Det är dags för en ny slags inlägg här på Strykfritt, det är testdags förstår ni. Just nu håller jag på att utvärdera The Metropolitan Opera, inte musiken eller uppträdandena per se utan mer själva huset och hur man ska sitta för att få ut mest njutning för pengarna. Det är ett ganska utdraget projekt eftersom jag vägrar att köpa flera biljetter än en till en och samma föreställning och de inte tillåter att man flyter runt under showen hur som helst. Så, varje testtillfälle tar en dag eller i alla fall ett par, fyra timmar.
Och ett glas champagne tar det också. Champagnen är mycket viktigt för resultatet.
Så här vid operasäsongens avslut har vi lyckats ta oss igenom första testiterationen utan några större åthävor mer än att jag tappat några timmar sömn här och var, här är själva resultatet.
Ovan syns ett schema som beskriver mina tester så här långt och nedan följer mina åsikter, betygsskalan är den klassiska 1 till 5. Håll i hatten, nu.
- Lite till vänster i klänningscirkeln, Jag såg baletten Manon med Knyttet (ja, den här iterationen är något utdragen) och vi satt ganska högt upp och rätt så långt bak men man såg riktigt bra ändå och ja, man kunde höra tasset från tåspetsskorna, något som är ett måste med balett. Mina tester har visat att det är svårt att höra tåspetsskotass vid operaföreställningar. Lurigt. Om jag kommer ihåg rätt gav klänningscirkeln ganska mycket smäll för pengarna, för 60 dollar får man prima ballerina på håll och ganska ofta är det fullt tillräckligt, de skuttar liksom in i ens hjärta på stora avstånd också. Skulle säga att det här är en stark 3:a.
- Här hade vi rört oss in på operasäsongen (baletthoppan Knyttet åkte hem och jag glömde bort att åka själv) och jag körde ett sista minutenbesök på balkongen för att få höra hur Faust och djävulen gör upp. Balkongen är högt upp kan jag säga. Lite för högt upp. Jag vet att jag funderade på huruvida de på klänningscirkeln egentligen behövde så högt i tak för alltså, jag satt alldeles för högt upp och långt bort från scenen. Vill bara säga det. 2 av 5 den här gången.
- Nu börjar vi närma oss ett slags Met-Nirvana, när vi närmar oss den Stora Nivån (Stora Nivån kräver Stora Bokstäver). Jag satt på bakersta raden och betalade 100 dollar för min biljett och jag var synnerligen glad och lycklig hela föreställningen. Jag såg Rigoletto och tyska sopranissan Diana Damrau fick mig att smälta i stolen när hon sjöng Caro Nome så underbart vackert. Jag skyller lite mina höga poäng på henne för den här platsen fick en 4:av mig, generellt sett var det här en perfekt föreställning.
- Vi rör oss neråt, när det var dags för Don Giovanni slog jag till med en partärplats i böjen lite till höger och det var ett hemskt misstag. Det var i en av de där små logerna man kan sitta och spana ner på när man sitter högt upp, de som ser lite lyxiga ut och vet ni? De är inte lyxiga alls. De är trånga och jag som satt på andra raden fick studsa som en liten guttaperkaboll för att se över huvudet på kvinnan framför mig. Hon hade inte ens stort hår. Men, det ska sägas att Peter Mattei gjorde ett riktigt bra jobb, han var alldeles lagom vidrig i sin roll som en sliskig Giovanni och vilken kraft han sjunger med sedan. Jag blev givetvis lite kär och medan Peter får en 5:a av mig får tyvärr stolen bara en 2:a. Jag är ledsen, the Met och hej Peter, du kan få serenera mig vilken dag i veckan som helst.
Nästa projektplats blir på orkesternivå och det kommer initialt få bli med balett ity operasäsongen tar slut nu i veckan. Jag återkommer med fler rapporter. Stand fast.
