Rätt in i kaklet...

... simmade jag idag.

Det sa bonk. Jag sa Aj! Livräddartjejen stannade och frågade skrattande om jag var okej.

Som tur var det på ett av mina långsamma återhämningsvarv så det var inte våldsamt på något sätt. Mest förvånande. En vägg där, liksom. Mitt i poolen. Jag som som mest engagerat höll på att interndebattera huruvida jag skulle orka de tio repetitionerna med crawl-intervaller jag förutsatt jag skulle ta mig igenom idag.

Bonk!

Efter det började jag fundera på hur vanligt det är att simmare försöker plöja igenom poolkanter, egentligen. Hur många innan mig har dragit skallen eller plytet i en stenhård vägg bara så där? Är kakelskador vanliga inom simning? Ligger det drivor av framtänder på poolbotten? Det är så mycket man inte vet!

Annars går simningen bra. Nu kan jag göra tio repetitioner av två längder frisim följt av en längd ryggsimm där jag överväger om jag inte kommer dö snart och en längd ryggsimm där jag beslutar mig för att sluta vara så mesig. Skuldran, som initialt började göra ont på jobbet efter en stenhård och oergonomisk maratonhelpdeskinsatts i mitten av november, har jag anmält som arbetsskada. För stunden verkar verkar den tycka om simningen, vilket är förvånande men skönt. Jag har hittat vilken simövning det var som irriterade den lite extra och slutat med den helt och hållet och sedan dess är kroppen glad i vattnet. När jag sitter och jobbar framför datorn, däremot, skriker hela högra sidan av nacke, axel och arm på mig och vill att jag ska sluta. Jag har blivit ordinerad sjukgymnastik. Undrar när man ska hinna med det? De har hotat med någon slags ergonomiutredning på jobbet också. Det är bra, men är det inte lite okapitalistiskt eller okonstitutionalistiskt med sånt, frågar jag mig som hobby-amerikan?

Alltså

Jomen alltså, jag hade ju en hel massa goda intentioner med att komma ingång med skrivandet igen men det liksom sket sig. Jag hade även också bestämt mig för att skicka julkort, vara klar med julshoppingen och ha huset i vettigt skick vid det här laget, men det bodde inte så.

Just nu står granen på balkongen och har vält minst tre gånger vilket innebär att jag plockat pynt och kulor långt in i grannens rabatt. Julkorten är lagom halvskrivma och halvadresserade och vi ska avkoka städhjälpen imorgon ity huset är för stökigt för att någon någonsin ska kunna stöda det.

Det ni!

Men, jag har hunnit med att dema saker på Manhattan, gå på två julkalas på en och samma kväll, och klappa två katter på en dag så jag får nog inte lov att klaga. Dessutom kan jag numera simma två längder crawl på raken utan att drunkna och jag har fått titta på Rockerfellerjulgranen och okynnestitta på utsikt från hög byggnad en veckodag...

Lite sönderstressad i ett hörn, men nöjd ändå.

Bitter

Lite bittert är det när man äntligen fattar hur det där med frisimmet funkar och det bara säger KLICK! i poolen en fredag och man dagen efter har så satans ont i höger axel att man får fundera på att simning inte är min grej ändå.

Men, det var ju bara fan!

Säger hej till dåtiden

Man må vara hur skrynkelfri och bra som helst men lite fundersam blir man ändå varje gång en förflutna kommer på finbesök.

Bara att ta sig i kragen och le lite extra hårt. Det funkar för det mesta, faktiskt.

SM i masochism

RSNA 2011, here we go again. Kan någon skjuta mig nu, snälla?

Misstag

Konversation hörd på min gata tidigare idag:

Universum: Hörru Chotte, vad säger du om en liten vattenläcka i köket dagen innan Thanksgivingfirande och mastodontmalagning?!?

Chotte: Ja, det låter kul, det tar vi!

... Och så svämmade skåpet under vasken över.


Så himla kul var det faktiskt inte.

Syskonkärlek?

När vi var små bråkade jag och min storebror en salig massa, vi var som katt och hund mest hela dagarna. Vad exakt det var vi trätte om har jag idag ingen aning om men något var det som skavde och gnisslade för hujedamig vad vi kunde hålla på. Det kunde inte vara helt lätt att hänga med i svängarna för de stackars föräldrarna, alltid.

Ikväll har jag gormat på husets två pojkkatter som väst, slagits, morrat och boxats i köket, i hallen, framför TV:n och i badrummet. Att det ska vara så svårt att bara låta varandra vara, kan man tycka. Ena sekunden var det Den Lille Gråe som jabbade mot Horkatten Thomas bara för att vi i nästa ögonblick skulle ha en Tommy som retades med Grållen. De var som förbytta!

Efter en dryg timme med intensivt domararbete från min sida där jag kastade upp Tommy på övervåningen och lät Liten Grå vara kvar där nere blev det till slut tyst och skönt. Efter ytterligare en timme med alldeles FÖR mycket lugn och ro fick jag gå och leta efter mina små familjemedlemmar för att se att de inte höll på att minera varandras sängar i det tysta... Bara för att hitta dem båda sömnigt ihopknycklade i högen med ren tvätt på gästsängen, sovandes mindre än en halvmeter från varandra.

Jag förstår inte riktigt vad de håller på med...

Simmar o-lugnt

Jag tar simlektioner nu för tiden, målet är att jag ska bli mästarinna i 50m fritt i geriatrik-OS år 2048. Som tur var är det långt till dess för just nu lipar jag mest i poolen. Lipar och simmar bröstsim vilket inte alls är samma sak som frisim, så mycket vet jag. Till på köpet blev jag rädd för vatten i förr-förra veckan och svalde halva simhallen i ett par väl valda kallsupar.

Det var inte riktigt det jag trodde skulle hända när jag började ta simlektioner, det ska jag ta och erkänna redan från början, men jag är inte den som är den och eftersom jag bara hunnit ta två lektioner så ska man välan inte tro att man ska vara fullärd redan. Lite korkat att formtoppa nästan 40 år för tidigt.

I förra veckan hade vi lektion nummer två där jag erkände att jag lipat mig igenom veckan innan Florida-vistelsen så nu har vi backat hem och börjat om från början. Veckans läxa består av att jag ska kicka mig fram och tillbaka i poolen med en bräda och humma i vattnet så fint och kontrollerat jag bara kan. Ner med huvudet och humma ut luften genom näsan och upp med huvudet för att snabbt andas in. Humma ut genom näsan, in genom munnen. Igår körde jag mitten-A hela tiden men nästa gång ska jag nog köra skalor, upp och ner, en halvtimme eller så. Kanske blir det lite roligare så.

Vem kunde tro att det skulle vara så svårt att inte dricka upp hela poolen?

Timing

Lagom till slutet av min vistelse här i Miami så har storasyster Olivia äntligen verkat ha bestämt sig för att sluta ge mig onda ögat.

Därav slutsatsen: Barn är underbara, men timing har de då inte så värst mycket av.

Charmen med pojkar

Idag blev jag kissad på av en pojke för första gången i mitt liv. Det var förvånansvärt trevligt, men jag antar att graden av trevel berodde mycket på vem det var somutförde själva kissandet. Om någon annan än Adam gjort det hade jag nog sagt ifrån på skarpen.

Liten!

