I lördags upptäckte vi alltså hur bra jag ser ut i kartong, se själva:
Det är viktigt med förarbetet och jag älskar ju att packa in paket. Det är absolut roligare att slå in än att packa upp.
Idag fyller mitt webbförfattande år på riktigt, jag har gjort något jag aldrig någonsin trodde var möjligt när jag började det här, nämligen skrivit dagbok i ett helt år. Ni skulle bara veta hur många gånger jag har börjat skriva dagbok (komplett med "Kära Dagbok"-inledningar och allt) i mina dagar och aldrig någonsin har det hållit mer än några tramsiga inlägg i taget. Tänk, vad naken och ohämmad publicering bland vänner kan åstadkomma för en lat hobbyförfatterska. Som tur är för er har jag dessutom blivit något mer intressant så här på gamla dar. Hoppas jag.
Nåväl, hur kan man bättre fira en sådan otrolig bravad än genom att fara hem till Sverige för att gå på kalas? Förslag någon? Jag funderade ett bra tag innan jag helt enkelt tog min väska, med endast ett par skor, och for inkognito till Linköping i torsdags kväll.
Därför får mitt eget jubel vila till en annan dag för idag har jag haft fullt upp med att fira Magnus och Frida tillsammans med alla de bästa jag vet. Jag kan inte tänka mig något bättre sätt att överlämna en kominerad inflyttnings- och 30-årspresent än genom att packa in sig själv i en låda, modell gigantisk, smuggla in sig i födelsedagsbarnets trädgård och överlämna sig själv med pompa och ståt och kramp i vaderna.
Jag tror han blev glad. Jag hoppas han blev glad.
Jag blev glad.
Sedan får man väldigt ont i vaderna.
Konstigt. Det enda jag vill äta till frukost nu för tiden är:
Religiöst bröd med mandelsmör och skivade jordgubbar på.
Jag gillar inte ens religiöst bröd med mandelsmör... Men jordgubbar är gott.
"I'm a great wingman, I'll get you a date in five minutes if we go out!"
Vi pratade datingstrategier, jag och min (geografiskt) närmsta säljare, under den dryga timmeslånga bilturen hem idag. Jag skrattade ganska mycket och fick mig en hel del manliga och amerikanska perspektiv på mina nuvarande turer i datingdansen vare sig jag bett om det eller inte. Bland annat fick jag vänlig coachning i hur jag ska hantera mitt jamsande med Trånare #2, ett intresse som återigen har blossat upp lite lätt efter två incidenter under gårdagen.
Ni förstår, just när jag som värst höll på att vingla in mig i de värsta slumkvarteren i Bridgeport ringde min mobil och sa "Hi, this is Trånare #2 from Gymmet. How are you?" (Han heter inte Trånare #2 och gymmet heter inte Gymmet, men ni fattar). Jag hann tappa GPS:en och höll dessutom på att okynnesvälta ett oljefat innan jag fick mål i mun och svarade att jotack, jag mådde bra än så länge men man vet ju aldrig hur länge sånt håller i sig. Sedan följde ett samtal där han ville höra hur det var med min nacke, om den var bra eller dålig just nu. För ser ni, om den var bra kunde vi kanske träffas och prata om hur vi kan behålla det så och om den var dålig kunde man tänka sig att vi tittade vidare på den. Eller?
Jag vädrade ursäkter i luften och blev lite glad... Sedan blev jag arg på mig själv för hur hopplöst inbillningssjuk kan man vara egentligen?
I vilket fall som helst bestämde vi oss för att jag skulle koncentrera mig på att köra bil just då och där och så kunde vi ta ett snack på gymmet lite senare när jag ändå skulle vara där för att uppgradera mjukvara på Trånarens (den originale) telefon.
Och jo, vi träffades och han pratade på om allt annat mellan himmel och jord än min nacke och han fick mig att skratta med hela den sneda tandraden och var charmant och luktade gott och som ett avslut fick jag höra att han tyckte det var trevligt att se mig igen, det hade ju varit alldeles för länge sedan sist.
Hmm.
Sedan påminde jag honom om varför vi egentligen pratades, ni vet, nacken. Just... sa han, och la fram en kort plan på vad han ville hitta på med mig och nu ska vi träffas på tisdag för att han ska få pilla lite på mig igen.
