Vi där bak i bilen

Mamma, Knyttet och jag körde bil i torsdags, vi skulle släppa av systern i Lund och mig i Malmö och den ömma modern hade varit vänlig nog att ställa upp som chaufför trots en stressig torsdag. Mitt på den kurvigaste biten råkade vi börja skratta så mycket att bilen nästan var mer utanför vägen än på den, jag råkade nämligen dela med mig av mitt senaste mansmail, ett jag fått tidigare på morgonen av en, säkert inte ont menande, yngling i sina bästa år (27 alltså). Så här skrev han:

hello,

my name is piiiiip, i have to say ur pictures show that your amazingly attractive !! far from wat i would have ever imagined

im sorry for the out of the blue compliment and i understand you may not want to reply - i just want u to know i thought u looked really good !!!

PS i use msn and yahoo messenger - piiiiip and dare i say; love older women

piiiiip
xx

Jag har försökt skydda den inte ont anande mannens identitet genom påpassligt instoppande av pip här och var, jag hoppas det inte på verkar läsligheten i någon större utsträckning. Nåväl, förutom den uppenbara bristen på versaler och ett par grammatiska snedsteg fick innehållet mig att först lägga huvudet lätt på sned innan jag drog lite elakt på smilbanden och påbörjade ett svar, ett som lagom vasst skulle påpeka det inkorrekta i att åpeka hög ålder hos en blott 31 år gammal, högeligen varmblodig varelse med många skor kvar att behandla. Tyvärr kom en tågtid och och min alltför väl tillrinnande inspiration i vägen och något svar blev visst aldrig skickat. Som tur var författades det några väldigt underhållande svar där i bilen någonstans söder om Dalby, den stackars modern körde med livet som insats. Jag tror det slutgiltiga svaret blev ett författat av den kära systern och löd ungefär så här:

Käre Piiiiip,

Jag svarar å min systers vägnar och vill med stor sorg i mitt hjärta berätta att hon nyligen lämnat jordelivet bakom sig i och med sin höga ålder av 31 år. Ytterst olyckligt snubblade hon nyligen över sitt, av ålder hängiga, knäskinn, föll och kvävdes tragiskt nog av sina egna rynkiga hakor. Vi, hennes närmaste familj, har länge försökt få henne att inse risken att leva med sagda skinnöverflöd men hon har envist och oförklarligt vägrat följa alla våra råd om att göra något åt saken. Allt det där skinnet i kombination med hennes modiga skoval har gjort att vi omkring henne bara gått och väntat på att just det här ska hända. Ändå är det med stor förtröstan vi kan se tillbaka på Charlottes liv och tänka på hur hon, sin ensamhet och höga ålder till trots, förde ett ganska så obittert och lyckligt liv. Eller ja, bitter var hon ju nu när vi tänkte efter men vi tror och hoppas att hon trivdes med att ha det så.

Jaja, tack så mycket för de fina orden ändå. Ha det så bra och hoppas att du hittar någon annan äldre kvinna att dela dina stackars 27 år med, det finns gott om dem.

Over and out,
Knyttet

Jag är säker på att vårt brev i bilen var etter värre men det här är vad jag kommer håg ett par, två dagar senare. Jag har fortfarande inte skickat något svar till stackars Piiiip och det vete katten om han någonsin förtjänar att få sig ett, jag ska fundera och le ett tag till.

Chez moi

Hemma igen i min lilla gormkalla och dragiga lägenhet på Östra Bredgatan. Det är skönt att vara tillbaka på sin egen bana med sin egen lort och sina egna knorvligheter. Framför allt är det skönt att bilen nästan inte är insnöad alls och att strömmen till alla mina pryttlar är rätt vilket betyder att jag kan slarva bort adaptern, den som varit min bästa vän de senaste veckorna - utan ström blir det nästan ingen Chotte kvar nu för tiden.

Resan var förfärligt snäll, inga äventyr eller upptäckter att spana fram någonstans, jag sov mest hela tiden och när jag inte sov läste jag mina sena julklappsböcker. Trots mycket vilande är jag mest trött, trött och lite kissig men jag vill inte gå på toa för min toalett är jättekall och det är obehagligt. Jag tror jag bara går och lägger mig istället, det blir enklare så.

