Observation nummer 8

Idag hittade jag ytterligare bevis på att amerikaner är helt galna:

Jag vet att bilden är lite liten men det var den jag hittade på interwebben, bara att googla "ezekiel bread" själv om man är tillräckligt nyfniken.

Bilden föreställer ett bröd jag snubblade över på Stop'n Shop ikväll. Det är inte vilket bröd som helst. Det är ett religiöst bröd. Det heter Ezekiel 4:9 efter något lämpligt kapitel i Bibeln som handlar om just Ezekiel som tydligen bodde i öknen i över 400 dagar. Han överlevde bland annat med hjälp av det här brödet. Grattis Ezekiel!

Om man forskar lite mera visar det sig att den här Ezekiel hade det ganska jobbigt. Han var en präst som flydde från Jerusalem strax innan det belägrades någon gång på femhundratalet f.Kr. Av någon anledning fick han order av Gud att utföra ett par ganska otrevliga uppgifter, jag tror det är för att representera de plågskaper folket som stannat kvar i Jerusalem måste utså, bland annat var han tvungen att ligga fastbunden på sin ena sida i 390 dagar för att beskriva någon slags synd eller så. Nåväl, i vers nio av den här roliga delen av Bibeln får Ezekiel ett recept på ett bröd som han ska äta medan han utstår allt det här. Brödet är standardmässigt och småosexigt normalt men det intresantaste är att det ska tillagas över en öppen eld av människoavföring, för att verkligen defilera det. Jag tror historien säger att Ezekiel ber snällt och på sina bara knän för att slippa just det där varpå Gud säger "Okej då, du kan få ta kodynga istället". Det tycker jag var snällt.

Nu är det alltså någon galen amerikan som tagit receptet som beskrivs i bibeln och lagat till det för att sälja det till överpris till rätt- och godtrogna landsmän. Förhoppningsvis minus exkrementerna, då, man kan bara hoppas. Givetvis var jag bara tvungen att köpa mig en limpa för att testa spektaklet, jag menar, det är inte varje dag man snubblar över jättekristet bröd i affären så där.

Åminnelse

"You remind me of my daughter"

Kommentaren var riktad till mig och jag tror att det var en komplimang. Uttalandet kom strax efter att personen i fråga förvånat hade tagit till sig att jag tyckte om att slåss på min fritid, han som tyckte jag var en så "delicate flower". Hmm... jag? En delikat blomma?

Jag har alltså varit ute med pojkarna ikväll; ätit tapas, druckit sangria, skvallrat, strategipratat och gjort andra manliga saker. Det var jag och chefen och chefens chef, mina Akransas-pojkar, min italienare och en till. Jag hamnade mellan chefens chef och han som är en till; en äldre man jag alltid har haft lite svårt för, en jag alltid känt att han mästrat mig lite. En typisk farbror som kan allt och som hela tiden förklarar för lilla gumman (mig, alltså) hur saker och ting funkar. Det uppskattar inte lilla gumman så värst mycket.

Ikväll hamnade jag i språkande med den här andre och det visade sig att han kanske inte var så illa ändå. Vi pratade om relationer, om familjer, om syskon, om unga kvinnor i allmänhet och om hans dotter i synnerhet. Han var väldigt stolt över sin dotter, det syntes och hördes tydligt när han beskrev henne; en ung kvinna, ingenjörsstudentska, med åsikter, Hjärna och Hjärta och vad som verkade vara en god portion självständighet. Vi pratade en del om mor/dotter relationer kontra den mellan en pappa och en dotter och så talade vi en del om det här med att vara kvinlig ingenjör i världen idag. Jag måste sagt något bra, jag skyller på sangrian, för vid kvällens slut konstaterade lille farbrorn att han skulle ge dotran min mailadress om hon hade några jobbfunderingar när studietiden började närma sig sitt slut. Det kan ju vara bra att tala med likasinnad, la han till som avslutning.

Observation nummer 7 (tror jag)

De är dubbelt så många som jag är. Minst.