För stunden är jag förvirrad, är han bara någon som bryr sig om min nacke på ett väldigt trist och proffsigt sätt eller flirtar han med mig?
Discuss!
(Säljaren från ovan har redan sagt att jag ska spela svårflirtad men jag är så dålig på att hålla på att låtsas att jag ratade det förslaget på direkten)
Idag tog jag Sectrabilen och for till Bridgeport för att göra ett litet men väldigt nödvändigt ärende i tjänsten, Bridgeport är en typisk otrevlig stad med hög kriminalitet och mycket fuffens och dåliga områden så det är inte direkt så att man slåss om rätten att få fara dit. När jag behövt åka dit tidigare har folk väldigt vänligt förklarat för mig att i Bridgeport, där kan man inte förlita sig på en GPS. GPS:er har en förmåga att styra en rätt men man vet aldrig riktigt vilken väg man råkar ta för att komma dit man ska.
Som tur var hade jag varit på just det här stället tidigare och hittade på ett ungefär, dessutom visste jag att området inte var det tokfarligaste i hela stan (lågt ratio brinnande oljefat/människa, alltså) så jag sa till våra två sekreterare att "nu, tjejer, åker jag till Bridgeport en stund" varpå båda två tittade lite oroligt på mig. "Why don't you take one of the boys with you?" frågade Kathy men jag sa att jag nog inte skulle dö av att köra runt där på blanka eftermiddagen ändå. "Well, bring your gun, then" fyllde hon snabbt i när jag nekat hennes första förslag.
Då började jag skratta. Och sedan åkte jag.
Allt gick bra dit men hem körde jag en aning krokigt visade det sig, det är ju höst och då river di små amrikanerna som sagt upp alla sina vägar och när man därför tvingas åka runt lite planlöst kan man hamna fel. Helt plötsligt befann jag mig i ett område med säkert 2 brinnande tunnor (inte påtända, det var ändå mitt på dagen och 25 grader varmt, de är väl inte dumma heller?) på varje invånare och jag och min lilla stationsvagnsford kände oss ganska fel och vilse.
Med ett fast grepp om GPS:en, den kan användas som vapen också, snirklade jag och forden snabbt ur den värsta slummen och halkade upp på 95:an i nordlig riktning till slut. Det var veckans socialrealistiska inslag här från Strykfritt, jag tänkte inte göra om det på ett tag. Imorgon åter till de vanliga sändningarna där vi talar om livets banala framsida.
Jag har så mycket kameraprylar i huset nu att det inte är riktigt klokt. Inte nog med att jag har skaffat mig ett nytt litet objektiv, jag har köpt en kamera till syrran, ett objektiv till Tord och en hel massa andra småsaker till de små elektroniska vidundren.
Spännande!
Det finns för övrigt lite nya bilder på flickr.
Gör så här:
Vänner.
Oj! vad viktiga de är och Oj! vad glad jag är som har så många. En av mina bästa skriver en del om sina vänner just för stunden och jag funderar, som alltid, över hur lycklig jag är som har så många i mitt liv.
Klockan fem i eftermiddags satt jag djupt försjunken i arbete av det mer omondäna sorten (auto_filern!) när Pontus smög förbi och sa "Nu Charlotte, ska du sluta jobba och åka ner med oss till stranden och se på solen" och då kan inte en flicka göra något annat än att lägga sitt arbete (auto_filern!) åt sidan, packa ihop för att göra sin favoritsvenskamerikan till viljes.
En timme senare cyklade jag och mitt nya kameraobjektiv ner till Pontus och Lindas strand för att dricka diverse alkoholhaltiga drycker och se på hur solen hastigt slukades av horisonten. Det går väldigt fort den nu för tiden och redan klockan åtta var det riktigt mörkt och de små, men ack så irriterande flugdjuren kom smygande ut ut buskarna. Det blev till att fara hem till huset för att devorera köpemat och mer av de tidigare nämnda dryckerna innan det till slut blev natt på riktigt.