Det blev som det blev och jag kom för sent till Miami trots allt, Liten Norén hade mer bråttom än vad vi någonsin hade trott. Nu har han varit hemma i flera dagar och han är en hungrig och snäll liten sak som är väldigt poppis hos sin storasyster.

Jag är redan kär och så snart han blir laglig ska vi gifta oss, Adam och jag!

Det är spännande nu

På lördag far jag till Miami och inväntar ankomst av liten Gosse Lidman. Allsköns extremiteter hålls för att han inte ska komma innan jag gör det så jag hoppas att han sköter sin del av överenskommelserna vi har.

Gosse Lidman! Kom som tidigast på söndag!

Bara för att göra saker och ting mer spännande än vad de redan är, ringde Pontus mig helt oväntat ikväll när jag satt och middagade med kollegor på en restaurang. Vad trots man när man får se Gosse Lidmans pappas telefonnummer blinka på sin telefon en helt vanlig torsdagskväll?

Att Gosse Lidman skitit i alla ens korsade kroppsdelar och bestämt sig för att komma ut!

Det tror man minsann och helt till sig blir man i flera minuter. Lite lättad blir man då när man bara blir uppmanad att prata om databaser och queriesar som inte funkar och det man säger då är något i stil med "select * from w_vem_fan_bryr_sig_ring_mig_inte_om_det_inte_är_några_barn_på_G". På ett ungefär, typ.

Klaus? Du ska nog ringa Pontus imorgon, förresten. Jag tror han behöver lite mer användbara tips.

Säg hej till adoptivkatten - del 1

Vi har blivit med en katt till, en liten grå en som vi trodde var en flicka väldigt länge men som nu tydligen är en pojke ändå för vi tror vi hittade något gömt där inne och dessutom krigar han och Tommy en hel del så där som pojkar ska göra. Nu när han får mat om dagarna så är han inte så värst liten längre, det är väl mer så att i Tommys tornande skugga så ser han fortfarande lite mesig ut.

Adoptivkatten har många namn men inget som riktigt fastnat ännu. Enligt den forna ägaren heter han Beast vilket är ett galet löjligt namn på en katt med silkesman, håriga knogar på oproportionerligt stora tassar och en tendens att ständigt visa sin tungspets i ena mungipan. Han har vassa klor, något som både mina lår och mina matsalsstolar är plågsamt varse om. Under de senaste månaderna har han sålunda fått heta

• Addie Pray - efter en av karaktärerna i filmen Paper Moon eftersom han brukade smyga in i huset och sno Tommys mat.
• Greta Garbo - han ser lite ut som henne tycker jag och dessutom var han väldigt osocial av sig.

Sedan fick vi veta att hon var en han och då bidde det istället:

• Tranny Cat - på grund av sin ombytliga karaktär.
• Little Gray Cat - eller Lilla Gråa Katten om man kör på svenska och det gör man ibland när man är själv.
• Oliver Twist - den manliga versionen av Addie Pray.
• Thumper - För att han skallar en om han vill bli klappad.
• Knuckles McGee - för sina håriga tassars skull
• Den lusinfesterade helveteskatten! - det var nog det första namnet han hade, när han gav Tommy den första rundan med äckliga små kryp. Könsneutralt och bra. Stavas definitivt alltid med ett utropstecken.
• Sekreteraren - för att han hjälper mig med mitt jobb så himla bra!
• IT-horkatten - på grund av hanses kärlek till all slags elektronik som utsöndrar värme. I förra veckan försökte han gifta sig med TV-boxen vilket bara blev en enda stor besvikelse för alla inblandade parter. Veckan innan dess lägrade han min laptop vid upprepade tillfällen.

Här ovan ser man hur han lyckas kombinera de två sista namnen ganska galant till en slags IT-horkatts-sekreterare genom att uppvakta datorn samtidigt som han tar hand om alla tangenttryckningar på den nedre, högra delen av tangentbordet.

Ja, kärt barn har många namn, sägs det. Kär och kär säger jag. Just nu försöker jag sitta på en matsalsstol som dekorerats med dubbelsidig tejp, allt i ett försök att hindra Sekreteraren från att sätta fler repor på sittsarna. Det, mina vänner, är inte så himla bekvämt! Det gamla talesättet har, i det här huset, sedemera nedgraderats till "Tolererad katt har många namn" vilket bevisligen funkar ganska bra det med.

I nästa del i adoptikattsäventyret ska vi diskutera hur adoptivkatten kom att bo hos oss, i det avsnittet kommer vi även introducera något så spännande som en lokal prostitutionsring. Håll i hatten nu, mina vänner!

Saker man inte behöver

Idag har vi handlat en ny TV. En, enligt oss, obscent stor TV.

Men, bor man i Amerika så bor man i Amerika, sa vi och kastade fram våra kreditkort. Jag vet fortfarande inte riktigt varför vi köpte den eller för den delen vems ide det var från början. Och nu sitter vi här och beundrar dess... ja, grandör.

Ute öser spösnön ner och det är allmänt räligt. Här inne på soffan är det trångt och varmt, Lill-vovven drömmer så det rycker i tassarna och alla tvåbeningar har pyjamasbyxor på sig.

Omstart

Jo, alltså. Jag har sugit på det här ett tag nu, men det kan alltså vara dags att börja skriva lite igen så här på hästkraften. Efter lite funderande har jag lyckats samla på mig en hel del saker att skriva om, allt möjligt från den lokala prostitutionsringen till vår nya adoptivkatt.

Just nu tittar vi på en ödesbasebollsmatch och skrattar åt husdjuren - en stycken lånehund, en horkatt och en adoptivkatt - som rör sig i underliga mönster omkring oss. Eller, det är mest katterna som rör sig, vovven ligger mest och sover på mitt knä här i soffan medan katterna toksmyger omkring oss och ömsom väser åt varandra, oss och den oskyldiga hunden.

Det är humor en regnig torsdagskväll!

Bitter och jävlig

Vi planterade lökar i lördags. I söndags vaknade vi, fortfarande med jord under naglarna, och tittade ut över den lilla trädgården och kände en bitter besvikelse.

Inga jävla blommor här, inte. Eller ja, men inga NYA blommor.

Nu ser jag fram emot sex månader av besvikna morgnar. Men sedan, sedan ska jag bli så obesviken att ni inte kommer fatta vad som hänt!

Om inte monstermaskarna äter upp alla våra krokusar först, förstås.

MP3 experiment coming up!

It's that time of the year again!

Ja, ni vet, för MP3-experiment där man springer runt på Manhattan och gör larviga saker i grupp. Gärna en 3- eller 4000 stor grupp. I år verkar temat bli ljus i mörker och det ska bli hiskeligt spännande att se vad det är de har kokat ihop i år. Vi har varit på sent besök på äckliga Walmart för att köpa ficklampor och glow sticks och allt annat man ska ha med sig i utrustningsväg. Nu ska jag bara lasta ner själva MP3-an också så är vi klara att fara.

Mer kan man läsa här.

Recept på möra ben

Inte matrecept den här gången, men ändå. Om du vill ha möra ben en dag ska du göra följande dagen innan:

1. Gå upp tidigt, åk till gymmet.
2. Spring lugnt och fint i 30 minuter.
3. Lyft tungt, tungt, tungt med Trånaren.
4. Jobba, jobba, jobba.
5. Far hem.
6. Transportcykla i en 20 minuter till den närmsta skolan med en sådan där fotbollsplan med bana runt.
7. Värm upp med 5 minuters uppjogg.
8. Kör 30 upprepningar av 30 sekunder snabb, snabb löpning och 30 sekunders gåvila. Stoppa in 2 minuters extra gåvila efter 15 upprepningar och en minuts extra gåvila efter den 25:e repetitionen om du behöver.
9. Cykla hem. Tävla med skymningen och bilarna, beundra havet, titta på fullmånen och betänk att jag och ni tittar på samma måne varje natt. Finurligt, va?
10. Få ont.

