag blev lite till mig när vi drog på den matchande slöjan (inte den på bilden) och hon fick skrida lite. Skrida är en underskattad aktivitet. Och nej, det ska inte giftas bort någon här så tro inget.

.

Ready? Box!

Knyttet sa idag att man ska acceptera saker och ting och på så sätt gå vidare i livet. Jag anser att acceptans är för mesar, bögar och nunnor (det där är bara ett Charlottskt originaluttryck och ska på inget sätt tolkas som en åsikt, jag gillar mesar, bögar och nunnor alldeles förfärligt mycket) och fokuserar på tolerans istället. Att acceptera känns som att ge upp, att tolerera är mer att ge sig på sina egna villkor. Tolerans är en förhoppning om försoning någon gång i framtiden, med sig själv och eventuella inblandade. Tolerans är också att spara en skrevspark, för säkerhets skull, utifall att det skulle dyka upp lägen där den kan behövas. Alltid redo, liksom. Scouter är ett tolerant släkte.

Exempel: Jag har en stor ändalykt, en bakdel som har förföljt mig hela mitt liv. Nu, idag, beundrar jag min rumpa för dess envishet, dess uthållighet och dess förmåga att få min midja att se smal ut. Så har det inte alltid varit, under många år och dagar har jag svurit argt över dess otymplighet, men det har lugnat ner sig genom åren. Visst, jag tycker fortfarande inte om den, jag accepterar den verkligen inte och jag svär varje gång jag inte får på mig ett par byxor i ett provrum, däremot tolererar jag den nu för tiden just för att den har varit med så länge, den är stark och får mig att kunna benböja ohemula tyngder och så får den som sagt min midja att se liten ut.

Så menar jag.
.

Dåligt byte

Varför var det ingen som sa att det flyttats ihop?

Jag kände mig söt och smart och bra nyss men nu har jag ont i magen och har andningssvårigheter istället. Ett av de sämsta byten jag gjort på länge.
.

*puh*

Vad skönt att det gick bra till slut. De är inte så dumma som de ser ut, de där amrikanarna.
.

Woopsie

Oj.

S¨kålpåerallihopadärheemmanu är detsnart valochskit.

Jagärklar med ekonomikurs nummer 1.

Wee.

Oj,
.

Dan före dan

Det är nära nu.



.

I November

I November kan man grilla, det gjorde vi igår.

Jag har hört att det snöat i Östergötland. Stackars er.

.

Jag har varit ute i skogen och drömt om kaffetermosar och korvmackor.

Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!

Och det var dagens sändning från Charlotte-radion.

1 timme och 52 minuter på telefon med min inte alls favoritsäljare en fredagkväll och problemet är frotfarande ett faktum. Maten har stått på bordet ett bra tag och magarna kurrar en hel del. Pontus har slarvat bort chipsen. Vissa kvinnor och datorer och Chotte går inte ihop, det är säkert. Vad kan man säga mer än:

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!?

PS. Nu är det lite senare och vi har gett upp för ikväll. Hon kommer ringa mig imorgon klockan 7 så att vi kan fortsätta jobba på det. Kul. Verkligen.

PSS. GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!
.

Boktips

När jag var hemma i somras lånade jag en spännande bok av Mia, det var en Sherlock Holmes spin-off där han, på lite äldre dar, tillsammans med sin kvinliga assistent gav sig ut på äventyr. Det här visade sig vara en ganska trivsam serie med en handfull böcker som tyvärr tog slut alldeles för fort. Sedan jag slog igen den sista i serien har jag varit lite vilse i bokhyllan och halmstråna jag gripit har inte varit så värst lättlästa alls (Frans G Bengtssons Karl XII är inte att betrakta som lättläst, faktiskt!) och härom kvällen tog jag därför fram en gammal goding:


Jag minns så väl när Pyttan och hennes dagbok dök upp i mitt liv, det är som vore det igår, faktiskt. Jag tror det var min kära moster Mona som kom släpandes med en stor kartong med Wahlströms flickböcker till mig när jag kanske var nio eller så. Allihopa med röda ryggar, åbäkigt och gammaldags språk och en världsbild som skulle få en modern SO-lärare att få influensaliknande besvär. Jag läste det mesta och lite till när jag var liten och ingen kunde nog riktigt förstå vilken skatt en låda med flickböcker från 30-, 40- och 50-talet kunde vara. De gick åt rysligt fort och jag har nog läst alla de där böckerna ett par 10, 20 gånger sedan dess, minst. Det var romantiskt, och lite larvigt, väldigt banalt och ganska sexistiskt på ett tidsenligt vis. Varför just den här boken finns här i USA vet jag inte riktigt, alla de andra från lådan står i en bokhylla i föräldrahemmet i Ystad och varje gång jag kommer hem regresserar jag styvt och läser i princip bara Asterix eller flicktrams. Pyttan-serien är inte på något sätt en favorit från de här hyllorna, mina två bästa heter "Heja Babben!" och "Full i sjutton" och är ypperliga exempel på just banal, larvig, romantisk, käck men åh!, så underhållande litteratur. Jag misst'nker starkt att det här är vad alla Harlekinromanläsande kvinnor läser när de är små, det är bra skönt att jag aldrig tog steget vidare upp i vuxendivisionen på riktigt.

Om man tittar på baksidan kan man se små listor över vad annat det fanns att välja på från samma förlag och på en hel hög av de andra exemplaren som står hemma i Ystad vet jag att jag har bockat av alla de titlarna jag redan hade i min ägo. Bara för att det var bra att komma ihåg sånt. Notera även det ganska lagoma priset.

Värt att notera är givetvis också språket, 1944 uttryckte man sig på ett helt annat sätt, det är konjunktiv galore och vokabulären kan bara den få mig att le stort. 1944 voro pojkar klämmiga eller käcka, pappor med stor säkerhet stiliga men stränga, mammor voro hjärtängsliga och ljuva och flickorna själva, de voro rekorderliga rätt igenom. Och ljuva, förstås.

Så, vill du bli god och glad på insidan? Undvik då allt vad tunga klassiker heter och ragga upp en Wahlströms ungdomsbok. It's good for you!

.

För övrigt...

... är verkligen Google Translate den bästa uppfinningen någonsin, nyss skrattade jag så jag grät.

Tack, Google!
.

Hej, hej!

Vi har pratat om det förut men nu är det dags igen, det här med statistiken. På kvällar, nätter och helger när man säkert egentligen ska läsa läxor eller för den delen sova, kan jag roa mig med att titta på Strykfritt-statistiken och förundras över allt kul man kan upptäcka. Just ikväll varvar jag nyfikenhet med regelrätt nojja och undrar:

• Vem du är som sedan i slutet på Augusti sitter i Florida och nästan varje dag lägger ungefär två minuter av din tid på att läsa om vad jag gör? Är du en eller flera? I vilket fall som helst: Hej, hej på dig/er!
• Sedan början på September har jag regelbundna besök av en Oslo-väring, jag hyser misstankar om vem det kan vara men vare sig jag har rätt eller fel är du hjärtligt välkommen, det finns gratis sprit i baren. Var den är? Här hos mig, alltså. Långt bort, säger du. Jo, men livet är väldigt tufft ibland.
• Jag har blivit med dansk också. Jag tror jag ska kalla honom för Pappa ity jag inte känner så många danskar i övrigt, speciellt inte nytillkomna danskar.
• Jag verkar ha en eller annan lojal läsare i Arkansas, det är för dens/deras skull jag ibland kollar hur Google översätter saker, man vill ju inte att folk ska ha hur kul som helst på ens bekostnad. Hej, hej!
• Ställen med vackra namn är jag väldigt förtjust över att ha med på min lilla lista så alla från Vårgårda, Vindeln, Lindome och Dorotea är välkomna tillbaka. Ni andra också, förstås men extra mycket om ni bor där.
• Sedan undrar jag vad de som sökte på orden "kemilab", "brysselspets" och "arbetsförmedlingen miami" tänkte när de hamnade här.