Nu sitter jag hemma igen, i sällskap med en av mina äldre vänner, Ella. Hon som så mästerligt sjunger om kärlek, såväl den lyckliga som den olyckliga, om tisketar och tasketar, om tuggummin och om hur kinder är menade att vara nära när man bedansar någon. Hon som kan scatta som ingen annan kan och som alltid är bra att ha med sig på resor, på cykelturer och på toabesök. Man kan alltid optimera sina kissepauser med lite "I'm old fashioned". Bara så att ni vet.
Hur lyckligt lottad man än må vara här i världen vad gäller vänskaper kan man nog aldrig få nog, det är lite som med kramar: ju fler man får desto fler kan man ge. Ikväll blev jag glatt åmind om en som jag har men som jag verkligen inte tar för givet, en som är full av visdom och goda tankar. En som skriftligen dyker upp när jag minst anar det, en som har glitter i ögonen och ett avvaktande leende på läpparna av den sorten som gör att man funderar på vad det är han vet för hemlighet egentligen. En som bitvis antagligen är minst lika förvirrad och förtvivlad som jag men som är klok nog att kunna dela med sig av torr, fast mark när det behövs.
Och ibland behövs det verkligen. Schysst skit, så att säga.
Nu sitter jag och Ella och och sjunger om stjärnklara nätter och ser fram emot en förhoppningsvis lugn helg utan några större åthävor. Jag hoppas hinna med lite trånare, lite födelsedagsfiranden och kanske lite navelpillande förutom en himla massa mer Ella förstås.
- Listen, I was thinking that we might as well just asphalt the entire state of Connecticut.
- Well... I profusely object to that idea, Charlotte.
Klockan halv tolv igår kväll satt jag fast i bilkö på väg hem från Hartfords flygplats, ganska sömnig och väldigt hemlängtig. Ett av de riktiga hösttecknen här i New England är att de river upp alla vägar och arbetar om dem inför vintern. Med tanke på hur mycket vägar och framför allt hur många bilar det finns här resulterar allt det där asfalterandet och grävandet en himla massa stillastående trafik. Alla riktningar och alla kategorier.
Jag hade valt att inte flyga från någon av New Yorks flygplatser den här gången då senaste hemresan tagit mig nätta fyra timmar på grund av fredagstrafiken. Hartford, en knapp timme norr om mig och Milford, kändes säkrare, framför allt då jag skulle landa runt tiosnåret om aftonen. Man kan dock lita på flygtrafiken och jag landade en god halvtimme sent för att sedan hamna i ett gyttrigt trafiktöcken ganska direkt. För att inte somna och halka av vägen på studs ringde jag Bachelor #3 och pratade nonsen en timme. Inledningsfrasen var det där ovan. Han fann sig imponerande snabbt.
Dessutom påpekades det påpassligt att det nog skulle bli ganska varmt med svart asfalt över hela lilla staten.
... Tänkte inte på det.
...väntar på Charlotte.
Jag och min gymnasiekompis Helena myntade det uttrycket en gång för massor av år sedan tillsammans med efterföljaren "Den som väntar på Charlotte väntar aldrig för länge".
Visst var vi fyndiga?
Två visdomsord jag inte tror att de gamla grekerna drog till med så ofta men vad visste egentligen de? De dog ut precis som dinosaurierna och de flesta andra som beträtt vår bitvis utomordentligt vackra jord utan att ens ha räknat ut att sagda jord är rund. Ett faktum jag bevisade redan på en fysiklabb i högstadiet. Okej, jag var inte först med det heller, men ändå.
Jag skickade ett småargt mail till min Marina härom dagen. Det var inte argt på henne utan bara allmänt ilsket för att jag känner mig snuvad på lite saker just nu. Lite halvarg på livet är hon, den här Charlottentotten, och det går inte över. Hon har fastnat i vinkelvolten, gått genom isen och hakat upp sig på det finstilta. Det finns inget gott att vänta på här längre, inte ens för en bättre begagnad Charlotte. Jag har försökt hålla mig borta från att prata om bitterhet så länge nu men jag tror ta mig katten att jag är just en gnutta bitter. Bitter är för övrigt ett av de mest oattraktiva orden som finns i världen; alla språk, alla kategorier. Bitter är det ingen som vill vara men vet ni, vem blir gladare för att jag sitter här och ljuger och låtsas en hel massa? Jag funderar på om jag ska byta taktik; helt enkelt sluta trampa vatten och bara halka in under allt det kalla och våta som gör mig sällskap här i vaken. Alla mina affirmationer kan ta och dra åt pipsvängen, här kommer den nya Charlotte: svartare än någonsin. Den som väntar på något gott kan sluta hoppas.
