Upp och ner. Ner och upp.

Det går fort ibland. Ena dagen firar man födelsedag med blommor en masse och nästa dag sitter man midjehögt i ett hav av tvivel efter att man fått nyheterna om att en god och ung vän har fått en hjärtattack och ligger inlagd på akuten. Ena dagen tokkör man sin sprillans nya fölsedags-KitchenAid mixer och nästa dag hör man ord som koma och hjärnskador smyga in från ena flanken. Medan man vänder upp och ner på underbara, blonda knoddar gnager det i själen för efter samtal med akutläkarsystern vet man vad oddsen säger om hjärtstillestånd men man kan ju inte sluta hoppas ändå.

Ikväll tändes det ljus över hela den här kontinenten och på en del platser i Sverige för Erik och hans familj. Uppe i Vermont sitter en kär vän med sina närmaste och planerar en begravning. Jag ser inte fram emot nästa vecka men icke förty ska jag åka upp och ge kramar. Det suger men det är så det är.

Fy fan vad det suger.

Lapptäckeskissen

Tommy Krigarkatten. Det är sannerligen en uppgradering från Tommy Horkatten som han hette där ett tag.

Eller, Tommy Lapptäckeskatten som vi också kallar honom. Eller vi och vi, Walter har inte försökt säga lapptäckeskatt ännu, han stirrar mest på mig och ser ut som om jag är tokigare än vanligt när jag säger det. Han mumlar något om "för få vokaler" och lämnar rummet istället.

I förra veckan fick vi hem en något trasigare Krigarkatt efter en dag på arbete (för människorna) och en dag medd slagsmål och husvakteri (för krigarkatten) och dagen efter råkade vi ha en redan bokad veterinärtid (utmärkt timing, kissen!). Förutom en rabiesbooster, ett extra FIV-test och en allmän undersökning fick kissen även också en ny frilla:

med små, fashionabla hål här och var över hela kroppen! Det var rejäla bett här och djupa rivsår där och hela stackars Tommyn var mer som en nåldyna än ett husdjur. Vi är lite fundersamma på hur den svarta kissen ser ut under pälsen, inte för att hans ägare verkar bry sig så mycket.

Livet är hårt här ute på savannen!

Kändismingel

Det börjar lite lätt med en Obama-bumpersticker och sedan bar det snabbt av utför med mer seriöst politicerande i vårat lilla hushåll. Bacheloren startade en superPACS här om månaden, det är ju sånt man gärna gör ett valår som detta och jag säger att det är bra. Hellre en sambo med  superPAC, frenetiskt knattrande på datorn hela kvällarna och helgerna än en superPAC-lös en med obesvarade politiska begär som svär åt FOX News hela dagarna. Visst, vi pratar inte mycket mer än politik nu för tiden, men det hade jag inte riktigt räknat med heller. Distance makes the heart grow fonder, säger de ju, och jäklar vad fond jag kommer vara efter November när den något mer normala sambon förhoppningsvis återkommer.

Förhoppningsvis.

I söndags blev det riktigt politicerande istället för teori när vi for på NARAL Pro-Choice CT's "Men make brunch"-tillställning för att hänga med både statliga och federala politiska högdjur, ni ver senatorer, guvernörer och borgmästare och sånt där pack. Naral Pro-Choice är en rörelse som främjar och beskyddar kvinnors rätt att välja, så här säger de själva:

Being pro-choice does not mean being pro-abortion. 

To be pro-choice means to support every woman’s fundamental right to make her own choice about pregnancy and child-bearing, including abortion. It also means believing that we need to do more to give women a broader range of reproductive choices, including better access to contraceptives and responsible sexuality education.

Vi fick träffa Connecticuts guvernör Dannel Malloy. Han höll tal och sa att kvinnor faktiskt borde få välja själva:

Sedan sa Richard Blumenthal, en riktig, bona fide senator, ungefär samma sak även om han inte syns så bra:

Och sedan sa en hel hög med andra karlar saker om kvinnors livmödrar och vaginor och om huruvida vi skulle få bestämma vad som stoppas in i dem och vad som kommer ut ur dem. På slutet fick en kvinna säga något också, det var fint. Sedan minglade vi, drack mimosor och åt brunch som de sa hade lagats till av de manliga dignitärerna även om jag starkt misstänker att hustruar säkert hade ganska mycket med saken att göra om ärligheten skulle fram.

Äventyr light

Virknålen vilar aldrig i det abweckiska hemmet till den Lilla Gråa Kattens stora lycka.

Just nu håller jag på med ett regnbågsfärgat restprojekt, jag kallar den bögfilten för vad är mer regnbågsfärgat än just de dära bögarna? Min plan är att ge själva alstret till en väldigt god vän som råkar vara en sådan där, det är så passande så.

Den Lilla Gråa Katten håller inte med om något av ovanstående ity han har adopterat bögfilten till sin egen lila snuttesak. Var och varannan morgon hittar jag det tidigare så prydligt ihopvikta projektet någon helt annanstans än där jag placerat det kvällen före. Det är ganska imponerande hur han lyckas släpa, knåda och leka en nu för tiden ganska stor bit filt flera meter bort till en mer passande plats.

Enligt honom, alltså.