De är säkert dubbelt så lyckliga också.

Fan.

My Personal Stalker

Jag har fått en egen, personlig förföljare. Fint värre! Tänk när man landar efter en lång flygtur, drar igång telefonen och får äran att läsa följande:


This is your personal stalker. Welcome to New York. Vädret här är varmt, 26 grader, med lite moln på himlen. Vi hoppas att du haft en trevlig resa med denna Airbus 330 med SAS. Trevlig vistelse i Förenade Amerikaemiraten!


Det var nästan så att jag började plira efter vem det kunde vara, där i trängseln på flygplatsen. Men, bara nästan.

Skärpning

Tillbaka i riktiga världen med riktigt arbete och riktiga problem och därtill så trött att jag överväger att kräkas. Det blir lätt så när man far över Atlanten, vallar förbi lägenheten och duschen för att köra till jobbet klockan sju på kvällen för att jobba lite. Nu sitter jag här på kontoret och tittar på när en maskin slentriankör w_raid_util så här på kvällskvisten. Imorgon bitti ska den fara någonstans, fråga mig inte var bara, jag orkar inte bry mig riktigt just nu. Jaja, jag kom fram iallafall och då kan man inte gnälla alldeles för mycket.

Nu över till något helt annat, ett erkännande:

Jag har lite dåligt samvete.

Jag känner det som om min lilla dagbok har försummats på sistone. Visst, den sista veckan har det inte blivit mycket skrivet alls, men det är mest för att jag har haft så m å n g a att träffa och så m y c k e t att göra varje dag. Och det är ju bara bra och trevligt. Men i övrigt är det också så att jag har varit lite själlös på sistone, tycker ni inte det? Jag funderar på om det är sommarlättja eller lathet eller tristess som kommit över mig. Förhoppningarna är stora på att det är alternativ ett eller två men absolut inte tre som spökar, under tiden jag analyserar tillståndet lite ytterligare tar jag gärna emot förslag på vad det kan skrivas om. Är det ingen som vill bli min musa?

Och nu över till ytterligare något helt annat, en kul sak:

Jag var på Stor/Liten-unionen! Alltså, på Mias och Lars bröllop. Det var en tokfin tillställning med roliga själar och gott om skratt. Allra bäst och finast var Stor och Liten själva, så klart, se bara här:



Det finns några fler bilder på dem och oss andra här. Här och här har jag även gömt bilder från möhippan för den som vill se hur kul man kan ha det när man har trosor på huvudet.

Tio for lång och gjord av bakelit

Det är jag, det.

"Mår du så bra som du ser ut eller är det bara fasad?" frågade Knickedicklas härom nyssens när vi tog en extrainsatt fika på balkongen. Jag svarade lite tveksamt att, jo, jag mådde väl ganska bra ändå. Lite klurigt är det att cirkla runt folk man inte riktigt vågar möta, att rikta blickar mot hörn som knappt ens finns och använda smala, raka, blåa pelare som kamouflage när man är kurvig och paisleymönstrad. Men, det går. Jag klarar mig riktigt bra, har till och med skickat mail som varit hyffsat professionella och nödvändiga. Det är inte utan att jag är lite stolt över mig själv.

När man anstränger sig så här hårt är det ganska skönt att få gnida sig lite mot nya människor helt utan några konstigheter. Tänk er som så här:

Eller så här:

Eller så här:

Absinta vänner

Idag tror jag jag har gjort mig av med en absint vän. Absint som i absent som i bortflugen, alltså. Han kom liksom tillbaka efter ett smärre, knappt märkbart, uppehåll på 23 år.

Jesper var vänlig nog att slita sig från Malmöfestivalens sus och dus för att en kväll frottera sig med den Abdonska gemenskapen istället. Jag for ner och hämtade honom när han dök upp på stationen; lite försenad, ganska lång och med en stor kram i bakfickan. Vi åt middag, diskuterade minnen (speciellt om hur vi brukade hissa saker upp och ner från mitt fönster, en förfärligt underhållande lek om man är en cirka fyra år gammal) och spelade lite spel innan jag satte tillbaka honom på tåget igen. Fast på andra hållet, vill säga.