Det var den sista. Åk nu! Del 2

Nu borde jag packa igen men istället installerar jag program på min systers redan mätta dator, tittar på dålig film och tittar på bilder från söndagen på Rist. Det var en spännande söndag och jag lärde mig massor, se själva:

• Om man inte har någon is kan man kyla sin GT med frusna morötter och ärtor. Det är det bästa sättet att få Kristian att äta grönsaker.

• Om man inte har någon lunch kan man laga sig en finare variant av Pinnbröd: ta grillkorv och baka in den i Mueslisconesdeg, lägg det hela i ett fiskhalster och...

• ... se till att ditt halster håller för lasten. Annars kan det gå så här:

• Och om man tappar maten på golvet kan valda delar av matlaget bli lite upprört och se ut så här:

Vilse på slätten

Tänk att en del människor aldrig ska klara av att vara riktigt nöjda.

Det var och är fantastiskt underbart kul och skönt att få vara hemma hos många av de man gillar bäst och mest i hela universum ett tag. Det är bra att få se sina vänner istället för att bara skriva till dem, läsa om dem eller tala till dem på telefon, få skärskåda dem lite och försäkra sig om att de mår bra och är sig lika, att de fortfarande är bara mina så där som jag anser dem vara.

Trots det kunde jag inte låta bli att fläckvis känna efter lite för mycket och snabbt anse mig något ensam och eländig - hemlös. Fastän jag har en alldeles egen Challong i Ryd att bo i. Hur mycket jag än vägrat och spjärnat emot har det emotionella avståndet fått ta ut svängarna och under ett par timmar här och var kände jag mig under den här veckan ensammare än någonsin förut. Att komma hem är inte bara mysigt, att komma hem är att åminnas om att man missar massor, att man inte är här och att man mest av allt inte är fler än sig själv.

Här, där ni är, verkar många relationer och vänskaper bara bli mer och mer etablerade och starkare, lite som rivet i lagrade ostar bara blir bättre med tiden, där jag är och från mitt håll ter de sig bli svagare och klenare över tiden, som benstommen hos kvinnfolk efter klimakteriet.
Det är smått omärkbart över lång tid och om man bara patchar och lagar lite går det nog över ganska snart men det oroar ändå. Precis som jag inte kan vara riktigt nöjd kan jag inte heller sluta oroa mig.

Jag tror minsann jag är min mammas dotter.

Rätt låtar vann! Typ.

Men, vad i hela friden tänkte folket på när de röstade vidare operasången till Andra Chansen?

Svara på det om ni kan?

Melodifestivalen

Mitt egentliga hemreseskäl har fullgjorts ikväll, det har melodifestivalats hej vilt och jag är tonartshöjd ut i fingertopparna. Givetvis vet jag precis vem som ska gå vidare till Globen, men då det är soligare att tycka i grupp skiter vi i att prata om dylika kvantitativa tramssaker och talar om viktigheter istället.

Viktigheter som att om utifall Cloetta Center skule gå trasigt till imorgon så kommer de visa vår repade sändning på TV och då kommer ni nog se mig på apparaten. Det är jag som har en sned framtand, glada ögon och konstiga lilltår. En annan viktighet är att jag hade kalaskul, sjöng mig hes redan under uppvärmningen och nästan skrattade så jag grät. En tredje viktighet är att Einbusk trallar otroligt rolig text om man lyssnar lite liberalt. Låten de sjunger heter givetvis "Jag saknar dig. Ibland" och ja, punkten och betoningen är viktig för ironins skull och ett par strofer senare brölas det "...till tänderna". På något underligt sätt blir det instant fun av det där, jag lovar.

Minernas galleri

Igår hängde jag med mina gamla homies och alla deras nya små, det blev ett hiskeligt gapande på alla sätt och vis, gapande och skrattande.

Det börjde med att Mia liksom inte kunde hålla sig riktigt, och knappt Frida heller.

Och man förstår ju varför, det gick trasigt, ju.

Och Magnus, han kan han med. Se så rörliga käkar han har.

Linus har lite att jobba på, han är mest bara söt.

Sedan spelade vi en dramtisk omgång Våldsgriskastning där Mia fick väldigt mycket uppmärksamhet av gossarna.

Och om man inte gapar kan man mina sig på annat vis. Så här...

... Eller så här.

