Ikväll var vi och såg på Ben Afflecks nya film: The Town, en redigt bra historia väl värd att se om man är sugen på en klassisk rånarfilm med bra karaktärer. Mitt i den mest rafflande biten, ungefär 15 minuter innan slutet, ringer en mobiltelefon tillhörandes en äldre herre i raden framför mig. På stora skärmen pratar Ben i telefon med sin kärlek, de talar i kod eftersom FBI letar efter honom med ljus och lykta. Allt är sorgligt, spännande och romatiskt på en gång och jag tappar helt koncentrationen av den där mobilsignalen. Farbrorn fiskar upp sin telefon, tar samtalet och börjar prata så smått, efter ett par sekunder förklarar han att han sitter lite olägligt till, är på bio faktiskt, och avslutar samtalet.
Vid det laget har jag missat halva samtalet huvudpersonerna emellan eftersom jag istället har lyssnat på ovidkommande telefonkonversation snett framför mig istället och resten av filmen blir inte riktigt lika bra ity jag satt och repeterade det där lilla talet jag skulle ha med farbrorn efter filmens slut, om och om igen. Det där där man förklarar för en vuxen människa exakt hur hänsynslöst det är att prata i mobiltelefon mitt i en nästan fullsatt biosalong och att han kanske borde sluta göra det, tack så mycket och jag ber så mycket om ursäkt, ha en trevlig kväll. Det talet övade jag på ända till eftertexterna kom igång.
Och sedan drog jag det för honom! Vilken befrielse att inte bara sitta och vara sur och passiv-aggressiv för sig själv! Jag studsade som små adrenalinpackade moln ut ur biografen, att småskälla på folk på offentlig plats is the shit, säger jag! Alla borde prova!
Bacheloren hävdade att jag skrämde skiten ur gubben. Jag tvivlar och är toknöjd. Imorgon lovar jag lite bilder på bilen och kanske en namntävling.
