I onsdags skuttade jag fram till Trånaren och sa "I feel like tackeling someone". Han log och pekade omedelbart på sin chef, Chris, och sa att honom, honom kan man tackla utan några problem, han gillar't. "Nä", sa jag och "Jo" sas Trånaren. Efter ett par repetitioner blandade Trånaren in sina kollegor som allihopa var rörande överens om att Chris skulle bli jätteglad om jag tacklade honom lite, han gillade att brottas sa de allihopa. Jag sjåpade mig lite fram tills dess att den inte ont anande Chris fick ett telefonsamtal varpå jag kunde smita ut ur lokalen under det att jag lovade att på fredag, då skulle jag minsan tackla honom till nästa vecka. Minst!
Idag var det visst fredag och de har ganska bra minnen de där personliga tränarna. Trånaren håll på att skratta så att han storknade när jag, hängandes i Chris ena ben släpades runt hava gymmet efter en särdeles misslyckad tackling. När jag påpekade att jag inte tänkte släppa honom sa han att hans mamma hade lärt honom att man inte slåss med folk som sminkar sig. Clowner och kvinnfolk, alltså. Och mimare, kanske. Det var som om att hela gymmet stannade upp för att titta på spektaklet och visst blev jag nerbrottad och smått förödmjukad till slut, men på ett bra sätt. Chris lunkade glatt efter Trånaren och mig när vi skulle träna vårt vanliga pass och ville prata om hur vi måste köpa mattor så att vi kan bråka på riktigt och jag skrattade och höll med med hela kroppen. Det är kul att buffas med någon, även om de råkar vara ungefär 50% större än en och ganska farliga. Se själva:
