Vi satt på en takbar i New York City, mitt i den gassande eftermiddagssolen Knyttet och jag, och pratade om viktiga saker. Viktiga saker, som det där med självbild och självförtroende, till exempel, och kropp och själ och sånt. Mitt i alltihopa sa Knyttet:
- Och Per som tycker att vi är så atletiska!
Varpå jag var halvvägs upp ur mitt sittyg och hojtade
- Vad då patetiska! Vi är inte patetiska!
Och i en hel halv sekund var jag riktigt ilsk, innan Knyttet rättat till min felhörning och jag hunnit tänka efter lite, vill säga. Om jag inte suttit så intrasslad i både min kjol och min stol hade jag nog trillat omkull av pur upprördhet. Det och bubbeldrinkarna, alltså.
Som eftereffekt har jag i helgen letat efter en spetsig tvål, jag tror jag behäver tvätta mina öron lite.
