Ögonblick

Ibland blir man som förstenad av ögonblick, de sätter klorna in i en och man kan under en kort sekund inbilla sig att det här, just precis det här ögonblicket, kommer jag aldrig glömma. Konstigt nog är det så att de där stunderna ofta glöms bort hur intensiva de än råkar vara just precis när de kommer över en.

Jag råkade ut för något av det slaget idag när jag stegade ut ur kontorsbyggnaden i Shelton, en varm bris mot bara ben, kjolen som glatt lekte i vinden, solglasögon på näsan och ett par hundra hela PACS i hela USA som en jourhavande Charlotte inte behövde oroa sig för just då. Kontrasten mellan det ganska mörka och luftkonditionerade kontoret och den amerikanskt överdrivna, solglada dagen var väldig, nästan så att man fick stanna till och blinka lite extra, solglasen till trots. Det jag hann tänka under den där extra blinkningen var "Viggeby!", jag tror till och med att jag sa det högt. I tanken var jag redan inne i bilen och halvvägs där men det hade onekligen blivit lite väl långt att köra. Tanken fick därmed lätt hicka och stannade upp.

Gudarna ska veta att jag har tänkt just Viggeby-följt-av-ett-utropstecken en väldig massa gånger tidigare, det i sig är inte någon nyhet. Det underliga med det här ögonblicket var väl att jag inte kunde agera på det, det fanns ingen av de automatiska att ringa. Framför allt var det väl det där ständiga avståndsproblemet som spökade. Det var lite sorgesamt, ärligt talat. Jag och den bråkigt glada kjolen satte oss på trottoarkanten och betraktade den ganska tysta världen en stund innan jag suckade lite (kjolen fortsatte med sitt sorglösa flamsande) och och hoppade in i Amir och for vidare hem. Numera har jag havet runt dörren och det är inte fyskam det. Men, det är verkligen inte samma sak som Viggeby.

Vem ser till att bada för mig i år?