Och så fick jag en bra kram till. Det var nästan det bästa.

M < insert danskt ö here > hippa

Hon blev hippad, Mian, men eftersom jag är en elak själ tänkte jag hålla bilderna hemliga för Lars och Mia ett tag till. Hihi! Vi kan väl sammanfatta det så att vi hade det riktigt trevligt och att jag tror att damen i fråga blev ganska nöjd och det är det som räknas. Det och att vi fick fina bilder på'na.

Här kommer den, här kommer den!

The möhippa has started!

Packad igen

Ja, då håller man på att packa igen. Jag tänkte att jag skulle packa lite färre skor den här gången, jag hann ändå inte med att använda allihopa när jag befarde mig förra gången. Iofs hade jag inte all min packning alla dagarna vilket gjorde det svårt att få till klädrotationen ordentligt där i början.

Det satt hårt inne men till slut kom jag iväg från jobbet ikväll, det hann bli ganska sent innan jag blev klar med allt så när jag ringde Pontus runt halv tio för att deklarera mitt planerade hemåkningsförfarande fick jag nästan skäll för att jag inte bett om hjälp. Jag bara frågar, hur ska han och jag motarbeta varandra om han hela tiden hjälper mig så himla snällt? Jag trodde vi hade en överenskomelse om att vi på marknadsavdelningarna ska bygga murar, inte några förbenade broar heller. Hur skulle det se ut? Harmoni och effektivitet är för mesar!

Men, icke förty har jag nu ställt til med ett mindre kaos på kontoret så där lite snyggt dagen innan jag lägger benen på ryggen för att jobba i hemlandet en vecka. Vi ska bygga om i mitt lilla lab och tanken är att allt kaos ska förintas och en ny era av mesig harmoni ska ta över *queue storslagen Sagan-om-ringenesk musik och storslagna bildmontage över Sectra NA's kontorslandskap* så snart detta är gjort. Just nu håller jag dock mest på med det jag gör bäst:

Åbringar mer kaos! *queue tolvtonsmusik eller kanske något från Gorillaz senaste album och bilder på höghus som rivs*

Vi får se hur cheferna hanterar situationen, jag ser med spänning fram emot svaren på det ursäktande och förklarande mail som jag skickade innan jag kastade mig ur huset i Shelton. Jag undrar hur det står till med toleransen för stunden...?

Kroppsdelar. I munnen.

"Are you avoiding me?"

Trånare #2 hade smugit på mig snett underifrån medans jag stod inklämd mellan ett löpband, en papperskorg och TV-apparaten, lite smått slentrianknappandes mellan kanalerna på dumburken.

"Me? No! Yes! Maybe... I don't know...?"

Så löd mitt synnerligen elokventa svar. Sedan fortsatte jag med att välta sex löpband, snubbla på mig själv, sätta igång en mindre tropisk storm och säga konstiga saker. Och rodna förstås.

Som till exempel när han ställde om frågan efter att jag samlat mig lite:

"I feel like you've been avoiding me, no smiles, not saying hi, no eye contact."

"Well, I haven't exactly been avoiding you, per se, mostly I've just been feeling awkward. When I don't put body parts in my mouth I do a very good awkward... Hmm, that didn't come out right now, did it? I mean, as you noticed I'm really good at inserting my foot in my mouth. That was the body part I was thinking of. Really."

"Heh, that was actually a bit awkward."

Perfekt

Alldeles, alldeles utomordentligt, fantabulöst perfekt var det.

Lagom varmt, ingen vind, inte ens fuktigt. Solen gömd bakom lätt dis och lätta fötter på pigga ben. Ett recept för en perfekt springrunda.

Jag är som min chin-up: Ensam men ganska stolt.

