Dopad

Lilla fröken Österholm blev dopad idag. Det var ett litet, enkelt dop i Stamford strax söder om oss som hölls av en rar präst från Svenska Kyrkan. Lite psalmsjungande är alltid bra för själen även om det idag mest var hymner jag aldrig stött på förut, så helt hemma var jag aldrig riktigt. Den unga Österholmskan, som alltså är en av mina chefers dotra, är ett förunderligt sött barn, i princip alltid utrustad med ett stort, tandlöst leende på sina läppar och så var hon även idag. Lite gråt och tandagnisslan blev det framåt eftermiddagen då vi drack kaffe och fikade i all enkelhet på ett café men vem blir inte lite krånglig när man är trött, så säg?

Jag och Lindan har underhållit oss efter bästa förmåga efter att Ponteliten drog till Chicago vid lunch idag. Förutom dopet och en lite loj söndagsmorgon har jag lekt hemmafru och lagat lasagne och Linda har druckit Martinis och städat. Resten av veckan har jag sedan i princip hela huset för mig själv då båda mina husbönder kommer vara borta till torsdag respektive fredag, det kommer bli en lite tillstukad sista vecka på Harborside Drive men jag tror att Knickediklas kommer hålla igång med mig en del ändå. Med lite tur kanske vi kan få oss en utflykt till livs till helgen, jag ser framför mig ett storstadsbesök i antågande, antingen Boston eller NY, vart och när får min gäst bestämma. Dessutom har jag myglat in mig på ett Halloweenparty hos min mäklare på lördag, så vem vet, kanske jag får skrämma till mig lite också.

Annars är det ganska lugnt här, lite skrämmande är det att jag faktiskt ser fram emot jobbet imorgon. Det känns lite ovant och jag är smått skärrad över att för första gången på väldigt många år vara sugen på att göra något bra. Vi får se varthän det barkar och framför allt hur länge det håller i sig, ovant är det iallafall.