Frågan är om man är välkommen hem igen efter alla de här komprometterande bilderna... Vi är väl fortarande kompisar, allihopa?

1155

Jag betalade en räkning härom dagen, den var på 1155 kronor och var för ett hål i min numera uppsagda lägenhet, närmare bestämt i min badrumsdörr. Lite orättvist kan det tyckas att jag ska betala för ett hål som jag nästan knappt kan skyllas för, det är ju alltid två som kastar tjockbottnade glasprojektiler genom badrumsdörrar, heter det ju.

Dagens dilemma

Ponera följande:

Du är på väg till ditt tåg på Malmös centralstation och hamnar bakom en ung kvinna iklädd väldigt kort klänning, halvtäta svarta strumpbyxor och en axelremsväska vilandes på höften. Som alla flickor vet kan väskor på höften få kjolar och klänningar att trotsa både gravitation och sedlighet och lånsasmt resa upp över ens ändalykt. Den här regeln gällde även den här flickan och hon skyltade med ganska mycket av sin bakdel (som var fin och värd all uppskattning) samtidigt som hon pratade på på sin mobiltelefon.

Vad gör då en normalsvensk?

1. Inget.
2. Påtalar problemet.
3. Åtgärdar problemet utan att säga någt först.
4. Tittar på killen som går bredvid och inser att alla vi som går där bakom funderar på precis samma sak.

Screw this, I'm going home!

Med en timme till upphämtning har jag fortfarande inte

• diskat
• jobbat klart
• städat
• packat klart
• duschat
• borstat tänderna
• behandlat den senaste månadens utgifter

Men vem behöver göra sånt egentligen? Det där är högst världsliga problem och de struntar jag i. Och vem bryr sig om huruvida det är pinsamt att man tar med sig smutstvätten hem när man är över 30 egentligen? Jag har burit ut soporna i alla fall, det får räcka.

Nu kommer jag.

Konversation

- Do you want to come with me to that mall tonight? I need to buy girly presents and apartment stuff.

Trånaren och jag flamsade oss genom ännu ett pass pratandes om ditten och datten som vanligt. Han har precis flyttat till en ny lägenhet och är nästan glad som en fågel, jag är butter och tvär av ingen anledning alls mer än att allt är mitt fel. Precis allt.

Okej, bara nästan.

- No... I need to pack and do laundry. I'm leaving tomorrow, you remember?

- Right! Where are you doing your laundry?

- At the laundromat...?

- Hey! I told you to do your laundry at my place.

- Yeah, but... I kind of like the laundromat.

- It's easy; you bring your laundry, you come work out, we go to my place, you do laundry and we hang out and fall asleep on the couch. It'll be great!

- I guess but I've never done my laundry at someone elses place. Won't it be a bit awkward?

- It'll be great.

- Sure.

- ... And I promise I won't steal any of your panties, not even the dirty ones.

- Gee, thanks...

Om att göra intryck

Det var med lite av andan i halsen och hjärtat i halsgropen som jag satte mig på flyget västerut i söndags eftermiddag, lite orolig för allt och precis ingenting så där som bara jag och 90% av jordens övriga kvinliga befolkning kan få till det. Jag har lekt utbildare de senaste två dagarna och det har gått väldigt bra, jag lyckades kombinera mitt vanliga hårflippande med en rejäl portion generell trovärdighet och vips var oron ett minne blott. Att utbilda är bara ett annat sätt att umgås och umgås är jag ganska bra på.

Nu ska det sägas att folk där ute på västkusten är mycket trevligare än vad vi är på östkusten, det kan ha med saken att göra. Västkustbor är lite lugnare, mycket öppnare och framför allt betydligt trevligare och de verkar inte gå in i möten med attityden att det ska bitas av huvuden i tid och tid så där som vi gör i öster. Den västliga approachen är trevlig och jag tycker att vi andra borde anamma den mera hos oss.

Det roligaste som hände under de här två dagarna var mitt möte med en av de yngre radiologerna på det här stället, han var ännu bättre än mig på att stoppa foten i munnen och det var väldigt skönt att få se någon annan våndas i ett par sekunder efter att ha kläckt en mindre korrekt kommentar.

Av någon anledning visste Dr Elefant (han hette nästan så) var jag var ifrån varpå han började vår lilla lektion med de charmerande orden

”Isn’t Milford the syphilis capital of the US?”

