Så var det det här med informationssamhället igen, alla indikationer säger att jag ska vara någon slags deltagare i det. Säkra rykten hävdar till och med att jag ska vara en väldigt aktiv deltagare, en sådan där som surfar på IT-vågens framkant och ibland ska veta vad jag håller på med.
Just det. Man ska inte tro på alla rykten man hör.
Här sitter jag nu på Newarks terminal B, vid rätt gate efter att ha krånglat mig fram sedan tidigt imorse. Allt blir bevisligen lurigare när man inte har all information man ska ha när man ger sig ut genom dörren. Jag visste, med ganska god säkerhet, att jag skulle till Newark och jag visste ungefär hur jag skulle ta mig hit, men sedan var det visst en överraskande stor lucka i informationen.
Flygbolag? Vet inte men jo, ett av dem.
Terminal? Ingen aning men antingen A, B eller C.
Tid? Tror det var 11.10 men man kan aldrig vara säker.
Pass? Nä, inte behöver jag pass heller. Eller?
Hotell? Fina flickor behöver inte hotell, de får sova någonstans ändå... Eller var det tvärt om?
Allt hade varit lättare om jag läst min bokningsbekräftelse på riktigt igår.Jag kanske till och med skulle ha printat ut den i fredags, kan man tycka. Om jag dessutom tagit med mig lappen med hotellbokningen hade det varit perfekt, men nej den ligger kvar på bordet där hemma.
Jag skyller på den arla morgonen och min snörvliga näsa på min brist på förbereddhet. Det och fransosen, inte för att han på något sätt skakat min värld så illa, men man kan alltid skylla på fransoser, speciellt de som inte dricker kaffe eller tycker om ost. Vad för fransos är det egentligen? I vilket fall som helst drog jag på mig brittiskan väl framme på flygplatsen och blev behjälpt av en vänlig Continentalanställd som förklarade att ”Honey, you should be on terminal B. This is terminal A.”. Jag log mitt största leende, tackade så profust jag bara kunde och skuttade glatt vidare till terminal B där jag lite hemligt vrängde av mig brittiskan och tog på mig amerikanskan framme vid säkerhetskontrollen. När man ska ha hjälp ska man sticka ut och se hjälpslös ut men när man ska genom säkerhetskontroller utan pass ska man vara diskret och se snäll ut. Jag bemästrar tydligen de båda.
Nu återstår bara själva flygningen och arbetet i Atlanta men jag skulle tro att det kommer gå som en dans efter allt det här slarvandet. Jag litar på att säljargossarna sköter pratet åt mig, jag ska bara se kompetent och trovärdig ut. Det återstår att se om jag har de ansiktena med mig i bagaget någonstans.