Seså, ut med er nu, allihopa och gör likadant!

Matinlägg

För att jag är hungrig!

I helgen lagade vi pizza på grillen, det var vetenskapligt, spännande och livsfarligt. Precis som matlagning ska vara, jag har till exempel inga underarmshår kvar.

Men, gott blev det.

Så här gör man om man har gasgrill:

1. Koka en riktigt god och tjock tomatsås på tre burkar tomater. Behåll burkarna!
2. Gör pizzadeg.
3. Konfigurera grillen genom att ta bort kanterna på grillgallret. I vår grill består själva grillgallret av tre lika stora delar, vi tog bort en del och la de två återstående i mitten. När man gör så säger den australiensiska referensgrillspecielisten att man får maximal värmegenomströmning i själva grillhuset genom de öppningar som bildas utmed kanterna (jag sa ju att det skulle vara vetenskapligt).
4. Ta fram de rengjorda och etikettslösa burkarna från steg ett och placera ut dem på gallret så att de bildar en trekant. Testlägg din pizzaplåt på dem. Om du, som vi, har ett övre galler för värmehållning i din grill får du göra något bra. I vår grill visade sig att om man ställde ut två burkar på grillgallret och sedan la pizzaplåten på värmehållningsgallre och stängde luckan så balancerade plåten perfekt där inne. Solklart, va? Om det inte skulle funka för dig och din grill får du hitta på en annan lösning. Alla lösningar är bra som inte resulterar i att dina ögonbryn är borta i slutet av kvällen.
5. Ta bort pizzaplåten igen och starta grillen. Dra på alla gasbrännarna du har på max, stäng locket och se till att det blir svinhett där inne. Vi har fyra brännare och det räcker bra.
6. Medan du väntar på att grillen ska bli underjordiskt het kavlar du ut en bit deg och lägger på din oljade pizzaplåt.
7. Lägg på ingredienter, använd gärna tomatsåsen i steg ett. Kom ihåg att blöta saker blöter ner pizzan så krama gärna ur saker som är vattniga innan de åker på. Glöm inte osten!
8. När pizzan är färdigdekorerad och grillen satans varm, montera in pizzaplåten på din säkra och testade konstruktion och stäng luckan igen. Sänk eventuellt värmen på mittenbrännarna något.
9. Vänta.
10. Vänta.
11. Vänta.
12. Efter ungefär 5 minuter kan du öppna luckan och titta lite försiktigt. På vår grill, som är billig och därmed ojämn, behövde vi rotera pizzan efter halva tiden. Gör det om det behövs och var beredd på att du kommer förlora kroppshår i processen. Var snabb som en tiger så du inte släpper ut så mycket värme.
13. Stäng luckan igen och vänta.
14. Vänta.
15. Och vänta.
16. Efter en 5 minuter till kan du glönta på luckan igen och nu, nu!!!! Nu är det nära! Pizzan borde vara klar!
17. Om den inte ser klar ut så får man vänta lite till.
18. Om den är klar (!!!!!) får man ta ut den och äta upp den. Om du har några armhår kvar försvinner de med lätthet i det här steget.
19. Upprepa från 8 till degen är slut. Modifiera eventuellt tillagningstid och hur mycket värme ni använder.

Fy fabian, vad jag är hungrig!

Idaho vs. Chotte: 1 - 0

Tanken var att jag skulle konkurrera ut delstaten Idaho som den största potatisproducenten här i Amerikat. Planen var att jag och mina två hinkar och lite hårt arbete skulle fixa't ganska enkelt, liksom.

Hur svårt skulle det kunna vara? Potatisodling är ju inte rymdvetenskap, precis. Eller PACS-vetenskap, för den delen.

Nu blev det inte riktigt som jag tänkt mig. Det där är var två hinkar gav mig... Potatis är tydligen mycket svårare än både rymd och PACS.

Nattsudd

Det är jag, katten och en nattfjäril som hänger ute på verandan ikväll. Och så en himla massa regn förstås. Nackdelen med connecticutiansk sommarvärme är att naturen ibland måste åska ur sig lite och idag var det dags igen. Så, här sitter vi och tittar på ösregn och försöker smälta mat. Eller, det är mest jag som smälter mat, de andra två vet jag inte så mycket om.

Vi gick på riktigt urful, gammeldags italiensk restaurang ikväll, med god mat, uråldrig inredning och livemusik från 70-talet. Det var underhållande på så många sätt. Det bästa med hela kvällen var när innertaket och ett par liter vatten rasade ner på de fyra som satt vid bordet bredvid oss - säg den pastamiddag som inte blir bättre av en vattenläcka och lite okynnesaction?

Bring it on!

Det är mörkt och lagom varmt ute, gardinerna här på balkongen svajar en aning och ljusen på bordet luktar lite lagom sött i sommarnatten. De har fest i huset på andra sidan gatan, ungdomar som sjunger och raketer som smäller. Ett moln av krut rullar in och tar över. Krut luktar gott.

En hund skäller någonstans där ute i allt det svarta.

Gatan är stilla trots alla ljuden och balkongen är vår lilla oas. Jag och Walter i soffan och Tommy, med blottad mage och slapp svans, i sin fåtölj. Vovven har somnat där inne. Det är så underligt hur visst oväsen inte stör utan bara passar in i en miljö medan annat ljud kan få en att explodera. Eller, i alla fall trilla över staket och förstöra knän i ett par veckor...

Kvällens ljud, med lite vågskvall på toppen, passar in och får en att känna hur fredagen får ta plats och ta över. Det är dags för långhelg och jag är ta mig tusan redo.

Zoo

96 Beckett har förvandlats till tillfälligt zoo med små, pälsiga tassar överallt. Lånehunden Aliz är på besök över långhelgen och Tommykatten går omkring och surar. Lägg till de två schemalagda djuren har vi en grå okänd kattflicka som brukar komma och hänga lite med oss om vi glömmer altandörren öppen.

Aliz är hur charmig som helst med uttrycksfulla öron och stor, våt nos. Tidigare gick hon rakt in i en vitrinskåpsdörr och såg jätteförvånad ut när det tog tvärstopp. That's my kind of dog, det!

Snillen spekulerar

Charlotte: Jag är kär i en bröllopsklänning.

Linda: Åh nej men guuud! Det står ju Charlotte på den! Dags att gifta sig nu!

Charlotte: Kan man inte bara köpa den och glida runt i den här hemma?

Linda: Absolut.

Charlotte: "Neeej, den här gamla trasan! Det är så mycket katthår på den nu så så fin är den inte."

Linda: Ta in tidningen och göra köttbullar i den

Charlotte: Precis. Lite vardagsstass så där. Med rosa skor till.

Linda: Den var verkligen jättefin

Charlotte: Ja... Och i princip gratis.

Linda: Det kan jag tänka mig

Charlotte: I bröllopsklänningssammanhang är den nog gratis, tror jag såg $1,300 på en prislapp nånstans. Ska vi fara till Kleinfelds igen, kanske?