Jag tittade på honom lite förvånat i flera sekunder innan jag släppte honom från anspänningskroken, la upp ett solleende och undrade vad han försökte säga, egentligen.

“I’m curious doctor, what are you trying to say? Really, don’t hold back.”

Varpå en lång förklaring kröp fram där jag fick veta att Milford var en knutpunkt för lastbilar att stanna på och vi vet ju alla vad som försigår i, på, over och under lastbilar: det är där man gror syfilis. Det var tydligen inte så att jag såg mer syfilisbestänkt ut än gemene kvinna i världen, inte ens under en ung radiologs granskande blick något jag överväger att ta med i min nästa jobbansökan.

Differensen

Sex timmars tidsskillnad behöver inte vara en dålighet, det lärde jag mig inatt.

När man kör Amir genom ett spårigt och moddslirigt Connecticut klockan halv fyra på morgonen med sömn i ögonen kan man komma på sig själv med att undra vem man kan ringa till som inte sover. Vem kan man ringa för att få lite sällskap när det är mörkt och snöigt och lastbilarna kryper närmare än vad som känns bekvämt och Amirs hela vintervidrighet känns i ratthanden? Efter flera minuters funderande slår det en att Sverige! är det givna svaret på den frågan. Klockan halv fyra hos mig, när alla borde sova, är i princip alla 9 millionerna svenskar telefonklara och vänligt inställda för ett samtal från en halvsovandes Chotte. Inatt har jag pratat med Mamma och Mia och med min egen, Marinas och Kristians telefonsvarare, sedan kom jag fram.

Nu ska jag göra det där som jag borde gjort för länge sedan.

Exploratory testing

Det åts som sagt ost igår och precis som jag förutspått blev det mer ätande innan maten än vid själva middagen för de flesta i sällskapet och vid något tillfälle börjades det talas om det här med fettprocenten igen, den där som Lindas våg så fint mäter.

Hur funkar den och vad är det som mäts egentligen?

Vad vi vet är att, när man ställer sig barfota på vågen skickas det en ström genom ena foten som sedan går upp genom ena benet för att runda höften och sedan falla ner via det andra benet, genom att sedan mäta resistensen kan man på något magiskt sätt luska ut ens fettprocent. Eftersom strömmen alltid tar den kortaste vägen genom kroppen för att komma ut igen avslöjade Linda att hon brukade sätta en kudde mellan benen för att strömmen inte skulle kunna fuska och ta en kortare väg än vad som är rätt och riktigt, något som jag nickade förstående åt. Vi kvinnor har ju ofta något rundare former i de där regionerna än vad karlar har. Det där var något som Pontus tyckte var väldigt roligt, tydligen, vi flickor var mindre roade. Baby got back, heter det ju.

Nåväl, efter det påhoppet på oss med rumpor var frågorna givna och många: Varför mäter man bara resistensen i benen och hur översätts motståndet i underkroppen till en total fettprocent över hela kroppen? Tar vågen hänsyn till kvinlig kontra manlig fettma? Hur vet vågen om man ser ut som ett äpple, ett päron eller är jämnfet över hela kroppen? Borde man inte mäta resistensen från en fot till en hand för att få med den mera manliga bukfettman också och inte bara vår kvinliga rumpfetma? Linda och jag började snabbt vädra en konspiration.

Efter alla de funderingarna var vi bara tvungen att testa.

Först mätte vi helkroppsfett.

Sedan mätte vi överkroppsfett.

Det enda vi kom fram till var att Pontus är tjockare om huvudet än om benen. Tänk, jag som alltid har hävdat att han är lite tjockskallig, ibland är det skönt att ha rätt.

Han är funnen!

Efter en hutlöst god och trevlig kväll chez Lidman/Norén sitter jag inne med lösningen på en gåta, svar jag känner mig tvungen att dela med mig till er. Frågan vi ställde oss härom dagen var som sagt "Who the heck is Per Cederberg and what is he doing in my PACS?" och jag tror att Pontus, Linda, Google och jag har funnit svaret.

Här är han i alla fall, vår PACS-Per.

