Osund skepticism

Det är den där tiden på året när tiden på året är nästintill slut och man, vare sig man vill eller inte, börjar fundera lite på vad det är som händer och vad om har hänt på sistone. Jag kommer ihåg den här tiden för ett knappt år sedan: jag var då väldigt skeptisk till hela konceptet med ett nytt år, det då innevarande hade inte varit så värst vänligt mot mig och de mina och jag var inte sugen på att ett nytt, utvilat år, med helt nya obehagligheter, skulle inta min värld. Nu vet jag, precis som alla ni andra, att man kan sparka, skrika, spotta och fräsa bäst man vill, men inte tusan slutar tiden gå för det. Den och det tillhörande livet meandrar sig vidare alldeles envist, ofta hänsynslöst och fullständigt obegripligt, helt utan att den frågar kungen, mig eller dig om lov.

Med detta i åtanke är jag återigen rysligt skeptisk till att det ska bli ett nytt år. Det kommer bli ännu en nyårsafton där jag motvilligt och ruffsigt släpas över tröskeln till en ny, rosig verklighet. Jag som fortfarande inte är klar med att fylla i reklamationshandlingarna för 2006 - ärligt talat har jag inte hittat dem ännu, och tanken på att det ska komma ännu ett nytt ett som kan retas med mig gör mig rueligt trött redan nu.

Jag tyckte verkligen inte om 2005. Det var ett förfärligt år. Ett år med uppbrott, sjukdom, bortgång och misslyckande och samtidigt som jag inte på något sätt trodde att 2006 skulle kunna bli värre oroade jag mig mycket för vad som skulle dyka upp. Vad skulle jag och mina käraste serveras i form av upplevelsemässiga örfilar och emotionella frifallsövningar nu?

Vad fanns kvar?

Jag pratade med en pojke om det här en hel del då för länge sedan, och han lovade att han skulle bära mig på ryggen en bit av 2006 ”första biten tills du ser att det inte är så tokigt”. Det tyckte jag var ett ganska snällt och vänligt erbjudande och jag tackade sålunda ja, och varnade för att jag var ganska tung och svårburen till vardags, lite som ett piano eller en gjutjärnsspis. ”Det är väl ändå upp till mig att bedöma. Det är ju ändå jag som bär”, sa pojken och så blev det bestämt så. Han tappade mig tyvärr, jag måste varit för tung iallafall.

2006 blev ingen höjdare det heller och nu sitter jag här och vrider händerna lite oroligt, för vem vet vad 2007 har att bjuda.

Lepra?

Akut arbetslöshet?

Framfall?

Jag har ju inte ens någon att hjälpa mig att hålla ficklampan för att lysa vägen de första dagarna och förresten, kan någon påminna mig om att köpa nya batterier?

Det är en himla tur att jag önskat mig en pannlampa.