Charlotte: "Nej, jag ska inte gifta mig, den här ska jag ha till köttbullarna."

Linda: Men 1300 det var inte farligt alls... Fan det är ju REA! Nu kör vi!

Charlotte: Haha! Och jag har en massa skor som funkar redan.

Linda: Precis, ännu ett argument som håller.

Charlotte: Perfa!

På TV

Ja, nu har man ju varit på TV-inspelning två gånger så då är det dags att anamma det här nya mediet totalt och göra egen, actionpackad film också.

Se bara, jag lyckas till och med få med mina egna fingrar!

Vardagsmotion

Det var väder i Chattanooga idag och vi vet ju alla att när det är väder så kan man inte flyga flygplan. Inte alls, kan man det och det innebär att alla som velat ta sig hem inte alls kan göra det. Så, nu sitter man här en extra kväll och efter lite gråt och tandagnisslan och arga ögonbryn gav Delta med sig och fixade in mig här, på Chattanooga Choo Choo, något så fint som ett Historiskt Amerikanskt Hotell.

Det är så roligt, för här i USA betyder historiskt oftast smaklöst och även också i det här fallet. Det är jag och en uppsjö av feta, dåligt klädda turister som imponeras över fantastiska saker som tåg och räls och mer tåg. Man kan sova i tåg, man kan äta i tåg, man kan äta tåg (av choklad) men man kan dock inte åka tåg. Däremot kan man åka golfbil. När jag checkade in, trött och da'n, förklarade den lille hotellpojken att jag skulle behöva få skjuts till mitt rum ity det låg i en annan byggnad "en bra bit bort". Jag frågade hur bra långt borta det andra huset låg och han drog till med en uppskattning på minst en 10-15 minuters promenad i ösregnet där ute. Jag tackade sålunda ja till golfbilsskjutsen och blev raskt upphämtad av en fet säkerhetsvakt som liksom gjorde att hela golfbilen lutade ytterst illavarslande, och två små damer från West Virginia som skulle till samma hus.

Som visade sig ligga 130 meter bort.

Jaja, tänkte jag. Det här med vardagsmotion är ju ändå inte nyttigt så det var ju tur. Sedan åt jag flottstekta räkor och gick och la mig.

Past times

Jag har blivit med TV så jag har fullt upp med att titta på skräp så ni och bloggen får stå tillbaka lite. Det är bara StarTrek och "Say Yes to the Dress" och "Glee" hela dagen lång.

Det är toppen!

Med det sagt kan jag rapportera att jag även också blivit med grill och nu ska jag bli grillmästare extraordinär. Det här med grillning är karlgöra enligt mig, karlar ska kunna hantera kött och yxa men efter att ha sett hur Walter fullkomligt desintegrerade ett par hamburgare härom dagen tänkte jag att själv är bäste dräng och nu jämrans ska här grillas saker.

Igår valde jag mellan katten och ett par fläskfileer och med hjälp av internettips och lite tålamod blev det riktigt bra. Ingen dog, inte ens katten, och huset brann inte upp. Så mycket mer kan man inte begära.

Nästa steg blir det här med yxan...

Hundkräk

För att vara ett tyst och fridfullt område har både jag och Bachelorens lite problem med hur högljutt och irriterande vårt nya kvarter är. Dagtid, såväl på helgerna som till vardags, är det byggarbete i huset bredvid och nu inatt har ett litet, äckligt hundkräk hållit oss vakna mer än vad som kan räknas skäligt för en torsdagsnatt.

Efter att ha legat och lyssnat på skällandet i mer än 20 minuter, gav jag upp och drog, vid halv två-snåret, på mig shorts och en tröja och gav mig ut på hundjakt. Vanligtvis är jag en stor fan av hundar, det vet ni ju, men just där och då var jag en större fan av att sova om nätterna. Man måste ju prioritera, och en sådan som jag behöver verkligen min skönhetssömn. Så, ut stampade jag och mörkt var det och ingen ficklampa tog jag med mig och svårare än väntat var det att avgöra var den där järans hunden bodde så man kunde morra på rätt amerikan. Man vill ju inte hamna i handgemäng i onödan, heller.

Till slut, efter lite hobbytriangulerande trodde jag mig hittat rätt garageuppfart och började smygstampa mig upp för den för att verkligen verifiera att det fanns ett litet djävulsdjur att skälla tillbaka på innan jag knackade på någon dörr. Så värst långt kom jag inte förrän jag snubblade över ett staket, föll pladask och tog med mig en soptunna ner i fallet på ett lagom smidigt och kakafoniskt sätt. När jag snabbt och illerlikt tagit mig upp på fötterna igen, kutade jag hukande ifrån platsen så fort jag bara kunde med trasigt knä och ond hand och hjärnan på högvarv - hur långt fängelsestraff får man för husfridsbrott i Branford egentligen???

Ingen kom efter mig och när hundkräket efter en stund började skälla igen gav sig Bacheloren ut på samma uppdrag, utan att trilla och dessutom med ett betydligt mer lyckat resultat - hunden blev åtgärdad och tystnaden infann sig.

Nu är vi klarvakna och sitter och tittar på varandra här i sovrummet. Jag har ont och har en nyfunnen förståelse hur det känns att trilla och slå sig. Med det här inlägget vill jag inte bara klaga på oljud utan också be alla treåringar jag träffat i veckan om ursäkt för att jag fnissat åt deras krokodiltårar när de fallit och slagit sig. Jag vet hur det känns nu! Och på mig gick det inte ens hål på! Och jag fick inte något plåster, för Bacheloren tyckte jag var larvig! Livet suger, hörrni!

Huvset!

Jag tog lite bilder på det Lilla Huset idag men jag tänkte att det skulle vara bäst med en liten och artistiskt fri planritning först. Här är första våningen:

Ytterdörren är det där svarta längst ner, fönster finns men de orkade jag inte rita i så ni får tänka er dem med lite lagom intervaller runt väggarna. Strö på, bara! Nedervåningen är mest ett ganska öppet rum som funkar som matsal och bibliotek med kök uppe till vänster och innanför det ett badrum med dusch och tvättmaskin. Uppe till höger finns det en dörr ut på baksidan där det finns en uteplats och en liten trädgård med konstiga blommor i. Utmed vänstra väggen finns det en spiraltrappa som leder oss oavkortat till övervåningen:

Här finns det ett litet allrum som är öppet till nock och två mindre rum som funkar som sovrum och skräprum. Skräprummet ska väl egentligen vara ett gästrum/kontor men det har en liten, nätt identitetskris just nu i och med allt skräpet som finns i det. Det kan hända det bästa av rum, skulle jag tro. Balkongen är Horkattens favoritrum så vi kallar det även också för Horrummet och jag är lite avis för det är just nu det allra bästa med det Lilla Huset. Som tur är är inte Kissen snål så vi vuxna får alla använda det med. Jag har gått lös på ytan med kreditkort och häftpistol och nu har vi något slags Bali-inspirerat, blomsterbeklängt kuddhav där ute och det är precis så underbart som det låter.

Imorgon, eller en helt annan dag, kan det komma bilder. Håll i hatten!

Horkatten

Katten har skaffat sig en dålig vana om ni frågar mig eller ett smart alternativ om ni frågar honom. När det är tråkigt och trist hos oss tar han sig helt enkelt till sitt numera alternativa hem ett par hus bort och blir ganska väl omhändertagen. Redan den första dagen vi släppte ut honom på vift hittade han ett kattkärt hem en bit bort med ett par, tre andra rödhåriga katter i, ett hus som var så pass öppet att ägaren inte ens märkte att fel rödhåriga katt tog sig in och åt deras mat. Gissa vår förvåning när vi hittade vår rödhåriga inlåst i fel hus en helt vanlig söndag.

Katter är luriga djur. Tacka vet jag hundar, de rymmer hemifrån med bestämdhet och integritet. Det märks liksom när hundar rymmer!

Idag gick jag upp galet tidigt för att fara till jobbet och släppte ut kattkräket så att han skulle få motionera av sig lite innan Bacheloren skulle fara till jobbet. Allt gick enligt plan förutom den lilla detaljen att kissekatten aldrig kom hem innan Bacheloren for iväg och sedan började det regna.

Ösregna. Alla håll och alla kategorier. Tokmycket.

Vi orolade oss lite, vi två vuxna där vi satt på våra kontor, men kom fram till att han nog skulle klara regnet ändå - Katten är trots alllt en tuff, adopterad gatukatt från ett fullkomligt livsfarligt område i Waterbury, jag är övertygad om att han bär knivar eller en yxa någonstans där under den där täta pälsen han har. När Bacheloren kom hem på kvällen och vände fanns det ingen kisse att hitta och när jag så småningom dök upp och ropade kom det inget tjock glansig sak slinkande heller, hur mycket jag än visslade och ropade.

Det enda naturliga man kunde göra vid det läget var att ta hatten i handen och traska över till huset där borta för att se om katten kanske, troligtvis gömt sig i det där huset igen. Väl där, stod dörren på glänt och paret i huset satt och väntade. Kissen låg och sov i husägarnas säng, han hade även ätit upp deras katters mat och han hade tydligen visat sig från sin allra bästa sida för alla var väldigt förtjusta i honom där borta.

Hans riktiga namn är The Tommy-cat men numera kallar jag honom för Billiga Horkatten för något mer lättillgängligt får man leta efter.

Blommor galore!

När man är ute och fartar på sin fölsedag får man stå ut med att inte bli fokuserat firad, men å andra sidan blir man firad på ett mer utsträckt sätt, har jag upptäckt. Idag dök det upp blommor från både Ystad och Miami och man blir oerhört lycklig när man rör sig på nedervåningen för det är vacker nästan precis överallt. Förra lördagen fick jag en present från Zurich och en överraskningsmiddag på fin restaurang av mina vänner. Igår kväll fick jag sen hemkomsmiddag och kul present av Bacheloren och på själva dagen en galen sminkupplevelse och en god middag av svenskkollega. Mitt i allltihopa allt det där andra fick jag också fina sångupplevelser av Siri (3 år) och Knyttet (29 år) vilket var hjärtevärmande och skrattinducerande.

Kan det bli bättre, egentligen?

Assault by Flygvärdinna

Jag heltidsarbetar som resenär idag, on top of min vanliga roll som monterbrud. Vill påstå att jag brillierar på båda två sysselsättningarna. Bara idag har jag hunnit med att imponera och bli sågad vid fotknölarna (på ett trevligt sätt) i den ena tjänsten, och i den andra har jag hoppat på flygplan, kört runt lite på backen i flygplan, hoppat av flygplan, hoppat på flygplan, bevittnat en tokilsk flygvärd skälla ut mannen bakom mig för brott mot Federala flyglagar, åkt runt lite mer på backen, flugit lite, väntat, väntat, väntat och snart, snart... Snart! ska jag få gå på ett flygplan igen.

Inga garantier om att det blir något fluget, men man är ju inte den som är den.

Under allt detta effektiva arbetande sitter Bacheloren och surar över en kall middag där hemma. Jag tror inte han förstår vilken karriärresenär han umgås med.

Lärdomar

Det är så roligt det här livet, för man lär sig så mycket hela tiden. Ikväll lärde jag en läkare vad en voxel var och han kunde å andra sidan förklara en massa för mig om aortacoarction. Jag anser helt klart att jag vann på det informationsutbytet men man får ge och ta, en voxel är trots allt en voxel.

I tisdags kväll lärde en sådan där proffessionell sminkös i en fin sminkbutik mig hur ett kärleksbarn mellan en clown och en gatuflicka skulle kunna se ut. Det var mycket glitter och skuggor överallt och mina ögonbryn var som leriga åkermöss i pannan. Helt fantastiskt lärorikt var det! Vad jag lärde sminkösen har jag ingen aning om men det var säkert något bra i linje med citronsyracykeln eller lite spansk grammatik. Vem som vann i det utbytet vet jag inte, men jag tror att jag skrattade mest.

Jag kan inte låta bli att undra vad som kommer hända imorgon...

Driving Miss Daisy

Det finns ett skäl till att jag glatt låter andra hyra bilar när jag och reser, det blir liksom i princip alltid fel. Om det inte blir en nedbantad Corolla utan centrallås och knappt ens ratt eller en Nissan Cube som är så ful att bildesignsgudarna gråter i sin bildesignshimmel.

Men, den här gången kom jag inte undan, det var bara att ta sig i kragen i helgen och hyra någon slags ekonomivariant, för inte kunde det bli värre än vad jag redan varit med om?

Ha!

Bilen vi just nu gör Cleveland osäkert i är en Ford Crown Victoria, en sån där amerikansk bil som har dämpning som gör att man vinglar fram över vägen, har bänksäte fram och sådan där spak framme vid ratten istället för en "växelspak".

Min svenska resekamrat, Lisa, skrattade sig nästan till normal kroppstemperatur ute på parkeringen ikväll, mitt i det 5-gradiga regnrusket när hon fick se vad hon skulle bli hemkörd i. Glatt utbrast hon "Den där bilen passar ju en pensionär!".

Jag surade bara lite och mumlade att jag minsann bara fyller 29 imorgon. Igen.

Resekamraterna

Vad är det bästa resesällskapet?

Ett par springeskor!

Trött och irriterad kom jag hem till hotellet ikväll, slöade lite och drog ut på ombytandes men efter en timme tog jag mig ut på gatan och började springa ner till Chattanooga River. Solen gick ner bakom kullarna bortom vattnet, folk satt ute och åt eller flanerade lite lätt på broarna och det var varmt och ohyggligt vackert.

Och varmt. 27 grader varmt. För första gången det här året känns det som om jag tinat upp lite efter vintern. Jag känner mina tår, hörrni!

På TV

Om inte jag hade haft den där regeln om att jag egentligen inte ska skriva om mitt jobb här, skulle ni fått er till ords ett sådant där argt men roligt inlägg om livets knasigheter idag. Men, ity den där regeln finns så ska den följas lite grann i alla fall, så då blir det inte något argroligt inlägg och ni får inte skratta.

Ha!

Istället kan jag rapportera att jag igår kväll gjorde mina första timmar på ett TV-set och det var ganska odramatiskt och liknande mest mitt vanliga jobb (krypa runt på golv, le och prata, le och prata och försöka jobba och tänka samtidigt, skruva skruvar, dra kablar och installera saker), det enda som gjorde det speciellt på något sätt var Bögarna! De körde mig hem igår i sin urtagna jättefolkabuss, lärde mig allt jag behöver veta om film- och TV-produktion i Tennessee och såg till at jag fick en öl och en burgare innan jag trillade av pinn totalt efter 12 timmar utan mat.