Per verkar vara en något pretentiös och ibland plågad själ (om du läser det här, Per, behöver du väl inte tycka illa om mig, min frispråkighet beror endast på ett överdos av Corona och ost) men vem har inte skrivit, sjungit eller gjort pinsamheter i sina undomsår, så säg? Nåväl, själva beviset på att det är den här Per som är vår Per finner man en bit ner på den här sidan, för även om jag inte skrev det i mitt inlägg så är anknytningen uppenbar när man ser hans CV och har sett hela felmeddelandet jag fick och som genom ett trollslag är mysteriet nu löst.

Alla är nöjda och jag hoppas att Per inte backtrackar besökarna till sin hemsida för då kommer han hamna här och se vad jag skriver om honom (Hej Per!).

Kärt återseende

- I would marry cheese if only they'd let me.

Uttrycket ovan är mitt normala sätt att beskriva min kärlek till ost, denna underbara uppfinning där, så här långt, endast Hushållsosten i all sin plastighet, lyckats hamna i skam hos Charlottentotten. När man känner så passionerat för en mjölkprodukt kan ni alla förstå hur svår tanken på att flytta till USA till en början var för mig. USA är nämligen ett tämligen mediokert ostland, på sin höjd kan de frambringa stora mängder knallorange ost som till smak, form och textur med åminner om den där Hushållsosten än något annat. Om man letar lite kan man även hitta Briehjul man kan använda som mordvapen eller reservdäck och allsköns smaksatta bredbara ostar. Har man riktig otur kan man snubbla över hemska avarter som till exempel ost på sprayburk, något som får den här ostaficionadon att nästan gråta.

Länge levde jag ett ostfritt liv när jag flyttat hit. Tankarna på en ihålig Herrgård eller en vällagrad Västerbotten hölls i schack genom hård motion, böner och allmän avhållsamhet (eller nåt) och tillfälliga försök med en småtrevlig Vermontsk Cheddar. Inte wow men okej. Så snart kosan styrdes hemåt igen togs varje chans till ostätning på största allvar; Gorgonzolor, fårostar och Goudor galore åkte fram och förpassades snabbt till den allmäna paddingen på Charlottens ändalykt, det var det värt.

Min allra bästa hårdost introducerades jag till av Lihkörens dirigent, Hans Lundgren, en bitig, nötig och tandköttskliaframkallande Gouda vid namn Prima Donna jag aldrig kunde få nog av, bäst serverad skuren i bitar att inta innan maten. Efter den starten på en kväll behövde jag sällan någon annan mat, jag åt mig oftast mätt på bara ost och hade den kunnat tala hade jag frågat om dess hand omdelbart bums.

Nåväl, mitt ostcelibat fick i somras ett något överaskande slut när en liten delikatessbutik öppnade i Milford centrum, en med ostdisk i, en med Pecorinosar, Manchegosar och Gorgonzolor. Jag är inte direkt stammis där men då och då tar jag mig dit för att oh:a och ah:a lite förälskat. Idag smet jag in för att hitta något gott att pyssla med till middagen och döm min förvåning när jag får se min gamle älskare ligga retsamt där i kyldisken, Prima Donna har intagit Milford och ett nytt lugn har intagit Charlottens mage. Jag förutspår att ny insulering kommer inta Charlottens rumpa också, fast det kan vi tala lite tystare om. Här sitter jag nu hemma i lägenheten alldeles glad i hågen, för ute i mitt kylskåp ligger det en rejäl bit av min bästa ost - osten i mitt liv.

Och snart ska jag äta upp'an!

Tequila makes her clothes fall off

Herrejisses. Veckans låt är ett finfint exemplar av det bästa som dagens Nashville kan uppbåda. Man blir helt lycklig av den. Hojta om ni vill ha en kopia.

She said I’m going out with my girlfriends
Margaritas at the Holiday Inn
Lord have mercy, my only thought
Was Tequila makes her clothes fall off

I told her put an extra layer on
I know what happens when she drinks Patrone
Her closet’s missing half the things she’s bought
Ya Tequila makes her clothes fall off

(Chorus)
She’ll start with kickin’ out of her shoes
Loose an earring in her drink
Leave her jacket in the bathroom stall
Drop a contact down the sink

Them pantyhose aint gonna last too long
If the DJ puts Bon Jovi on
She might come home in a table cloth
Ya tequila makes her clothes fall off

She can handle any champagne brunch
A bridal shower with Bacardi punch
Jello shooters full of Smirnoff
But Tequila makes her clothes fall off

She don’t mean nothing - she’s just havin fun
Tomorrow she’ll say oh what have I done
Her friends will joke about the stuff she lost
ya tequila makes her clothes fall off
oh Tequila makes her clothes fall off

Epostmeddelanden vi minns

Eller, i det här fallet, meddelanden vi kommer minnas.