...
Kristian says: Nu sitter jag och skriker inombords

Chottlips says: Det vet jag väl. Det hörs hela vägen hit. Förlåt, du får slå mig om du vill. Det gör inget för jag kan göra en riktig chin-up ändå.

Kristian says: Nä, jag tänker bara krama dig ännu hårdare och skiter i om du klarar att göra chin-ups. Fast det är coolt.

Chottlips says: Chin-up. Det är bara en.

Kristian says: Snart två.

Chottlips says: Den är ganska ensam. Men stolt.

Chottlips says: Haha! Jag är som min chin-up: Ensam men ganska stolt.

Kristian says: Äh, så ensam är du inte heller

Chottlips says: Nej, men det var ganska kul ändå.

Kristian says: Ja, det är för att du är rolig. Tänk på mig - Jag har inte ens en chin-up

Chottlips says: Jag ska dedikera min andra chin-up till dig.

Kristian says: Gulligt av dig! En sån kan jag behöva :)
...

*Redigerat lite for the sake of läsbarhet*

Vad gör de på banken efter klockan tre?

Och vad händer egentligen på en tredje date?

Två mycket bra frågor varav jag definitivt sitter inne med svaret på den ena och har ett misstänkt trist svar på den andra, i omvänd, icke inbördes viktig ordning. Vi börjar därmed med det trista:

På banken här i USA gör de ganska mycket efter klockan tre, det är så fiffigt att de till exempel har öppet då. Det betyder att man kan göra allt med en banktjänsteman (eller kvinna om man tycker de är trevligare) efter klockan tre som man kunde göra med dem innan sagda klockslag. Det betyder i praktiken att man kan göra massor med dem; ta ut pengar ur dem, lösa in checkar ur dem, bada dem, äta upp dem eller belåna sig över dem. Tanken svindlar! Det är ruskigt praktiskt. Vad som händer på amerikanska bankkontor efter klockan sex sedan, det vet jag med, för då går alla di små anställda hem och äter middag och badar själva, unt so veiter. Fantastiskt!

Nu över till det lite roligare:

På tredje daten händer det i princip ingenting som man behöver oroa sig över! Ta-dah! Jag är lika immakulat som innan jag for iväg till det norra hörnet av vår lilla stat för en eftermiddag av allmänt skojsande i sällskap med Bachelor #3. Han är ganska rar på ett förfärligt valpigt sätt, den dära, det är människa överallt och lite till. Han spiller liksom över kanterna och ritar utanför strecken med sig själv hela tiden (och nej, Stefan, det betyder inte att han är tjock!). Förstår ni vad jag menar när jag säger att han är lite bullrig? I kroppen, alltså.

Jaja, jag for upp till hans otroligt renoveringsobjektiga hus och fick en tur av härligheten innan vi gav oss ut på vandringstur uppför ett litet berg för att se på utsikten. Det var rasande varmt och soligt så väl nere igen gick vi och stod lite i en bäck för att bli normaltempererade igen. Efter det for vi till en reservoir där man fick paddla och fiska men INTE bada. Om man inte bara råkade trilla i, förstås. Det hände tydligen ganska ofta om jag förstod min värd rätt. Vi hann inte kanota något utan ägnade slutet av eftermiddagen till picknick och filtkontemplering medans solen långsamt segade ner sig bakom trädkronorna i väster. Det var rysligt vackert där uppe.

Sedan for vi hem igen, pratade lite konst (!) innan jag pallrade mig in i Amir igen för att fara hem. Jag vart så full i skratt när jag backade ut att jag höll på att plocka hanses Toyota - efter tre träffar har jag inte ens fått en kram. Är den här gossen blyg eller är han blyg?

Wtf

Fcuk!

Ikväll tar Strykfritt ledigt och dricker orediga GT:sar istället.

Wee!

300

Inte bara en film utan även också ett riktigt bra jubileum.

Vi på Strykfritt fyller trehundra idag. Det är som vanligt jag, lite rött i ett glas och en fullständigt näringsvidrig middagskonkoktion som bildar redaktion och det blir antagligen inte bättre än så här. Det hade kanske behövts en korrekturläsare också vid närmare eftertanke men vad skulle då Kristian ha att märka ord på?