Det kanske inte är så politiskt korrekt att säga, men just nu är setbyggarbögarna min favoritsortsbög. Så det, så.

På TV

I nästa vecka blir det av att fara till Tennessee för att vara med under en TV-inspelning. Jag ska inte vara framför kameran men bara utifall att har jag okynnesfixat naglarna och klippt håret och skaffat mig lite slentrianångest.

Det är vår nyaste och coolaste produkt som ska visas upp och med lite tur och hårt arbete kommer det förhoppningsvis bli bra till slut. Spännande är det i alla fall och på söndag kan jag utlova packningspanik. Ni är allihopa välkomna att hänga på.

Gas light

Gasugn. Är inte det lite livsfarligt?

Jag kommer ihåg när jag exjobbade i Oxford och hade gasugn senast, den ugnen hade ingen pilotlåga utan man var tvungen att tända den med tändsticka varje gång vilket var extra spännande för man fick klättra in i ugnen för att få på den. Den här ugnen har pilot så man slår på den, det kommer en låga och gasen slås på och sedan är det tänkt att den ska tända sig själv. Jag litar inte riktigt på den där delen utan har, under tre dagar av matlagning, nog dött inbillningsgasdöden minst en fyra, fem gånger.

Minst.

Det är tur att man har den där spinnmaskinen (katten) för jag tror att han kommer trilla av pinn före mig om jag misslyckas på riktigt.

Vårkänning, del 2

Så sitter man här, i kaoset, i princip färdigflyttad och klar med bara lite saker bortglömda där borta på Bredgatan (vem behöver ugnspannor, egentligen?). Solen skiner, de nytvättade gardinerna vimlar lite lojt i vårvinden, Walter bär kartonger och Hackebackepotatisen gör sin grej i ugnen medan 80-tals-Sting sjunger något deprimerande men vackert inne i huset. Jag har tagit lördag på en fällstol ute i kvällssolen på uteplatsen tillsammans med Tommy, den rödhåriga katten som jag fick med på köpet i den flytten. Tommy åker långkoppel så här i början av sin Branford-vistelse och envisas med att slå mig i huvudet med en nylonlina när han sniffar sig fram och tillbaka genom vår lilla trädgård.

Så satans harmoniskt, liksom.

Jag undrar vem som knarkar på den här gatan?

Regnbåge!

Idag har ögat tagit sig in i det gula spektrat. Lite svårare att matcha, men jag försöker så gott det går.

I söndags kväll höll vi på och plockade och städade här i nya huset och vips, när jag höll på att stoppa in handdukar i badrumsgarderoben föll taklampan ner, mitt i ansiktet på mig. Instant blåtira!

Som tur var var läkarna på Mass General väldigt imponerade över mitt ansikte, det är alltid bra att kunna göra intryck på eventuella kunder, har jag hört.

I stort sett klar

1. Internet fungerande. Check!

2. Katt hämtad och installerad. Check!

3. Gamla lägenheten tömd. Njae...

Men annars är vi i stort sett klara. Puh!

Allergier?

Idag röda ögon, de senaste veckorna ont och irriterat i halsen och under en längre period, en löjlig trötthet. Alldeles nyss frågade en kollega hur det stod till med min allergi...

Vadfalls? Sånt trams har jag banne mig inte tid med! Jag har aldrig haft allergier förut och det är sanna mina ord inte dags för det nu. Bara att bita ihop och ignorera.

Evighetsmaskin

Man blir visst trött av att inte sova och springa runt och jäkta hela dagarna, vem kunde tro det? Idag har jag sålt mitt gamla elpiano, skänkt bort både mitt gamla skrivbord och ett nattduksbord, fått en nyckel och flyttat över tre kartonger och två sprängfyllda jätteresväskor med saker.

Det här ska nog bli bra till slut, även om jag känner att det kommer ta en del kraft. Det Lill Huset är jättefint och solen sken lite snällt på oss idag. Imorgon är det jobb och en ny runda med kartonger och väskor.

Wee!

Funderingar från en springtur

• Jag tog mig förbi fem poliser (tre utav dem två gånger) som stod och vaktade vägarbeten idag. Jag undrar vem det är som brukar stjäla dem? Ensjätte polis jag kutade förbi hade inte ens ett vägarbete att vakta. Jag undrar om hans arbete kanske hade stulits redan..?
• Bara en av alla poliserna log och hälsade på mig. Är det ett bra resultat, tycker ni, eller borde jag kräva mera?
• Varför tror amerikanerna att de måste låta bilen gå på tomgång när de bara sitter i den och väntar eller tittar på något. Inte ens i några ynka minuter kan de stänga av motorn eller bara låta tändningen vara på när de står stilla. Idag passerade jag två gånger förbi en farbror och en tant sittandes i en gammal Towncar, stirrandes på havet, med motorn på. När man gör så får man inte klaga på bensinpriserna.
• Nya springbyxor - nya skavsår. Inget nytt under solen.

Prisa Gud!

Ikväll fixade jag taxen, som det så fint heter på svengelska.

Eller, jag deklarerade, som det heter på vanlig bonnasvenska.

Det var som vanligt varken kul eller upplyftande, men lite värt att fira var det ändå ity jag för första gången någonsin inte var skyldig både statlig och federal skatt, bara den ena.

Wohoo! Lycka i en liten ask!

Godast just nu

1. Skivad blomkål med mycket salt och peppar och lite olivolja, bakad i ugn till det blir rostigt.

2. Gröna bönor på samma sätt.

Magiskt gott, I tell you!

Fruktskolan, del 1

- What kind of melon is this?

- This one..? It's mango.

- Oh...

Det här med frukt är inte Bachelorens starka sida.

Stumfilmstajm

Vi tog oss till New Havens utkanter och tittade på stumfilm med levand filmorkester ikväll. Det visades "The Unknown" med Lon Chaney och Joan Crawford i en liten, vacker och nyrenoverad teater från 1910-talet med ett lagom hopskramlat 8-mannaband innehållande bland annat en rastaflätad dragspelsspelare och en överentusiastisk perkussionist. Ibland kan jag inte låte bli att imponeras över hur mycket tokig kultur man kan få tag på om man bara vill.


- Posted using BlogPress from my iPad

Undran

Hur kommer det sig att alla amerikaner envisas med att ha motorn igång hela tiden när de väntar i sin bil nånstans? Okej, jag förstår att man inte vill köra slut på batteriet direkt men gon måtta får det väl ändå vara på tomgångandet?

Som förväntat la jag ner veckans utmaning idag, det höll i en hel halv vecka innan kroppen sa ifrån. Jaja, det får bli omstart senare i sommar när jag jobbat upp min kilometertolerans lite. Springa är kul just nu även om knäna knakar lite just, precis idag. Så, just precis idag tog jag ut kilometerna i choklad istället.


- Posted using BlogPress from my iPad

Ny utmaning

Jobbets stegtävling tog slut i förra veckan, tack och lov. Mitt lag vann inte men jag toppade listan i USA och mitt bolag kom inte sist så jag är nöjd ändå. Nu är det dags för nya utmaningar så den här måndagsmorgonen vaknade jag med en omotiverad plan om att springa minst 10km om dagen.

Välkommen onda knän!

Städa is the shit!

Jag hittade just mitt exemplar av CD'n från Gästgifveriet - Magnus Carlssons födelsedagshelg för länge sedan? Fy katten vad ung man varit en gång i tiden.


- Posted using BlogPress from my iPad

Hjärtskäreri

Att göra sig av med böcker, finns det något värre?

Jag rensar och river i bokhyllorna, det finns all från de mest rosa av rosa pocketar till 1882 års utgåva av Tegnérs samlade skrifter som Farmor gav mig som studentpresent till Microsofts officiella kursmaterial i hur man administrerar en SQL 2000 databas och det skär lite i hjärtat när det måste sållas. Jag minns ju precis vem jag var och vad jag gjorde när jag skaffade eller fick varenda bok i mina hyllor. Mina böcker är nog det närmaste jag kan komma barn, nu när jag funderar lite på saken och sitter och kramar om den där jämrans SQL-kursboken.

Men, den måste nog få åka nu, tror jag. Jag kan ärligt talat inte komma ihåg när jag senast snubblade över en databas av den sorten. Men ändå. Det är ju en bok. Med sidor och ord. Som någon slitit och svettats över och korrekturläst. Att kasta en bok är katten som att svära i kyrkan. Fast, det har jag förstås råkat göra vid fler än ett tillfälle och det gick bra ändå så det är väl dags att ta sig i kragen.

När slog jag för övrigt senast i Körkortsboken, anno 1999? inte var det igår, men den står ju så bra mellan motorcykelversionen från 2002 och den där fina gamla upplagan av Bilskolornas lärobok från 1961 som är så charmig. Och hur ska någon garva över trafiktipsen av idag om 50 år om inte jag tar mitt ansvar och sparar min upplaga?

Okej, databasboken får gå men Tegnér och körskoleböckerna får stanna ett tag till. Det är så det får bli.

Dagens fundering

Hur kommer det sig att mjölk drucken ur glas smakar störtäckligt medan mjölk äten med sked ur en skål är jättegod?

Klara, färdiga, förklara!

Fortfarande här

Jag är fortfarande här, oroa er inte, livet ångar på lite extra snabbt just nu så det här med skrivandet är något eftersatt.

Förlåt.

Förrförra helgen for jag till Zürich för att titta på världens finaste underverk, min systerdotra. Det var ungefär det bästa med hela Mars. Det och det där lilla, lilla huset som dök upp i Branford härom veckan. Jag tror banne mig att det är flyttdags, hörrni!

Vårkänning?

Vad passar bäst när termometern skvallrar med över tio grader efter klockan sex på kvällen? Tempolöpning med nya, snabbaste skorna:

De är så rosa att det nästan gör ont i ögonen, men oj vad snabb man känner sig med dem på. Ibland är det kul att leka prylsport.

Tur

Vilken tur att jag städade toaletten i förmiddags. Det hade varit extra trist att behöva utöva matförgiftning över en kissig en.

5 timmar kräkning så här långt, jag hoppas innerligt att den dåliga tonfisksalladen är färdig med mig vid det här laget.

Kvitton galore!

Jag har lyckats med konststycket att betala min bilregistrering två gånger, något som kan tyckas ganska korkat. Jag är hugad att hålla med, speciellt som jag nu vet exakt hur krångligt det kommer att bli att få tillbaka pengarna av DMV. Jättekrångligt är det, kan jag berätta.

Under ett långt och förundransvärt samtal med en tjänstekvinna på DMVs ekonomiavdelning så fick jag lära mig följande:

- Hej, jag råkar ha betalat min registreringsavgift två gånger. Hur får jag tillbaka min ena avgift?

- Vänta lite så ska vi se hur ditt konto ser ut... Jo, men visst, här ser jag att du först betalade online och sedan på DMV-kontoret i Milford.

- Vad bra, vad måste jag göra för att få tillbaka mina pengar?

- Du får gå tillbaka till samma kontor, fylla i en blankett och få den underskriven av någon behörig person där. Och så måste du ta med bevis på att du betalat också.

- Bevis på betalning... Okej, vad räknas som bevis på betalning? frågade jag.

- Jag ser att du betalade online först, så för den betalningen vill vi se bekräftelsen som skickades via epost. För den andra vill vi se ett kvitto.

- Men... Om du ser att jag betalat... Varför behöver jag ta med bevis? När vi var där kunde de se i erat datorsystem att jag redan betalat en gång via Internet men de kunde inte ge ut något registreringsbevis eftersom alla onlinebetalningar tar två veckor att processa.

- Nej, det bevisar inget. Du måste ta med bevis själv, förstår du.

- Men, ni kan ju se att jag betalat i erat system. Är det inte redundant att jag ska behöva ta med ytterligare bevis? Det är ju redan bevisat, skulle man kunna säga.

- Nej, det är inte bevisat förrän vi har sett dina kvitton.

- Okej. Tack så mycket.


Mycket kvitton blir det.

Alternativ

Britafiltret behöver bytas. Vattnet är trasigt.

Återvätskar med bubbelvin istället. Funkis.

Effektiv?

Jag var så stolt för att jag var så hemskt effektiv förra helgen och han med så mycket (se tidigare inlägg). Tyvärr var det mest fort och fel för den där madrassen som funkade så fint i butiken är otrevlig, obekväm och arg om nätterna här hemma.

Jag undrar om den har hemlängtan?

Vändning?

Två dagar på raken har allt bara funkat. Till på köpet kom bilen tillbaka hel häromdagen och nyss fick jag mitt namn fixat på biljetten hem.

Jag är försiktigt optimistisk.

Gissa min katastrof!

Det förra inlägget skrev jag i morse när jag kommit på flyget, fylld av förhoppningar om en lugn och sansad upplevelse här i San Diego. Men, ack så fel jag hade! När jag kom fram fick jag veta att kritisk demoutrustningskomponenter hade försvunnit i frakten, kanske till och med stulits, och att sagda kritiska utrustning därmed nedgraderats från Wow! till ganska vanlig möbel. Det är ett typiskt dåligt byte, förutsatt att man inte är IKEA vill säga.

Nu sitter man här, med en ny pryttel med ny mjukvara som tog två millioner år att installera och bara krånglade hela tiden. Men, jag är inte bitter. Mest är jag bara trött.

Med det här tempot kommer jag orsaka någon slags världskatastrof innan frukost är över imorgon.

Tålamodstryt

Just nu testar livet mitt tålamod lite extra och så snart jag slutat kura i mental fosterställning ska jag skriva in mig på någon slags Zen-kurs och lära mig se det nyttiga i allt som händer. Fram tills dess tänker jag göra som vanligt vilket är att svära, gnissla tänder och tugga fradga. Jag gör det ju så bra!

I helgen fick jag prata med polisen, åka bärgningsbil och bli av med bilen. Så snart jag gått den där kursen och kan se humorn i situationen ska jag dela med mig till er andra men fram tills dess så kurar jag, som sagt.

Idag är jag på väg till San Diego för att sätta upp mässa. Dags att kasta med det obefintliga håret och säga hepp, alltså. Tack vare vårt nya resesystem höll jag på att inte bli insläppt på flygplatsen över huvudtaget ity det stod Charlotte på biljetten medan jag heter Anna här enligt mina personhandlingar, TSA är så kinkiga med det där.. Att jag fått administratören av resesystemet att ändra mitt namn till Anna för en månad sedan hade visst inte riktigt slagit igenom överallt så där fick jag stå och snacka riktigt länge med säkerhetspersonalen på JFK. Till slut, efter att jag visat ett gammalt svenskt körkort, några visitkort, mitt passerkort till kontoret, två amerikanska ID-handlingar och förklarat allt om svenska namnkonventioner, hur just mina föräldrar tänkte när de döpte mig, plus resesystemsbyten så släppte de till slut in mig. Vid det laget såg alla väldigt förbryllade ut.

