Olde Harbour Inn
När jag tragglade mig ut ur mitt fina, högteknologiska hotell I morse, det där med golfbana, spa, pool och palmer och allt, var jag inte helt övertygad om att jag hade gjort rätt. Jag menar, det där lyxhotellet var inte märkvärt dyrare än mitt lilla egenbokade B’n B i gamla Savannah, och den där korta färjeturen över Savannah River var egentligen inget besvär alls så där när man visste bättre.
Nåväl, jag tog mitt pick och pack, checkade ut, jobbade lite från poolen och lät min dedikerade servitör Ismail leverera mig club soda tills dess att en respektabel eftermiddagstimma inslog. Väl runt två tog jag den lilla färjan till Andra Sidan, hittade mitt nya hotell och blev genast charmerad. Olde Harbour Inn hade inget av den flärd eller förfining som finhotellet hade men det hade själ och hemtamhet. Min förste bell boy eller vad man ska kalla honom, en äldre sydstatsgentleman vid namn Colonel, tog mig och mitt bagage under sina vackert mörka vingar och vips hade jag fått en helt ny kamrat att leka med. Att jag inte förstod mer än 50% av vad som kommer ur hans mun var inte så viktigt, jag var mest charmerad av hans talförhet och glada leende. Dessutom hade han en guldtand, det är ganska häftigt.
Charmen med att bo på ett litet ställe blev uppenbar ganska snabbt, framåt kvällningen serverades det eftermiddagsvin med ost där hela klientelet snällt dök upp. Det var en hyffsat divers skara som pimplade vin, åt trekantsmackor och kex, och språkade loss. Jag bondade lite med ett äldre par, en Chris och en Caroline, från Connecticut och innan jag riktigt visste vad som hade hänt hade jag en middagsdate med dem utifall inget bättre skulle dyka upp för mig. När jag så småningom trillade in på resaturangen vi blivit tipsade om satt de redan i pianobaren och myste och jag måste säga att jag hade det riktigt trevligt med dem. Maten var rysligt god, drinkarna och vinet likaså, framför allt var det skönt att inte behöva trampa hem själv alldeles ensammen genom en okänd stad i natten. Okej, det handlade om 750 meter och det var väl upplyst, men jag led av akut mörkrädsla, bara så att ni vet.
Runt elva snubblade vi hem från pianobaren, tre glada och ganska trötta själar varav en blivit bebjuden på middag bara av farten. Chris vägrade alla mina försök till återbetalning något jag fann en aning pinsamt. Hur mycket ska man tacka när man blir bjuden på middag av ett helt främmande par bara så där? Jag sa tack ungefär tolv gånger. Räcker det, tycker ni?