Nåväl. Ett litet grattis mig och ett sanslöst stort grattis till dig som hållit ut så här länge.

Wee!

"Talk dirty to me"

"In swedish!" utbrast Trånaren när jag svor och fräste mig igenom en seria höga upphopp igår kväll.

Tänk vad man gör för att få tiden att gå undan lite fortare. Jag pratade snusk-light med myndig stämma mitt i gymmet och bekände bland annat min allmäna frustration och mina synnerligt syndiga tankar om Trånare #2 utan några som helst problem. Instant fun och alla blev nöjda: min tid gick verkligen fortare och Trånaren blev både fascinerad och ganska till sig av det hela.

"I'm amazed by your tongue... What did you just say?" frågade han nyfiket efter lite magövningar.

"Nu-uh!" svarade jag "For me to know and you to dream about".

Sedan stod vi still en stund och bara tittade på varandra, båda två med stora, lyckliga leenden på läpparna. Delad frustration är tydligen lite mer överlevlig sådan. Tänk, så har jag lärt mig något idag med.

Vad fan!

Här tror man att man nästan är klar med omläsningen av den näst sista Harry Potter boken och att man äntligen snart ska få ta sig an den sista. Äntligen!

Men nej. Jag har visst läst om den näst-näst sista.

Fort-och-fel-Abdon slår till igen.

Hej

Jag tänkte bara säga att jag inte är arg, inte på dig eller någon annan för den delen. Jag vet att tiden stod still där på ICA när vi stötte på varandra, man kunde nästan ta på obehaget, så därvarande var det. Det var ett sådant där möte som mer var ett icke-möte än något annat, om du förstår vad jag menar. Det gick inte att titta mer förbi varandra än vi gjorde.

Du var fin i håret och hade röda byxor på dig.

Jag vet inte vad jag vill säga egentligen, kanske mest att jag inte vill att det ska vara riktigt så illa när vi möts igen, för det kommer vi göra med all säkerhet. Ganska jättesnart, för jag måste snart packa ihop mig och fara österut igen för att träffa alla de jag bryr mig mest om. Och du ska veta att jag bryr mig massor om dig med, det är bara lite komplicerat fortfarande.

Jag är lite komplicerad fortfarande.

Jag skulle så väldigt gärna önska att jag vore lika enkel på insidan som jag för det mesta är på utsidan. Strykfri, så att säga. Skrattfull och glad och lika bottenlöst djup som en vattenpuss.

Lite på tjocken

Ja, så måste man bli gravid också.

Det är ingen ända på kraven för dagens kvinnor! Pontus slank över för ett tag sedan för att höra hur man på ett diskret sätt ska få Lindan till att förstå att de måste registrera sig hos någon lämplig affär för att vi andra ska veta vad de önskar sig till hennes, än så länge, ruskigt hemliga Baby Shower (Hoppas inte du läser det här, Linda). Jag hade givetvis inga bra idéer och när vi båda insåg att vi inte ens hade en aaaaaaning om hur man gör när man registrerar sig, tog jag och surfade till Baby's R Us och letade efter manualen, så smått.

Kan ni tänka er att det är så fiffigt att man faktiskt kan registrera sig på Internet? Det är bara att skapa ett konto och börja bygga en lista, jag vet för jag har testat. Jag har också upptäckt att det är störtsvårt att hitta hur man tar bort kontot när man väl skapat det, vilket är lite kul. Pontus ansåg att det här väldigt tydligt pekade på att det var dags att jag skulle bli på smällen. Eller iallafall lite påsatt. Han är så snäll och omtänksam, han Pontus.

Bara så ni vet ska jag alltså ha barn i November för om man går till Baby's R Us hemsida och söker på en mamma som heter Charlotte Abdon kommer jag finnas där. Som den ganska oförberedda blivande mamma jag är, är det stört omöjlig att förstå vad det är man behöver som alldeles ny i världen. Det verkar vara en härskans massa prylar, vad sägs till exempel om byxor med inbyggda knäskydd för det allra känsligaste av barn eller en tvättlappsvärmare så att man inte behöver torka varma rumpor med kalla tvättlappar.

