Enkel matematik

Jag rekapitulerade förra veckans händelser för Pontus och Linda över lasagne ikväll, allt de missade medan de kajkade runt Karibien på en jättekryssare i en vecka. Så här lät det ungefär:

Åkte på en snöstorm ("Vi hade det så varmt och skönt!"), blev insnöad ("Du skulle se sandstränderna!"), skottade ("Olivia näckade på balkongen."), åkte till kund ("... Sedan åkte vi till en annan strand"), gjorde en okej RIS-demo ("Solnedgångarna var underbara."), en kollega sa upp sig ("Sa vi att det var varmt?"), åkte till kund ("... Sedan åkte vi till en annan ö."), ritade PACS för sagda kund ("... och en annan strand."), blev lite arg ("Jag såg en kollibri!"), såg Caroline af Ugglas komma till Melodifestivalfinal ("Det var underbart!"), bjöd bitterbachelorn på middag ("Maten var fantastisk!"), släppte till lite ("VA!!!!?").

Det var först på slutet där som de två hoppade till lite, historiebeskrivningsvan som man är vet man att hålla på det mest spännande till sist...

Nåja, efter att de skällt på mig för att ha tagit upp värdefull tid med värdelös information fick jag förklara att det inte handlat om regelrätt sex, vad som hände var nog mer som fyra eller fem, lite beroende på definitioner och hur pryd man är. Vilken siffra man än väljer är ingen skada skedd mer än att den stackars bachelorn verkar ha blivit från vettet, det enda han pratar om för stunden är differensen; den där ettan eller tvåan, alltså. När kommer de, ettan och/eller tvåan, undrar han. Samtidigt sitter jag här och suckar, allt jag vill veta är om han tycker att jag har vackra ögon eller om jag är smart eller rolig. Helst både och! Alla tre faktiskt. Jag vill att han ska vilja veta att mina bästa blommor är tulpaner och att jag längtar till picknicksäsongen börjar. Allt pratandet om ett och två är jag less på och hur viktig och underbar den där differensen än är kan jag inte riktigt frammana samma entusiasm. Jag är inte ens nära.