Observationer del 2

I USA har de faktiskt trottoarer lite varstans, mina föraningar om att detta skulle vara landet där gatorna var gjorda av guld men helt i avsaknad av trottoarer var överdrivna. Okej, vi kan varken prata om någon kvalitet eller kvantitet i frågan eftersom trottoarerna är smått dispersa i sitt uppförande; de dyker upp lite här och var där man minst anar det, de tar slut mitt i och börjar gärna helt omotiverat och lite i lönndom en bit in på en väg bakom ett träd. Har man tur kan man få sig en riktigt lång bit sammanhängande trottoar att gå eller springa på, typ 50 meter. Om man har otur kan man få jaga trottoarsnuttar som en annan toka och tillbringa mer tid på att korsa vägen än att röra sig framåt. En löprunda som man på kartan har mätt upp till fem nätta kilometer blir med alla väghopp säkert en sex, sju på riktigt och just när man är mitt i självaste löpandet kan jag för mitt liv inte få mina ben att fatta att det är kartans verklighet som gäller.

Men, man ska vara glad för det lilla, så jag skuttar glatt på alla små, vilsna trottoarbitar jag kan hitta, hej-hejar på mina medlöpare och promenadkollegor och vinkar åt små farbröder med krattor. Det fullkomligt dräller av folk på trottoarerna, om man byggde fler skulle vi nog kunna få ut hela härskans Milford varje lördagmorgon, gud vad vi skulle hejja och nicka mot varandra. Det kanske är lika bra att vi håller igen lite med dem, jag skulle antagligen få nackspärr på kuppen.

Grattis Marina och mitt första bargig

Ett trefaldigt skånskt leve för Marina som slutade fylla år alldeles precic nyss:

Hon leve - Hurra! Hurra! Hurra!

Sångandet har hon redan fått på rikt av mig och Pontus så den tar jag inte en gång till, den gick i tonarten av "Marina Sandström är homosexuell" vilket kanske inte är den mest traditionella av fölsedagssånger, men texten är enkel och offret skrattade en del. Vi firade henne något sent, klockan hade hunnit bli halv sju på kvällen hos oss, halv ett på fel dag hos er, men jag hävdade min rätt som god vän och ringde ändå och jag tror och hoppas att hon blev glad. Samtalet blev något fövirrat då vi satt fast i en bilkö på väg till Erik och Jaime men vi vart glada och fick prata med hemma så allt slutade nog väl ändå. Dessutom höll inspirationen i sig så vi fick sjunga att Jaime Wilsson var homosexuell också. Hon blev överlycklig över att få en alldeles egen sång ända tills vi förklarade vad sången handlade om... Hehe.

Väl hemma hos E och J spleade vi pingis och garvade åt varandra innan vi drog vidare till en fulbar en bit bortåt vägen. Vilket håll "bortåt vägen" var har jag ingen aning om, men fram kom vi, och barmat, öl och livemusik fick vi. Målet med utflykten var att lyssna på en kollegas pyttiga band som hade liveshow på en liten bar någonstans som jag inte har en aning om var det var. Kollegan i fråga var Jeff, säljaren jag var i Boston med, och jag måste säga att jag blev mäkta imponerad av honom, hans fru och han kompis. De spelade covers fördelat på en fru på sång och ibland på koskälla, en Jeff på gitarr och en kompis på bas och det var lite överaskande att se slipsjeff förvandlas till en rockjeff vilken faktiskt var en fena på gitarr. Efter Jeffs och min barrunda i Boston hade han lyckats luska ut att jag var sångandes så halvvägs genom deras första set blev jag helt sonika uppsläpad på scenen som gästspelerska och fick leka körflicka till någon klassiker. Det var ganska kul men lite underligt och det bästa var att ingen dog, allra minst jag. En stor seger för mig eftersom jag planerat att leva ett par veckor till. Minst.

Nu är det snart sängdags efter en ganska slitig dag och det ska bli gruvligt skönt med helg igen. Inflyttningen i egna hemmet har blivit skjutet på till slutet av nästa vecka, ett litet bakslag, men jag är inte den som är den. Än så länge verkar varken P eller L vilja kasta ut mig, och jag frågar ändå regelbundet då jag är en artig och väluppfostrad själ.