Eller, ännu mer korrekt, meddelandeämnen vi kommer minnas.

Ikväll fick jag skriva ett mail som hette "Who the heck is Per Cederberg and what is he doing in my PACS?" och jag log mest hela tiden, ibland är det bra att vara lättroad. Alldeles nyss har jag fått igång mitt första äkta, bonafide nypacs-system, även det fick mig att le. Det nästan bara funkade bara så där, förutom lite licensuck och lite annat, allmänt uck (bland annat Per, då). Det här systemet är inte något tramsigt demo- eller testsystem utan ett riktigt ett, ett som sitter i produktionsmiljö och som visar riktiga patienter och som ska bestämma huruvida jag kommer få mer eller mindre ont i magen de kommande veckorna och månaderna. Just nu känns det farligt bra, öronvärk och halsont jag lyckats dra på mig till trots.

Frågorna kvarstår förstås; vad gör Per i mitt PACS, vem är han och hur blir jag av med honom på ett enkelt sätt? Den som lever får se.

Saker

När man flyttar långt och kastar bort saker får man handla en hiskelig massa nya prylar (och skor!) när man väl kommer fram och ska slå sig ner nytt. Det är allt från glödlampor till tvättmedel till diskmedel till svartpeppar och oregano som måste till innan man bor i ett helt hem igen. Men, när man har det så lyxigt som jag har det som fick i princip hela mitt pick och pack med mig när jag for är det inte riktigt så enkelt. Visst, jag skänkte bort mitt spritföråd och kastade bort mitt golvboningsgrejs, men mycket annat fick följa med.

Nu, börjar dock det mesta av det där svenska ta slut. Ikväll gjorde jag slut på det sista av min plastfolie (från ICA) och snart är det även också slut på mitt gigantpack tamponger (från Apoteket) och vilken sekund som helst måste jag nog börja handla linser här i USA också. Vad besvärligt! För en vecka sedan var jag illa tvungen att handla nagellacksborttagningsmedel här och skokräm var det ett bra tag sedan jag fick ge mig ut på jakt efter. Mina 3-liters påsar (också de ICA) är på upphällningen men det gör inte så mycket för de amerikanska Zip-Lock varianterna är dem mäkta överlägsna ändå.

Jag undrar vad halveringstiden på ett hushåll är egentligen? Kan vi räkna ut när hela mitt hem har slut på svensk kommers?

Hurra för Lillstrumpan!

Idag fyller Lillasystern år igen, hon med håret och händerna och dyslexin, ni vet. Rent generellt sätt världens bästa syster, alla kategorier. Igår klagade hon lite på att det här med gamlandet börjar bli tråkigt och trist men det finns ju inga alternativ och dessutom kan man alltid leta efter baren på slottet. Det slog mig härom månaden att hon nog börjar bli vuxen på riktigt, snart ska hon ut i riktiga världen (mitt förslag är Milford, det är en okej riktig värld) och bara för att det är bra att återvinna drar jag till med ännu ett gammalt julrim från 2007. Mitt bästa rimår så här långt.

Vet du Knyttet?
Det är helt otroligt.
Så galet, fantastiskt
Och rakt igenom roligt!
Vilken månad som helst
Skolan är över
Jag kan se det snart
Du patienter dagligen söver

Vart kommer du hamna?
Vart ska du gå?
Frågorna många
Var AT du ska få?
Jag har ett sjukhus
här i min stad
Kom hit är du snäll
Jag kan va' sjuk minst varje dag.

Vad som än händer
Och var du än hamnar
Vilka ställen du ser
Nya vänner du famnar
Jag vet att du kommer
Göra nåt bra
När du söver
Patienter var da’

Kramar galore.
/Syster Yster

Bachelorfri blogg

Efter en näsvis och skämtsam förfrågan om vad avskedsbepussning egentligen betydde har jag idag fått inse att Strykfritt inte är bachelorfri för tillfället. Det finns spioner här. Av arkeologtypen.