Men på kom jag iallafall. Frågan är om jag kommer hem igen.

Stimuli

Det började lite oskyldigt, där på sängavddelningen på IKEA, med nya, färska kuddar till den gamla sängen här på Bredgatan. Vi klämde, kände och muttrade och efter mycket funderande fyllde vi vår påse till brädden med dun och utbrast:

- We're stimulating the economy!

Sedan klämde vi på lite nya madrasser och jag som mumlat om ny säng i flera månader bestämde mig för en ny säng, helt plötsligt. En stor en, i sån där memory foam. Fint värre! Så fint att vi snabbt hojtade:

- We're fingering the economy!

Som en ren effekt av madrassen fick vi sedan titta på sängstommar också, bara för att. Vid det laget var det enda vi kunde säga var:

-We're mf-ing fisting the economy!

Ja. Så om allt liksom har löst sig på den interrnationella marknaden lagom till imorgon så vet ni vem ni kan tacka.

Ny tid, ny titel

Faster. På riktigt, utan plast. Otroligt härligt!

After work

Den bästa sortens after work man kan tänka sig är den med mig och tre män i 50årsåldern eller så som dricker en öl eller kanske tre virrar och pratar om

1. Hälsoreformen i USA
2. President Nixon
3. El Salvadors valrörelse under 90-talet
4. Snöröjning

Inga garantier för att någon på något sätt höll med mig, men jag är glad ändå. Diskussioner, de är det nya svarta!

Spar och har

Igår väntade och väntade jag på att vädret skulle lätta en anings aning men ack så dåligt det gick - mörka skyar, snöslask med is på backen och strilande regn. Till slut gav jag upp, drog på mig alla regnplagg jag kunde hitta och gav mig ut på en kvällspromenad. När jag till slut kom ut började jag fundera på vad jag hade på mig egentligen, lite förvånad över hur bra kläder jag ändå hade lyckats skramla fram, speciellt som jag inte kunde minnas att jag någonsin köpt några regnkläder egentligen.

Haglöfs-jackan jag har tror jag fyller 10 år i år och den är minst lika bra som den var som ny. Jag minns när vi köpte den, den var dyr och Tord och jag var ganska panka då, men den var på rea och jag tror jag fick den i tidig 25-årspresent. Efter ett par år hade jag slitit lite extra på en punkt på ryggen, det lagade vi med gaffatejp. Härom året fick jag tejpa om den men annars är den som ny. Regnbyxorna rekvirerades när jag jobbade på Saab 1999 och skulle stå ute och testa flygplan i timmar, de funkar tokbra fortfarande. De röda regnstövlarna fick jag av de finaste kamraterna när jag fyllde 30 och jag kan berätta att jag fortfarande har kvar kortet och den fina kartongen jag fick dem i. På huvudet klämde jag fast en gammal Sättila-mössa med öronlappar som dök upp en julafton för minst 20 år sedan.

När blev jag så här bra på att spara saker?

Om att göra skillnad

Det är roligt när man kan påverka. Det är underbart när man inser att man hjälpt till att ge den där lilla, men ack så viktiga knuffen, när man varit där och i princip hört när myntet trillat ner.

*ka-tjing*

För ungefär ett år sedan var jag på studieresa med mina kursare, en studieresa som slutade i snökaos och galen bilfärd hem, och under en av de ganska vilda kvällarna på den resan pratade jag lite extra med en av kvinnorna i min lilla grupp. Vi kan kalla henne för Marina (hon heter faktiskt så) och hon är en typisk karriärkvinna på många sätt - smart, driven social och vältalig. Men, hon bar också på ganska mycket extra i vikt.

Nu ska det sägas att man inte riktigt tänkte på det så ofta när man umgicks med Marina. Hon var en av de mest ambitiösa i vår kohort, hon var alltid påläst och jobbade som en gnu i alla våra projekt. En smart brud, helt enkelt.

Men, där och då på vår misslyckade, insnöade studieresa kom vi att sitta bredvid varandra en sen afton där cigarröken låg tung och whiskeyn flödade, och vi råkade prata om att må bra i kropp och själ. Och hon mådde visst inte så bra men, hon visste inte vad hon skulle göra åt det hela. Så, vi pratade halva natten och när vi var klara och hade delat alla vår ångestar gav jag henne numret till Trånaren och sa "Ring den här killen, han är så himla bra".

Sedan den där dagen har Marina inte sett tillbaka en sekund, verkar det som. På kappt ett år har hon säkert gått ner 25kg, hon ser fantastisk ut och framför allt är hon så glad! Vi träffas ofta i gymmet, hon och jag, och hennes glädje liksom lyser genom ögonen på henne. Det är himla häftigt!

Igår anmälde jag mig till ett larvigt litet äventyrsrace där man ska kravla genom lervälling och hoppa över eldar i 5 km och jag skickade en inbjudan till Marina när jag var klar, bara för att jag vet att hon skulle gå igång på det hela. Och visst gjorde hon det! Att springa tävlingar är helt i linje med vad den nya Marinan gör, något hon bara skakat åt huvudet åt för ett ynka år sedan.

Varje gång vi möts i gymmet och varje gång jag läser hennes statusuppdateringar på Facebook blir jag så glad och stolt, för jag känner mig banne mig lite delaktig i hela hennes lyckadhet. Och det, mina vänner, är det nya svarta!

Toklyckad

Hur ser man ut om man är jätte-jätte-jättelyckad? Jag behöver en snabbkurs.

Shout out!

Idag var det mest bara en sak jag ville säga: Ulrika is my home girl!

Kultureliten rapporterar

Det är lite lyxigt att bo nära New Haven itu musikutbudet är strålande. Idag har vi varit och lyssnat på gratis Debusy och Brahms och dessutom bestämt mig för att jag måste lära mig spela cello.

Craigslist nästa...

Vi utökar svenskenklaven

I förra veckan dök det upp en hel liten familj från Linköping här i Milford, för oss att göra nästan precis vad vi vill med.

Jösses, vad kul det ska bli!

Snow Day!

Igår kom Kung Bore på besök och dumpade en knapp halvmeter med snö på oss. Det känns igen på något sätt, jag tänker på den senaste julupplevelsen, jag.

Underhållning

Det här med hur lokalbefolkningen tolkar Pontus namn slutar aldrig att vara underhållande...

Film-o-tips

Om det står "Damn funny" på fodralet förväntar jag mig att en film ska vara just löjligt kul, inte tvärtom som det var med filmen vi nyss såg.

Cyrus. Se inte den om ni vill se något som får er att skratta.

Till Knyttet, with love

Det är varmt här, på gränsen till obehagligt. Knappt så man står ut, en cirka 26 grader eller så. Jag vet att ni i Norrland också kan få till den siffran men jag har hört att ni oftast har ett minus framför.

Idag har vi jobbat lite men mest haft kortbyxor och linnen på oss för här är så varmt och skönt. Imorgon ska vi åka till stranden, det kommer bli jättejobbigt för då måste man ju raka benen men man måste ju anstränga sig lite granna, ändå.

Sa jag att det är varmt här?

Stängt för inspirationssökande

Det var skönt med bloggsemester så jag tror jag fortsätter ett tag till.

Hepp!