Underklädesdilemma

En gång i tiden bodde jag hemma i Sverige, kommer ni ihåg det? Det var tider, det! Då kunde man packa ICA-kassarna upp till bredden och inte oroa sig för att de skulle gå sönder, man kunde prata i telefon när man körde bil och gå på Systembolaget, det kunde man. På lördagar! Helt galet!

Och när jag bodde i Sverige kunde jag gå in på Lindex eller Twillfit eller H&M eller den lilla, lilla underklädesbutiken på gågatan i Ystad och handla BH:ar och trosor med nästan förbundna ögon utan att någon skadade sig eller dog. Här i USA har jag fortfarande inte fått till det med BH:arna alls; det som en gång var kul bra shopping hemma i Svedala är här jobbigt som bara tusan, jag har så svårt att hitta vad jag vill ha. Mina valpar är inte av USA-standard verkar det som, de tittar ut och skvalpar över, ser plågade ut eller drunknar närhelst jag försöker och det är inte alls kul längre.

Vi väntar kollegialt besök från Sverige inom kort, jag funderar på att skicka en stor, kramgod tysk till Lindex för att göra en raid på underklädesavdelningen. Mitt samvete håller mig dock tillbaka ity jag inte tror att det är socialt acceptabelt att skicka kollegor, tyska eller andra, att köpa onämnbarheter åt en. Men, å andra sidan, vad vet jag, det är säkert mer oacceptabelt än att gå troslös på kontoret.

No More Mr Nice Guy

- We need to talk! sa jag och la bestämt ifrån mig Nortons antologi över engelsk poesi på soffbordet.

Jag och B3 satt hemma hos honom efter en fullmatad kväll med sushi och opera, två av mina favoritsaker i hela världen, detta faktum till trots var jag inte helt lycklig. Jag var långt ifrån lycklig, om sanningen ska fram.

- I don't feel like what we're doing is going anywhere. Don't you agree? frågade jag och plirade på honom från mitt hörn av soffan.

- Do I have to agree? frågade han tillbaka och jag fick redan då lite ont i magen, det här skulle inte gå så enkelt som jag tänkt. Kan inte alla bara vara överens och tycka samma-lika som jag.

- No, it was more of a question than a statement... Do you agree or don't you?

- Well, I don't but I have sort of been waiting for you to tell me that there is a problem.

Okej. Vi gjorde plågan ganska kort och när jag väl var klar med mitt ursäktande och förklarande fick jag till och med beröm då jag tydligen följt alla slutgörandets regler och rekomendationer (Inte bli emotionell - Check! Vänta till slutet på kvällen - Check! Göra det hemma hos den andra personen - Check! Vara rättfram - Check! Se till att ha eget fortskaffningsmedel att ta sig hem med - Check!).

Väl hemma igen sitter jag nu och känner mig ganska tom och tarvlig, för här på Broadway lider vi av kärlekskrankhet ikväll. Den här gossen hade så många bra saker för sig, han var smart, händig, småkul, sportig, verbal och fick mig att känna mig trygg men inte ett endaste litet pirr blev det i mig av honom. Det är bara att åter igen inse att jag är för jobbig för mitt eget bästa, snart blir det dags för nödslakt.

Gnugga Olivia Noren

Ja, det där med namn är svårt och idag funderades det lite på sjukhuset när vi fick hälsa på det Norenska undret för första gången. Just det här pyret var det inte alls svårt att blil kär i. Det finns mer bilder här.