...
Fast, vem orkar leva så? Jag tror jag försöker en stund till.
Jag ger er inte min morgon och inte min dag,
ni får något så mycket bättre, ni får hela djävla jag.
Hela underbara, unika jag, inte något så fjuttigt som en morgon och en dag.
Tack.
- Du, Knyttet, de talar franska här.
Jag chattade med systern medan jag traskade genom Montreals flygplats i eftermiddags. Det här med utrikiskan tog mig lite på sängen även om jag mycket väl visste att de var utlänningar på riktigt här. Fransosen hade berättat det, till exempel.
Montreal stad mötte oss inte bara med franska utan även med solig eftermiddag, rusningstrafik och finhotell. Jag gav mig ut på springtur utmed vattnet och Mike tog sig en öl, kanske två, med partnern vi ska ha möte med i ett par dagar, han var sålunda trött och ganska fåordig när jag väl tvingade ut honom på matjakt strax efter halv åtta ikväll.
Kanadickerna vi har sett så här längt är ganska vackra: små och nätta, absolut inte stapelbara och väldigt välklädda. Jag satt och dräglade efter servitrisernas uniformsklänningar på utestället vi hamnade på, rött och draperat funkar på små, slanka fransyskor (säkerligen helt fria från svettiga fötter) men antagligen inte på en ljushylt mastodont som mig. Jag tvivlar men skulle likaväl någon gång vilja vara raffig och röd... Jaja, jag får jobba på det där, fram tills dess vet jag var jag kan hitta underlag att studera hela spektaklet.
Idag har vi blivit med ny svensk, kollegan Dan kom fram till Milford för en tvåveckorssejour med oss semiamerikaner. Leif hämtade upp på flygplatsen och sedan matade vi honom mest hela eftermiddagen. Det är tur att Dan är så smal och liten, annars hade han inte fått plats i min bil alls efter all mat vi lyckades smälla i honom.
Nu måste jag packa inför morgondagen, jag undrar var jag la mitt pass..?
Som svensk vill man gärna tro att man har ensamrätt på det här med socialismen, speciellt i ett land som USA där man är konsumtionshetsat marknadsmässig mest hela dagen lång. Men, vips förvånar de en och drar till med en hel arbetarhögtid, bara sådär: en ledig måndag helt omotiverat i slutet av Augusti, hela den på något sätt tillägnad arbetarna. De kallar den Labour Day och den är en artificiellt framtagen helgdag eftersom myndigheter och öltillverkare tyckte att vi behövde vila och dricka lite mera.Hur den än kom till, tackade jag, neg och tog emot och for glatt till de norra delarna av min stat för att leka med Bachelor #3 och hans familj och deras vänner för dagen. Man kan inte säga nej när man blivit inbjuden till traditionell familjepicknick på en nationell högtid, bara så där. Så tänkte jag, tog kameran i ena handen, en ananas och lite hemlagad mat i den andra och satte mig i bilen och drog iväg. Hur farliga kunde de vara, egentligen?
Inte farliga alls utan snarare ganska rara. Jag hade det väldigt trevligt även om Bachelor #3 lät mig fara vind för våg lite hur som helst i sällskapet. Det är tur att man är ganska socialt lagd av sig, dessutom är det tur att man kan gömma sig bakom en kamera när det verkligen kniper och man blir blyg. Jag tog massor med fina bilder på en liten, charmerande dam i sällskapet och jag tror att jag har prånglat in mig som hedersfotograf i familjen för ett tag iallafall.
Det måste det bara vara när Världens Bästa Magnus fyller år, och det gör han nämligen idag. Alldeles jämnt och fint fyller han och om jag inte vore så förbenat trött hade jag skrivit något djupsinnigt och vackert om honom men det får vara till en annan dag. Magnus är bra på det viset, man behöver inte göra sig till för honom han är glad ändå. Och snygg. Och lång. Så här:
Han är dessutom en jäkel på att öppna dörrar i bar överkropp.