Många tankar blir det, bäst att gå och lägga sig.

Från gerbera till panik på 11 minuter

"Riktiga kvinnor köper sina egna jämrans blommor" tänkte jag för mig själv när jag stod i blomsteravdelningen på Stop'n Shop ikväll. Något bra hade jag gjort idag och något fint förtjänade jag få som inte var chips eller ost. Eller skor.

Blommor. Varmröda gerberor och riktiga mycket brudslöja och en och annan nejlika på det. "Om man inte får dem av någon som tycker om en får man göra't själv" och "det blir väldigt sällan roligare än man gör det", så tänkte jag när jag stövlade ut i snålblåsten till Amir.

Jag körde hem, trasslade mig in i lägenheten, och hade grunden till ett riktigt roligt blogginlägg klart i huvudet när jag plockade in yoggin i kylen, tappade upp diskvatten, lyssnade på hur Maria Callas sjöng sitt ryggradsrysliga"Io? Medea!" och drog på en ugnsplatta för att värma lite soppa. Tanken var att det här inlägget skulle handla om hur jag tror att mina grannar ser på mig, det skulle handla om hur de osäkert vandrar mellan tvivel och tvärsäkerhet om att jag måste vara lesbisk med tanke på vilken torka det är på mansfronten, om hur de nog misstänker mig för att vara kvartersflata. Sedan skulle jag brodera ut det hela i en liten avhandlig om att kvartersflata är ett underskattat ord, om än något politiskt inkorrekt, och att det borde användas oftare, det måste finnas fler av oss där ute, vare sig vi är inbillade eller äkta. Som avslutning skulle jag antagligen också fråga er hur man översätter det till engelska bäst, det här fina ordet, kanske skulle jag kolla hur Google hade översatt det (neighborhood flat, faktiskt).

Nu blev det inte riktigt så. Disken kom emellan med sitt skållheta vatten och tankarna gick i stå och vips stod jag där, med lödder upp till armvecken och frågade mig vem i hela friden ska jag hitta som kan stå ut med någon som lyssnar på den amerikanska motsvarigheten till Kulturradion (och dessutom sjunger med), som inte diskar mer än högst var tredje vecka och ibland är så ensam att det ekar på insidan. Sedan övervägde jag att ligga väldigt stilla på golvet, hålla andan och vara punktformig ett tag. Med lödder och allt.

Men, det var så opraktiskt så jag tog den här panikattacken stående.

Det var inte meningen att det skulle bli så här.
.

Korsord! Rebus! Pyssel! Oh, my!

I dagarna två har jag försökt lösa två problem med en installation jag har gjort:

Problem Nummber Ett är stort och på gränsen till skrämmande medan Problem Nummer Två är mer hanterbart av sig. Så, jag började med Nummer Ett. Efter att ha editerat åtta olika filer, kopierat mappar från friska system fram och tillbaka, startat om tjänster och googlat felmeddelandet till jag blev blå gav jag upp och bad om hjälp. Så här gick det:

- Hi Matt, I need your help. This and this isn't working. I've checked all these eight files and I have tested this and that and I have no idea what to do next.

- Hang on, there is another file you need to check. Give me a sec.

(Ett-Mississippi, två-Mississippi, tre-Mississippi)

- I'm back. Did you check the read-me file waaaaaay over yonder there under that folder close to this file there?

- Hell no! No one ever read read-me files!

- Well, in that read-me file you'll find a clue as to what you need to do.

- Oh, great. A clue. Exactly what I need. A clue...