Nu är det så turligt att jag inte har några jätteproblem med den saken så ingen skada skedd egentligen även om tanken slog mig att jag kanske borde öppna en alternativ och inte fullt så tillgänglig bachelorfri blogg bara för att vara busig. Men, vem orkar vara mer hemlighetsfull än nödvändigt egentligen? Internet är tydligen fortfarande ganska öppet och fläckvis ocensurerat och så länge jag inte blir mer än lovligt förföljd kan jag leva med allsköns besökare. The more the merrier, som de så fint säger här.

Det är ganska många av mina kollegor som för det första blir direkt upprörda när jag berättar att jag håller på med livsfarlig nätdejting (minst lika livsfarligt som rotvältor och kanske ännu värre ändå) men när jag avslöjar att jag skriver dagbok online också har jag fått mig en och annan fingerhuttning mig till livs. Ni ska veta att det här jag håller på med nu, i mitt kontor, iklädd smutsiga träningskläder, ätandes sushi är farligare än fågelsjuka och ebola tillsammans enligt en handfull av mina bekanta. Sagda bekanta brukar sedan följa upp det hela med att berätta om alla de trevliga och eligibla singelherrar de mycket hellre skulle se att jag gick ut med så snart jag bara slutar tramsa här uppe i norden och flyttar söderut till kanske norra eller södra karolinerna där män är män och kvinnor inte fläker ut sig på Internet utan ett uns skam i kroppen.

Jag hävdar å det bestämdaste att livet är roligare utan skam och att jag minsann vill se bilder på allt det eligibla där nere innan jag flyttar på mig.

Om att göra entré

- Do you by any chance speak Swedish?

- Well, yes I do.

- A pleasure to meet you, I am Indiana Jones and may I say that your pictures do not do you any justice at all.

Score Bachelor #4 (jag tror inte att det finns någon 4 än, eller? Strunt samma, han får heta Indiana Jones istället)! Exakt 14 sekunder in på första daten hade han redan lyckats smyga in en rejäl komplimang, en komplimang serverad med en hint av sydstatsdialekt, något som fick den hära damen att blinka i alla fall en gång extra. Det är bara att gratulera till en lyckad entré.

Vi pratade inte så mycket om amerikansk inrikespolitik men det blev däremot en ganska massa annan politik/hästar/europeiska städer vi besökt/böcker/laster diskuterade under kvällen. Följd till bilen, avskedsbepussad och hemkörd kan jag säga att jag hade det ganska trevligt men jag tror inte jag ka gifta mig med den här heller.

En tanke. En skrämmande.

Vi gick på min bästa tapasrestaurang hon och jag, hon som spökar så hemskt med mig så här långt, långt efter att vi har ristat in faktum och fakta i sten, långt efter att känslosvall lagt sig och kalltystnaden sedan länge intagit alla hörn och hyllor av ens insidas skafferi. Precis som tidigare är vi så väldigt olika i en del avseenden men än mer står det klart hur lika vi är. Båda är vi lite mer tjockhudade, båda har vi vänt upp och ner på oss själva, trillat, skrapat knän och händer blodiga men båda verkar vi ha haft envisheten att ställa oss upp och balansera vidare. Att vi är tuffare än vad vi själva tror är sannolikt en underskattning. På en del sätt har vi gjort något av samma resa de senaste 18 månaderna, en svårmodigt emotionell resa full av förändring, alienering och utanförskap. Varsitt spår, hyffsat parallella men till sitt faktiska innehåll ganska olika.

Lika lite som jag är ansvarig för hennes lycka är hon ansvarig för min. Det är mitt mantra som jag upprepar om och om för mig själv när tankarna vandrar mot tunnare is där svartsjukan ruvar under ytan i väntan på att en oförsiktig fot ska trampa igenom den tunna, knakande skorpan. Det är inte längre svartsjukan på att hon har Den jag inte har, det är känslan av att hon nu har Det jag inte har. Det där lilla extra, kalla Det kärlek, eller livskvalitet eller en sjuhelvetes bonus, jag stuntar i vilket.

Det.

"Det kanske inte finns någon för alla ändå!" utbrast hon stilla och tankfullt.Plötsligt.

Det var ungefär då tårarna började trilla.