Äntligen hemma igen, trött så att det värker men ganska nöjd ändå. Memphis var kul och fint och hujedamig vad de där säljarna kan partaja om de vill. Man kan sammanfatta det så här: 
Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, är det sant även när bilden är på själva ordet frågar jag mig ikväll. Efter en hel dag av bildande och pratande tog de lokala förmågorna ut oss på mat och sedan på en liten, nätt Pub Crawl på Beale Street, Memphis motsvarighet till Linköpings Ågata. Det blev ganska mycket öl och en himla massa riktigt bra blues. Dessutom har jag nu varit inne på ett Coyote Ugly och fått se bartendrinnorna dansa på bardisken. Inte ens hälften så spännande som det låter, faktiskt.
På måndag, mina vänner, bär det iväg till Kanada. Bring it on!
Det sägs att man ser mycket när man reser och den här veckan stirrar jag mig fullständigt blind. Hittils har jag till exempel sett sex stycken flygplatser, inte dåligt för en vanlig, sketen onsdag.
I måndags var jag som sagt lite ilsk i allmänhet, det var då Delta uppförde sig på sitt sämsta och bokade om mig tre gånger (tekniska problem – Hoppsan! Ditt flyg har krockat med en fågel – Hoppsan! Nej men, den här ombokningen kommer inte funka för nu har vi upptäckt att du inte kommer komma med din nästa anknytning – Hoppsan!), skeppade mig mellan ett par av New Yorks flygplatser och sedan fick mig så topp tunnor rasande att jag fick gråta på en toalett på San Fransiscos flygplats mitt i natten när ingen kunde hjälpa mig därifrån. Sedan bestal någon mig också. De jävlarna. Jag kom fram till slut, väldigt trött, inte fullt så ren och med en nyfunnen övertygelse om att jag måste skaffa mig massor med mer skinn på näsan för att överleva flera sådana här situationer. Lars Huge, ger du lektioner?
Idag har det gått betydligt bättre, alla tre flyg som jag skulle ha farit med har avgått och nedkommit ungefär som det varit tänkt. Jag har fått se Los Angeles uppifrån vilket var himla läckert. Naturen där på västkusten är strålande vacker och bebyggelsen är spektakulär och övermaga utbredd. Karga, vackra bergsryggar med nonchalant utspridda städer och orter som helt plötsligt följs av en gigantisk slätt med spikraka gator kantade av vanliga, låga hus. Gata upp och gata ner, hus efter hus efter hus. Ostkustvan som man är väntar man sig höghus i en storstad men sådana välter visst lätt i jordbävningar har jag hört. Vägarna uppifrån luften var breda och rika på filer och det pilade bilar i alla riktningar och några till, alla verkade vara på väg någonstans. Himlen var amerikablå och vid horisonten låg det ett senapsgult avgastäcke över staden, likt ett tapas-lock på en riktigt trevlig spansk restaurang.
Nu är jag alltså framkommen till Memphis efter en hel dags resande och jag är ganska sliten i rumpan efter allt sittande. Imorgon får vi se den här staden har att bjuda på.
En tämligen sen rapport från västkusten kan avslöja att alla bör bojkotta Delta, inte bara är de ohövliga och elaka, de stjäler också. Jag är upprörd även om min charmerande shuttlechaufför precis har förklarat för mig att min oskyldighet är en välsignelse för världen.
Det ni!
Jag är skeptisk men framför allt är jag gruvligt trött. Många timmar försenad med högvis av ombokade flighter i bagaget är det äntligen dags att krypa till kojs. Som jag väntat.
Den här veckan förutser jag bli småtröttsam, imorgon far jag till västkusten för att på onsdag dra vidare till Memphis och på fredag åter dyka upp i Connecticut. Kul men jobbigt.
Jag lovar ta med mig något fint med mig hem till er.
Annars kan jag rapportera att efter hårda och utdragna strider har jag äntligen lagt Harry Potter i graven, den sista boken tog äntligen slut idag vilket var fruktansvärt bra för den tegelstenen är alldeles för tung för att släpa med sig ut på resa. Jag måste säga att jag var synnerligen trött på Harry redan när jag började på den sista delen vilket inte bådade gott alls, men när boken tog slut hade historien lagt sig till rätta ganska bra. Bra jobbat, J.K! Början och mitten var dock bitvis lite trista, men slutet var som sagt trevligt.