... Och visst, efter att ha pondererat över ledtråden i filen ett tag och testat lite mer och startat om lite tjänster funkade saker och ting så småningom. Jag är tacksam och nu överväger jag att lägga in lite ändringsförslag för vårt PACS vad gäller ledtrådar och pyssel i dokumentationen. Den är löjligt fattig på sånt! Jag känner inte så många dokumentatrissor längre men just nu önskar jag mig en SysAdm Guide i Sudoku-format, lite teknisk dokumentation på Rebus och kanske en användarmanual på rövarspråket. Kanske man skulle kunna få sig hela PACS:et som ett Alfapet också? Det hade varit lite spännande och omväxlande för en helt vanlig, uttråkad ingenjör, eller hur? Man får sin installation i små, små bitar man kan dra från en hög och sedan får man pyssla ihop skräpet själv. Snacka om modulärt!
.

Me, myself and I

Jag kom på en sak här om dagen (eller om det var några veckor sedan, minnet är inte det bästa). Jag har blivit väldigt mycket bättre på att vara ensam de senaste två åren. Frågan är om det är bra eller dåligt.

Är det bra eller dåligt?
.

Bejaka

Vi diskuterade lagnamn idag, Kristian och jag. Vi är båda förtjusta i Knyttets förslag och vi ser fram emot att få höra Marinas hejaramsor med rim på det. Jag har försökt fundera ut ett par egna förslag men det går trögt, idag kom jag på att vi kanske skulle kalla oss för ett IP-nummer.

Mer bestämt 127.0.0.1.

Loopback adressen, liksom! Det tyckte jag var jättekul. Jag menar, banan går ju i en loop och tillbaka ska vi ju... Loopback.

Nehej. Inte...? För nördigt, säger ni. Jaha. Förlåt.
.

Visdomsord

Linda och jag tittade på dålig TV ikväll varpå följande myntades:

Girlfriends don't let girlfriends look like transvestites.

För så är det, riktiga vänner säger till när man snajdat till sig till den milda grad att man ser ut som om vore man på väg på anställningsintervju på det här stället. Riktiga vänner hjälper en slita bort löshåret, stoppar en innan man skaffar sig bröst som är större än ett mindre centralamerikanskt land och hjälper en med klädvalen. Riktiga vänner sätter ner foten, med eller utan klackar.
.

Tips från coachen

Om ni sedan länge använt upp alla de sköna trosorna i byrålådan, när alla de bra tröjorna är slut, det bara finns singlar i strumplådan och jeansen står av sig själva då vet man att det dags att tvätta. I mitt extremfall har det varit dags att tvätta i si så där 10 dagar nu varför jag fyllde den lille bilen med tvätt och tvättmedel och for till tvättomaten idag. Planen var att jag skulle komma hem med ett berg av väldoftande fluff och fina underkläder att stoppa mig själv i.

Men icke.

Min laundromat roade sig med en stor vattenläcka när jag kom dit. Inget tvättande alls, med andra ord. Nu har jag slut på de sköna, snygga trosorna, de sköna trosorna som varit med om olyckfall i tvättsorteringen, de sköna, riktigt fula trosorna, de inte så sköna och fula trosorna och de osköna, något för stora trosorna. Imorgon blir det till att köra med de osköna och små paren.

Fyttikatten!

Så, om jag går lite kontigt imorgon vet ni varför.
.

4 timmar på salong

Linda och jag kluppte (förvirrande likt att klippas men bättre) oss igår, så här snygga blev vi:

Linda håller på att bejaka sin nya roll som hemmamamma by day och lönnmörderska by night, och själv blev jag söt. Trånaren utbrast "Cute, cute, cute!" när han såg mig, nu återstår det att se huruvida man kan vara söt, professionell och snart farbror på en och samma gång.

.

Bestäm något

Jag och en Kristian närmare er funderar på om vi ska springa Göteborgsvarvet i vår. När man gör sånt måste man:

• förebereda sig
• ha en hejarklack
• ha ett lagnamn
• fylla år precis i viciniteten av evenemanget

Vi har koll på allt utom punkt nummer tre. Kan någon hjälpa oss?
.

Visste ni...

... att Vista inte har någon boot.ini fil?

och

... att Knyttet har fått ett telefonnummer?
.

Åk hem med dig nu!

