Indiander

- So... How do you feel about Indians?

- What!? I beg your pardon...?

Trånar'n stirrade stint på mig mitt i en diskussion om min småtrasiga nacke och bytte raskt samtalsämne från kotor och hoppningsförbud till det något överraskande ämnet "indier", något jag alls inte var beredd på. Jag glodde förbluffat och lite charmerande glosögt tillbaka på honom med mina vanliga blå och fick sedan höra hela historien om hur jag tydligen har en indisk beundrare på gymmet. En som har gjort mer eller mindre diskreta förfrågningar om mig hos tränarkollektivet. Inom ett par minuter hade jag en hög på tre (3) små till jättestora tränare som stod och tittade förväntansfullt på mig i väntan på svar på vad min åsikt var om indierna egentligen, en situation jag inte riktigt visste hur jag skulle krångla mig ur på ett smidigt och elegant sätt så jag krånglade mig ur den på ett klumpigt och ofint sätt istället och lyckades på något magiskt sätt få tillbaka samtalet till ett område där jag kände mig lite mer bekväm (min nacke!). För inte har jag någon uppfattning om indier som jag kan vädra på något intelligent sätt.

Nåväl, jag tror mig veta vem den indiske beundraren är, vi har utbytt lite fraser med varandra någon gång mellan hantelhanterandet och springandet och han verkar vara en normal människa i sina bästa shorts han med. Jag har gett Trånar'n fullmakt att avgöra huruvida indiern är något för mig eller inte och kommer återkomma med hans beslut inom kort. Det kan bli intressant.

Tänk, här flyttar man till USA och snubblar över idel utlänningar, betyder det här att det inte finns tillräckligt med amerikaner?

Byråkrati

Idag har jag så änteligen fått mig ett utrikiskt körkort, det är inte så vackert men det är förfärligt sällsynt vill jag säga. Genom yrande snö for jag och Amir en timme norrut för att återigen träffa på vår ärkefiende och nemesis: det mäktiga DMV. De var inte på något sätt mer samarbetsvilliga idag än i fredags, men den här gången kunde de inte underkänna mig hur mycket de än ville, allt fanns nämligen där; stämplar, datum, underskrifter, internationella körkort, foton och underskrifter igen. Det fanns för bövelen underskrifter både under, över och bakom underskrifterna!

Jag fick mig en deputy vid namn John på halsen för min uppkörning och han hade missat all det där med charm och trevnad i sin utbildning; man blev deprimerad och sur bara av att titta på honom. Vi for runt i en kvart och hann med att parallellparkera, saxvända, inte köra på en katt och stanna för en vild mängd stoppskyltar. Sedan fick jag en lapp där det stod att jag var godkänd och så skildes våra vägar åt igen, jag kommer inte sakna John så värst mycket ändå. En väldigt tillblingad ung man tog sedan lite av mina pengar var på en uttråkad ung flicka tog min bild och vips! har jag nu en alldeles ny plastbit att ha i plånboken. Lyckan är total!

Resan hem tog dubbla tiden på grund av tidigare nämnda yra snö. Så snart amerikaner ser snö trillar de omkull och faller av vägen vilket gör det svårt att köra för oss andra normala människor som iallafall nästan kan hålla balansen under dylika väderomständigheter.