I Urban Dictionary kan man läsa följande om termen Booty Call:
"A late night summons -- often made via telephone -- to arrange clandestine sexual liaisons on an ad hoc basis."
Lite beroende på omständigheterna är det hela en ganska trevlig överenskommelse måste jag tillstå. Fast, det var det där med omständigheterna. Visst inser både ni och jag att en karriär-femme-fatale som jag måste ha en personlig Booty Caller att sysselsätta sig med på kvällstid, när alla de svenska beundrarna sover och de amerikanska inte håller måttet, och nu kan jag rapportera att jag verkar ha fått en. Det var ett tag sedan.
Mitt karriärval (femme fatale alltså, inte ingenjör) till trots är jag inte helt odelat positiv, inte med den Booty Callern jag blivit tilldelad, iallafall. Det som jag ansåg vara en oskyldig, halvhjärtad och snabb men underhållande lättflirt under veckans resa har nu resulterat i en milt infatuös, medelålders amerikan någonstans i de Förenta Staternas nordöstraste hörn. Att Charlottentotten är något av en mästerflirtare när hon vill är ganska känt, iallafall hos henne själv, men just nu skulle hon mycket hellre vara duktig på trigonometri, harpunfiske, finska kasus eller något annat matnyttigt. Det är bara att återigen inse att amerikanska män inte riktigt funkar som de svenska och om man är ståpåig och tuff i diskussioner blir de automatiskt helt till sig i byxorna. Och här är de inte blyga, karlarna.
Än så länge betraktas situationen från mitt håll med en smått road blick, han lugnar sig nog ganska snart, ska ni se.
Eller... Det är vad jag hoppas iallafall.
(Det där med ordning och reda i förra inlägget var bara ett skämt, nu återgår vi till normal och oordnad sändning igen.)
Hejhej igen och hjärligt välkomna till det nya, förbättrade och mer ordningssamma Strykfritt. Björn och Magnus är minnen blott, tävlingen är över och det är dags att fokusera på nya saker. Som Labour Day, Babyduschar och annat smått och gott. Eftersom vi är ordningssamma tar vi det i kronologisk ordning och börjar med kategorin "Annat smått och gott".
I förra veckan tog mina kollegor mig i hampan och stoppade in mig i ett litet, litet flygplan som begav sig på äventyr över Manhattan. Det var jag, Vinnie, Mike och Michael som åkte flygplan i en dryg timme, rätt in i solnedgången och fick se både Central Park och Frihetsgudinnan på vägen. Vem visste att det var så lätt att få flyga med ett litet flygplan över självaste New York?
Jag har laddat upp lite bilder på det vanliga stället.
... Väntans tider.
Ja, medans nedanstående tävling pågår har jag massor att rapportera i form av baby showers, Labou Day parties och flygturer att rapportera. Men, det får vänta.
Hejhej allihopa och väldigt välkomna hit till dagens Strykfria tävling: Gissa min Anonyma Beundrare.
Jag försökte få hit både Bengt Magnusson och Magnus Härenstam för att lekleda lite men de hade visst annat att göra båda två, dessutom blev Bengt lite gnällig över det här med tidsskillnaden så jag gav upp. Jag menar, vi fixar väl det här själva, eller hur? (Fru StorLiten, skulle du kunna tänka dig skriva en liten jingel till mig om det här blir ett återkommande ämne? Jag tänkte mig något med en klatchig text och det gör du så bra.)
Så, bänka er i datorsofforna, ta fram chipsen, ölen och de religiösa bröden och häng med. Ta med en kompis, vettja, för nu är det dags att
Regelverket är ganska löst men målet med det hela är att avslöja identitieten på personen bakom namnet "Your Secret Admirerer", från och med nu forkortat till YSA. Jag hade tänkt mig att han kunde vara lite samarbetsvillig och kanske hjälpa oss med ledtrådar. Vad säger du om det, du där? Lite som 20 frågor fast på andra hållet, du ger oss svaren och vi gissar hejvilt. Vi är nämligen allihopa så helt otroligt nyfikna.