Det här verkar minst sagt komplicerat, som flickan sa.

>> För er som inte förstår humorn i det här inlägget är jag alltså inte gravid. Jag upprepar: Charlotte är INTE gravid.

My birthday is your birthday

Det är ingen hejd på födelsedagandet här i Miflord nu för tiden, är det inte interkontinentalt finfirande så är det lokalt jehuande i vardande. Idag har jag firat Ponteliten litegranna genom att bjuda in mig själv och några andra välvalda karaktärer till hanses hus med hot om att jag skulle laga mat till honom. Lindan är på resande fot idag och visst vore det väl ändå helt abominabelt att en ganska fin Pontus skulle sitta ensam på sin födelsekväll, så säg?

Vi grillade gris, åt ananassallad, drack whiskey och gjorde en brösttårta i glada kamraters lag ute på verandan. Mina knöliga hälar vittnar om att vi även hade sällskap av en ca tre miljoner mygg, allihopa numera välgödda och utfodrade med just gris, ananassallad, öl och brösttårta. Hoppas de har vett att upskatta allt det goda.

Off to great places

Ett givet semestermål!

Coney Island

Jag har fyllt år lite idag igen.

För länge sedan, i maj, på min riktiga födelsedag begavs jag en fin present som gick ut på ett besök på nöjesfält i trevligt sällskap. Idag blev det av och vi for till Coney Island över eftermiddagen för att titta på folk, åka i livsfarligt gamla berg-och-dalbanor och äta frityrstekta saker. Coney Island ligger på Long Islands södra strand och räknas lite som någon slags lekplats. Det är platsen där varmkorv med bröd uppfanns och där kan man åka i USA:s första berg-och-dalbana, det är smutsigt, färgglatt och vansinnigt häftigt. Fullsmäckat med folk i alla färger och former, som stökar och trängs, ligger på stranden och äter, äter, äter.

Vi valde att åka hit istället för några av de nyare, fina nöjesparkerna eftersom det här är sista sommaren som nöjesfältet i Coney Island kommer finnas tillgängligt. Snart ska det rivas ner och ge plats för något slags innomhusmotsvarighet, efter att ha stått pall i över hundra år. Lite trist är det att en så stor sektion, äkta amerikansk kitch-charm ska opereras bort från världen, jag blev väldigt förtjust i allt det gamla och det bullriga.

Det finns bilder här.

Brådd

Det är vidunderligt varmt här! Idag drogs det till med 35 (jag menar alltså trea - femma) svenska grader här med en lagom luftfuktighet på flera zillioner procent. Eller iallafall 75%, på en höft.

Jag hade tänkt att jag skulle vara ute och odla fräknar på knän och axlar men efter närmare eftertanke och en hel del testande var det bara att inse att utomhus, där kunde man knappt vara. Idag har det sålunda varavats utomhusvarande med innesittning ungefär så här:

• Vakna och prata med syskon på Skype. Äta frukost och kontemplera om det verkligen kan vara så varmt ute som det ser ut. Utforska vädret och inse att ja, precis så jämrans hett är det.
• 30 minuters återhämtning i soffan efter promenad ut med soporna.
• Tänka tanken på att gå ut.
• Duscha.
• Gå ut och sitta på trappen. Måla naglarna (två lager lagom brunt och ett lager sånt där som gör att det inte trillar av så fort). Inse att värmen gör att naglarna torkar snabbare precis ungefär samtidigt som hjärnan håller på att koka i bitar.
• Gå in och vila.
• Sätta på bikinin och ett par shorts. Nu ska här minsann promeneras! Gå de 60 metrarna till vattnet och lägga sig i det. Beundra ångan som stiger runt en. Så småningom ta shorts och sandaler och vada runt ute i vattnet. Flirta med treåringar.
• Ägna 30 minuter åt att ligga på golvet i hallen där det alltid är helt vansinnigt kallt.
• Läsa bok och vänta på att Pappa ska ringa så att jag får höra om han hittat sin fölsepresent. Äta den sista Guldnougaten sedan min senaste Sverigesejour. Det är tydligen aldrig för varmt för Guldnougat. Inse att jag brås på min mor vad gäller chokladen men inte fullt så mycket vad gäller värmetåligheten.
• Prova om baksidan av huset är sittvänligare än framsidan. Inse att det är lika illa överallt.
• Ge fan i fräknarna.
• Duscha.
• Cykla till Pontus och Linda via Spritbutiken. Köpa vin.
• Ligga på golvet hos Pontus och Linda. Flåsa. Få uppmuntrande tillrop från värdparet för att jag lyckades att inte lägga mig på golvet i Spritbutiken. Go me!
• Fundera på att duscha.
• Fara på kalas hos kollega långt bort. Överlämna vin, få mat och läskande drink i utbyte.
• Spela volleyboll till Pontus ser ut som om han ska dö.
• Fara hem.
• Fundera på badtur men istället cykla hem i beckmörkret.
• Sakna min Guldnougat och dricka rosévin.

Ja, vad säger man? En ganska konstig men ändå standardmässig Charlottsk lördag fylld med små detaljer som gör en lycklig; saker som svala golv, sand mellan tårna, fribrottning och små, små människor med stora, blå bollar i famnen.

Jag hoppas verkligen att det här magiskt varma vädret håller i sig länge till. Jag vet att jag klagar lite, men det hade varit fint att få nyttja ett av de finare orden där ute i år: Brittsommar. Eller indiansommar, det är också fint. Jag önskar mig en brittsommar, en riktigt läng en, i år. Kan jag få det i Pappas fölsepresent?

Det kanske inte funkar så...?

Näste man till rakning!

Det går fort när man har roligt och det blir dessutom aldrig roligare än man gör det vilket i sin tur innebär att tiden aldrig går fortare än vad man gör den men jag tycker då tiden går alldeles för fort. Det i sin tur betyder inte att jag vill ha tråkigt, nej, missförstå mig rätt, mest att jag kanske inte får vara med och bestämma hur fort tiden ska gå egentligen.

I vilket fall som helst har vi redan kommit fram till nästa fölsedag, och den är förfärligt fin för den är min Pappas och han fyller jämt! Jag vet att han har rymt till Utlandet i ett par dagar för att slippa alla hurra:ena (både de enfaldiga och de flerfaldiga) men jag tänkte ändå se till att det stämms upp i lite allmäna frifaldiga jubel här på Internet.

Sätt igång allihopa: Jubla för katten!

Jubel ska man ha på sin födelsedag, det ingår i paketet. När man dessutom har tjänstgjort så länge och troget som Fadren ska man ha lite extra; en inte bara lagom stolt Pappa utan även hängiven make, passionerad yrkesman, mer eller mindre förbannad golfare, hundjaktsdeltagare och om man tittar på bilderna här ikring: räddhågsen simmare och hobbyslaktare.

Jag hoppas du får fortsätta med allt det du tycker bäst om i många år till, men först och främst önskar jag att 2007/2008 kommer bli ett riktigt dunderår med vassa skalpeller, några bra golfrundor, sandiga strandpromenixer och ett och annat dopp. Om jag får bestämma vill jag dessutom klämma in ett par resor värda att minnas, hela fötter och en hel del god mat. Och kanske en bra film och några snälla barn också.

Hurra för dig Pappa, ta hand om dig och må riktigt bra idag. Kramar från Utlandet (det andra).

PS. Tack Jesper för de gamla bilderna.

Fortsättning

Efter mycket ångstande och funderande har det nu planerats och ränksmidits helt fantabulöst mycket bland alla de två systrarna Abdon. Vi är officiellt nästan redo för den 2:a augusti.

Bring it on!