Det är inte ofta man går på pop- eller rockkonsert utan att vara ett riktigt fan, ni vet, en som kan alla texter och har alla skivor och så. Jag testade det igår och det är ganska komiskt att sitta och tjuvkika på folk som lyssnar på sin mest älskade artist; det stoldansas, det sjungs högt och lågt, det klappas, himlas med ögonen och lyser om folk om vartannat. Och så går folk på toaletten.
Hela tiden.
Jämt.
En del kan inte hålla sig alls.
Vi var alltså på Town Hall mitt i Manhattans teaterdistrikt igår för att titta på Ben Folds, en för mig ganska okänd men väldigt lurig människa och tillika sitt eget enmansband. Han spelar piano som Jerry Lee Lewis; med hela kroppen, gärna stående i någon slags attackställning och med vilt stampande fötter. Det är animerat som tusan och ibland låter han lite som Elton John fast med betydligt vassare texter och inte i närheten så galen garderob. Nu senast har han spelat in ett par låtar i samarbete med Nick Hornby, den brittiske författaren ni vet, och hur kan man inte njuta av en blues tillägnad Liam Johnston, stackaren som lyckades göra Sarah Palin's dotter på smällen.
I alla fall. Det var en himla kul konsert att gå på och jag måste nog börja lyssna mer på den här karaktären. Han hade riktigt kul med oss på slutet när han fick alla oss i den 1,500-man starka publiken att sjunga fyrstämmig, experimentell kör för honom. Vi låt riktigt bra om jag fick säga det själv. Om ni har chansen att lyssna på honom ska ni ta den, han är himla kul och ryktet säger att han för det mesta har med sig riktigt underhållande förband också, så även också igår men mer om det en annan dag.