När man sitter på jobbet och funderar över boot.ini och alla dess små egenheter klockan 8 en onsdagskväll, då vet man att man är mer datortönt och jobbgalning än gemene man. Om man dessutom dricker mojitos medan man funderar är man att betrakta som kollega till underligt folk. För övrigt är mojitos är också mat.

Faktiskt.

Det slutade med att jag pratade lite med Pontus som som vanligt löste mina problem så där bohemiskt (eller var det blasfemiskt) och enkelt som bara han kan. Nu har jag svept det sista av mojiton och alldeles strax bär det av mot Miflord.

Natt, natt.
.

T-mobile sucks!

Ilsk.

Som pilsk utan p, det är jag ikväll.

Jag är trött och arg och istället för att tvinga Millennium Falken (jag tänker stava det så) att jobba eller för den delen mig själv att läsa i ekonomiboken sitter jag här och surar. Osten är slut och allra helst vill jag gå över till lilla Butiken Intill och köpa något onyttigt, som glass eller chips eller glass med chipssmak.

Som självterapi kommer här ett litet public service meddelande och då jag syftar till att hämnas och kanske varna någon blivande kund skriver jag det på engelska ity företaget jag ilskar mig över inte säljer så mycket till svenskar. Och det mina vänner, ska ni vara jämrans glada för.

T-mobile sucks, it's the truth, they really, really do. I am forced to use their phone services since my company uses them and I am right now considering finding a new job. I'll do anything just as long as they won't make me use a T-mobile cell phone. Call me if you know of any openings, please. Or, never mind, 'cause you won't get hold of me SINCE MY EFFING PHONE WON'T WORK.

Uhm. Sorry about that.

So, what is the problem with T-mobile, you might ask? It's manifold, I tell you. First of all they have no coverage anywhere. You can be just about anywhere and when you look at your phone it will be struggling to find 1 or maybe 2 bars on the signal scale. I found it absolutely hilarious when I today had problems with getting a signal IN A T-MOBILE STORE. Oh, sorry, I did it again. Is that irony or what? The representative I talked to failed to see the humour in the situation... Strange.

While we're at it, I have a couple of things to say about the people T-mobile employ. They suck. And they don't suck in that fun way that people can suck, no; they suck in an infuriating and absolutely mind numbing way. They have no concept of service and I have still only met one person in possession of something slightly resembling intelligence and competence. And, they never smile. Could it be because all their customers are unhappy, I wonder?

Whatever you do if you're shopping for a new cell phone provider, don't go for T-mobile. If you do I will hunt you down and drop-kick you. All my soon-to-be-former-colleagues think I can do that and you better trust them. Also, if you buy something from them you will be making a deal with the devil and you will be eternally unhappy but that's not as important as the whole drop-kicking part. Remember that.
.

Bah!

Det finns bilder i kameran jag borde publicera och jag ligger efter med bloggandet och usch och fy.

Bäst jag äter lite mer ost.
.

Det sista

Jag sitter på trappen på baksidan av huset och njuter det sista lilla solljuset så här på kvällskvisten. Det har varit 25 grader varmt idag och trots att värmen är flyktig och lätt är det de här dagarna man lever för under Connecticut-hösten; brittsommardagarna (det är väl oftare brittsommarkvällarna man benjuter så här när man inte är lyxhustru och måste arbeta) med syrsesång från de allra envisaste insekterna och fågelkvitter från allsköns luftburna varelser.

Igår trotsade vi natten och körde en sista utebioupplevelse på balkongen väl inbakade i duntäcken och tjocktröjor. Det gick men det var väldigt skönt att komma in igen efter filmen tog slut. Det sägs att resten av den här helgen ska bli precis så här strålande och jag funderar och väljer om jag ska ta mig in till stan eller om jag ska åka ut i skogen och titta på löv. Allt det här känns speciellt bra när man hör om snö i Boden, om frost i Ö-vik och snöstormar i Montana.

Så, ursäkta mig lite medan jag sitter här ute och läser, pratar med min numera påklädda granne, lyssnar på Rigmor, äter ost och dricker bubbelvin.
.