Vad vi vet så här långt är följande. YSA är:
FInns det någon som har lite trist och kan räkna ut hur många eligibla män som bor i de olika regionerna på världsbasis och sedan på Sverigebasis så att vi vet vad vi har att jobba med? Ur det materialet får vi sedan höfta till en bra siffra på hur många svensktalande som bor i världen, egentligen. Jag tror dessutom vi kan stryka alla länder som ligger på min nuvarande kontinent eftersom han avslöjat att han måste "komma över" för att något stormtagande över huvudtaget ska komma till skott. Om han inte luras, vill säga. Det är kanske dumt att begränsa sig alldeles för mycket till en början. Dessutom behöver någon luska ut var Not Set ligger.
Nåväl, priserna är fina, bland annat ligger ett $50 presentkort till världens bästa skovaruhus och väntar på den som gissar rätt, men ni måste skynda er för det går ut i December.
Varsågod YSA, golvet är ditt: Ge oss lite ledtrådar.
Jag undrar om vi kommer behöva livlinor?
Förvirringen är tydligen total.
Idag har jag mailats med Åsa som efter ett par växlingar påpekade att det rådde lite förvirring i Rappestad för stunden. Det visade sig vara det där med kramen som ställt till det lite: Vem hade jag kramat egentligen? Det är alldeles för många saker att krama här för stunden, tydligen, det är Trånare 1 och 2, det är Bachelorer, det är hemliga admirörer, en sällsynt anonym kommentator och idag har jag till på köpet varit ute och fikat med fransosen.
Han, ja.
Igen.
Hepp!
Det är väl kanske inte så konstigt att det blir lite komplicerat för er på andra sidan att hänga med när jag på den här sidan är så förgjort lösaktig. Just därför tänkte jag ställa upp en liten cast-lista för er så att ni kan orientera er lite enklare i den Charlottska vardagen, sedan är det bara att bokmärka det här inlägget så har ni ert på det torra i säkert en fyra veckor till.
Då börjar vi:
Sådär. Frågor på det?
Gårdagens inlägg handlade om Bachelor #3 och refererade i stora drag till det här gamla inlägget där vi konstaterade att han nog var blyg. Igår kände Charlottskan ett pockande behov av att få sig just en kram så hon bad helt sonika om en, en förfrågan som turligt nog beviljades. Sedan pratade vi lite om långsamhetens lov och skrattade lite innan jag satte mig i bilen och höll mig vaken hela, långa vägen hem.
Känns det klarare nu?
En del saker blir verkligen aldrig tråkiga.
Ta till exempel den där roliga historien då någon jag känner råkade höra en hög stockholmsbratts prata om hur man skulle kunna gå till väga om man skulle få för sig att bygga världens absolut dyraste och exklusivaste bil. Listan på specialutrustning var lång, hedersvärt omnämnande får bland annat följande prylar: finaste sätena i ugglefitteskinn, växelspaken gjord på ett revben taget från ingen mindre än Cher och en kylarprydnad gjord på Jesus kranium och som om inte allt det där var nog skulle det hela monteras ihop av självaste David Bowie.
Ikväll satt vi, Pontus, Linda, Leif och jag, och fnissade åt det hela för ungefär åttinuttonde gången för den är verkligen lika dråplig varje gång. Jag försökte för övrigt förgylla en amerikans dag med historien härom nyssens och misslyckades fatalt, han hängde liksom upp sig på det här med David Bowie. Han menade att ingen skulle betala en förmögenhet för en bil som blivit ihopsatt av David Bowie, han kan ju inte bygga bilar, det vet man väl? Jo, sa jag, men icke förty är ju David Bowies timpeng ganska hög vilket gör att bilen blir larvigt dyr och eftersom David Bowie är en ganska känd person som, stockholmsbrattsen antog, inte har monterat så många bilar i sina dagar kommer den även också bli ganska exklusiv. N'est-ce pas? Nä! sa amerikanen och Jo! sa jag. Vi höll på så där ett tag innan jag gav upp och föklarade berättelsen bortkastad på lokalbefolkningen vilket är ganska deprimerande.
Det allra bästa med historien är att ugglor tydligen inte ens besitter den ovan nämnda anatomin utan istället har något som kallas kloak. Inser ni nu hur galet exklusiva bilsäten av ugglefitteskinn skulle vara? Just den biten av historien fick inte amerikanen höra, den var helt enkelt för svår att översätta, kan det vara därför som det roliga gick honom förbi, måntro?
