Det var väder i Chattanooga idag och vi vet ju alla att när det är väder så kan man inte flyga flygplan. Inte alls, kan man det och det innebär att alla som velat ta sig hem inte alls kan göra det. Så, nu sitter man här en extra kväll och efter lite gråt och tandagnisslan och arga ögonbryn gav Delta med sig och fixade in mig här, på Chattanooga Choo Choo, något så fint som ett Historiskt Amerikanskt Hotell.
Det är så roligt, för här i USA betyder historiskt oftast smaklöst och även också i det här fallet. Det är jag och en uppsjö av feta, dåligt klädda turister som imponeras över fantastiska saker som tåg och räls och mer tåg. Man kan sova i tåg, man kan äta i tåg, man kan äta tåg (av choklad) men man kan dock inte åka tåg. Däremot kan man åka golfbil. När jag checkade in, trött och da'n, förklarade den lille hotellpojken att jag skulle behöva få skjuts till mitt rum ity det låg i en annan byggnad "en bra bit bort". Jag frågade hur bra långt borta det andra huset låg och han drog till med en uppskattning på minst en 10-15 minuters promenad i ösregnet där ute. Jag tackade sålunda ja till golfbilsskjutsen och blev raskt upphämtad av en fet säkerhetsvakt som liksom gjorde att hela golfbilen lutade ytterst illavarslande, och två små damer från West Virginia som skulle till samma hus.
Som visade sig ligga 130 meter bort.
Jaja, tänkte jag. Det här med vardagsmotion är ju ändå inte nyttigt så det var ju tur. Sedan åt jag flottstekta räkor och gick och la mig.