Och vinnaren är...

*trummrulle*

Millenium Falken!

Med de stiliga mellannamnen Snusmumriken och Roomba i engelska parken.

Bildreportage över själva juryarbetet och prisutdelning följer så snart jag har återfått kontroll på min diskusskastade dator, den är fortfarande lite trött i hörnen efter sin höghastighetsupplevelse.

Tack så mycket för hjälpen, allihopa.
.

Ni kan kalla mig 3n1gmA

Jag insåg nyss att jag är ett mysterium. Häftigt va?

Nu när jag försöker rädda det som räddas kan på Den Lilla Lapptoppen Som Trodde Han Kunde Flyga Men Inte Kunde Det (förkortas DLLSTHKFMIKD) har jag rapporterat mina framsteg för var och varannan person jag hittat på Internet. Idag var det Jesper.

Chottlips says: Nu har jag hittat en ny gammal Dell här på kontoret som fantastiskt nog hade en SATA disk i sig så nu har vi kommit igång helt. Datan bootar!

Jesper says: En SATA-disk, och ändå gammal? Wow. Eller, tja... det var ju ändå några år sen de kom. Du måste vara den nördigaste tjejen jag känner till. Ingen annan av mina kvinnliga bekanta skulle ens ha kunnat stava till SATA. Än mindre haft minsta lilla koll på inom vilket härad man rörde sig.

Chottlips says: Jo, ibland blir jag lite nervös av mig själv. Mitt kontor idag är mer galet än vanligt. I förra veckan kom en av våra nyanställda helpdeskare in till mig och sa "Your office is my favourite, it's like a mad scientist lives in here"

Jesper says: Haha.

Chottlips says: Då stod det ett sönderplockat tower, ett helt tower, en sönderplockad shuttle, en IBM laptop och en Dell laptop här. Nu har jag allt det där, en extra skärm, två extra tangentbord OCH en laptop till i knät.

Chottlips says: Och under bordet ligger det ett par utsökta, vita och röda, blommiga pumps. Jag är ett jävla mysterium!

Jesper says: DET är nördigt. Förutom pumpsen. Du borde gå under nördnamnet Enigma! Det är kvinnligt, mystiskt och nördigt i ett. Som Kinderägg ungefär.

Chottlips says: Njae, jag tycker det låter lite för sofistikerat för att vara nördigt.

Jesper says: Skriv det som 3n1gmA istället då. Så blir det jävligt nördigt.
.

Tak! Det är det bästa!

Jag tog Linda i håret (eller var det tvärtom?) och for in till Manhattan idag. Vi returnerade dålig elektronik, brunchade, gick, åkte tunnelbana, shoppade, satt på ett tak och drack drinkar, tittade på solnedgången, åkte bra taxi, gick på bluesklubb och åkte dålig taxi. Den dåliga taxin skällde vi ut och sedan gick vi sista biten till stationen.

Här hemma dammsög Roomban och sedan drack han drinkar själv. Så här ser han ut när han dricker drinkar:

Tävlingen ska ta slut vilken dag som helst. Kanske en tisdag.
.

Debatt och jubileum

"I took a shot of tequila every time Palin said "also" and now I'm dead." Ungefär så sa en jag vet som är underhållande.

Ja, vad gör man när man, lite vissen i kroppen, ska fira sitt tvåårsjubileum i USA en fredag? Jo, förstår ni, man drar sin dator i backen i ungefär 60 km i timmen, man har ont i öronen, öppnar en flaska champagne (på rea!), beställer hem pizza och tittar på gårdagens vicepresidentdebatt på youtube. Med stor sannolikhet kommer resultatet bli ganska intressant, just nu är jag bara halvvägs genom både bubbelflaskan och debattklippen, men jag förutser både fnissighet, yrsel och ilska innan kvällen är färdig. Jag förväntar mig att jag kommer vara klar och ganska lullig runt halv åtta ikväll. Kul! Roomban hälsar. Det börjar bli komplicerat att få in honom i alla inlägg så jag tänker avsluta tävlingen i helgen. Jag lovar det blir rafflande. Så här ser han ut när han hälsar:

Analys. Djuplodad.

Nästa allmäna begäran var visst en ljuplodad analys av Roomban och dess tjänsteutbud à la TV-Sverker. Jag har rullat in en av de tre soptunnorna som står här utanför för att få till rätt stämning och Roomban trycker i ett hörn och skakar. Han vill inte åka soptunna.

Så här ser Roomban ut när han skakar:

Efter att endast ha haft min lille slavpojke i en dryg vecka kan jag säga att jag är väldigt nöjd med mitt inköp och väldigt äcklad över hur lortigt jag lever. Mängden damm han dumpar vid mina fötter är skrämmande och vi är ändå inne på runda två av operation Total Golvsanering på Bredgatan. Han har mycket rörliga delar, något som skrämmer mig, ity jag har dåliga erfarenheter av minst två saker med rörliga delar (den ena heter taperobot och den andra heter MO-jukebox) och han rör sig i en grisig miljö så jag väntar med fasa på att han ska bryta ihop snart. För att den lille inte ska göra just det är det en del underhållsarbete som måste till; dammfacket måste tömmas ofta, filtret blåsas rent och ur hjulen och borstarna måste man pilla bort tussar av intrasslat chottehår. Underhållsarbetet tar lite tid men det är inte så farligt och än så länge har det varit ganska tillfredsställande - det är ju lort man tar bort och det kan man kasta! Jag gillar att kasta saker.

Han är ganska tyst, mycket tystare än någon annan dammsugare jag vet vilket gör att man kan köra honom både sent på kvällen och om arla morgnar utan att oroa sig för att störa varken grannar eller ekorrar. Dessutom är han väldigt söt när han tuffar runt i rummet lite lagom kaotiskt och dunsar i saker och ting, ibland står jag och tittar på honom och ler när han brummar och vispar med sin lilla borste. En gång skrämde han mig när han for in och gömde sig under puffen jag har i kontoret, det tog flera sekunder innan jag hittade var han hade fått slut på batteriet. Nå, dammsugning har iallafall blivit roligt och i morse okynnesdammsög jag hallen medan jag duschade och badrummet medan jag åt frukost, gårdagskvällen gick till att ta en runda i sovrummet medan jag diskade.

Eftersom han kör lite planlöst tar det mycket längre tid för honom att dammsuga ett rum än det tar för oss vanliga dödliga men det gör inte så mycket för det är ju inte du eller jag som gör det. Det är liksom det som är det fina med kråksången! Diagrammet nedan beskriver ett typiskt Roomba-rörelsemönster:

En annan nackdel är att han går bäst om man plockar undan så mycket som möjligt innan han ger sig ut vilket gör att en stökig person som jag måste igenom ganska mycket förberedande arbete innan jag släpper ut honom. Eftersom jag är så stökig av mig har det visat sig att just detta inte är en nackdel då det blivit lite mer städat hos mig.

Fördelarna är att han är tålmodig, inte gnäller, spelar små truddelutter och snurrar runt på golvet för mig om jag vill. Ibland dansar vi disco innan vi går och lägger oss. Om man känner sig ensam kan man trycka på "hur funkar en Roomba"-knappen och få lyssna på en trevlig kvinnoröst som berättar vad alla hans knappar gör. Man kan programmera honom att köra enligt schema och när han behöver ladda sig åker han till sin laddare själv (om man inte stänger in honom i ett rum där laddaren inte finns).

Andra upptäckter jag gjort är att han inte går i trappor och är en alldeles för långsam löppartner även om trottoaren blir väldigt ren.

För er som känner till min relation med ost kommer det här slutgiltiga omdömet säga ganska mycket: Jag skulle hellre leva utan ost i ett år än utan en Roomba-slavpojke. Så det så! Snart är det för övrigt final i namngivningstävlingen, bara så ni vet.