Connecticut Country

Jag tror jag måste erkänna det nu.

Jag lyssnar på countrymusik. Sån med wailande, fioler, dosey-do's, yohoo's och traktorer. Med cowboysare i hattar och stövlar och hästar. På hästar, de är inte i hästarna, det är snuskigt. Jag lyssnar på låtar med Kenny Chesney, en av de hetaste och mest tindrande countrystjärnorna på den patriotiskt klarblå amerikahimlen just nu. Kenny är en tvärhand hög, bär cowboysarparafenalia och är en mästare på att nonchalant tugga på grässtrån. Dessutom kan han säga yee-haw på ett synnerligen manligt sätt, jag blir alldeles till mig i trasorna av det hela, men säg inget till någon.

Det hela började när jag var nere i Arkansas för första gången, ni kanske kommer ihåg den där kvällen jag blev utkörd på en båt mitt i vackraste majvärmen, blev itvingad Bud Light och fick bada naken. Det var då min smygkärlek till Kenny började, när jag sedan hittade en hel radiokanal helt och hållet tillägnad smaklös country var lyckan gjord; bara att toklyssna hela dagarna. Hittils har jag fått höra mästerverk vid namn "From hillbilly heaven to honky-tonk hell", "No shoes, no shirt, no problems" och "She thinks my tractor's sexy".

What's not to like? Exakt, precis ingenting! Så tänkte jag när jag gav en Kenny-CD till Knyttet i julklapp, jag vet bara inte riktigt om hon har vett att uppskatta den till fullo. Som ni märker har jag, å andra sidan, verkligen ingen skam i kroppen, det är så det räcker till alla mina syskon och blir över.

Nu är det så illa att det inte tar slut med Kenny, Kenny är numera bara min lätta drog. Senast idag kom jag på mig själv med att gnola på refrängen på en käck liten sång vid namn "Redneck women", en riktigt läcker sak med strofer som:

Some people look down on me, but I don't give a rip
I'll stand barefooted in my own front yard with a baby on my hip'
cause I'm a redneck woman
I ain't no high class broad
I'm just a product of my raising
I say, 'hey ya'll' and 'yee-haw'

och

Victoria's Secret, well their stuff's real nice
But I can buy the same damn thing on a Wal-Mart shelf half price
And still look sexy, just as sexy as those models on TV

Vad kan man säga? Mer an Yee-haw!, alltså? Det är kanske dags att ta sig en tur till Sverige och normalisera sig lite?

PS. Rimmen handlade alltså om en amerikansk fotboll och en Kenny-CD. Bara så ni vet.

Snälla barn

Årets julklappar var ganska roliga att köpa och i många fall väldigt roliga att rimma på, möjligheterna är stora när man passar på att ge bort saker hör kontinenten till. I år blev det i princip idel amerikana med andra ord, inte bara dåliga saker även om en del är av ganska tvivelaktig och låg smak.

Vad tror ni det här kan vara? (ja, jag vet att introt är stulen, men det erkänner jag glatt)

När man hör en klar,
jättelik fanfar,

som inte alls är kort,
ja då vet man strax,
att det blivit dags

för en jäkla massa sport,
ja de blir fotboll och hockey och curling och bandy och golf och stav och häck,
bara sport, bara sport, bara massor utav sport!

Galenskaparna rimmar bra men glömmer en viktig sport
En våldsamt galen inte helt banal en och amerikansk sort
Att bollen är rund är en sanning med modifikation
Varför anamma likformighet när man kan ha en boll med distortion?
Man tager vad man haver, sa väl sportens grundare
Som Kajsa Warg på sin tid, fast det hade vart bättre med något rundare.
Reglerna är många och långa
Lite som bollen är svår att fånga
Skaderisken hög som Rockefeller Center
Man tacklas och manglar friskt sina opponenter
En omåtligt populär sport här i väster
Testa den själv, kanske på en av dina fester.

Eller det här? (Nödrim är viktiga och ska uppmuntras)

Det finns olika slags musik
Den ena sorten ej den andra lik
En del är klassisk och ny
Och kan betraktas som fin.
Den kan generera huvudbry
Men gör sig bra med ost och vin.

Rock ’n roll är en annan sort
Vanlig att kombinera med sport
Och öl, en eller kanske flera.
Rytmerna kan få höfter att gyrera.

En rökig lokal kan passa för jazz.
Vackra kvinnor med glittrigast stass.
Mustiga toner med solande sax
Volymen och tempot uppe på max.

På skivan du får är det inget av ovan
Nej, stilen på just den här gåvan
Är lite mer speciell
Nej, det är inte Jaques Brel.
Heller.
Typen av musik kan betraktas som lantlig
Ibland alldeles säkert alldeles offantlig
t.
Dålig och smaklös så det förslår.
Jag hoppas du förlåter och förstår
Skämtet.

Gissa på lite nu, imorgon kommer svaren och dessutom ett pinsamt erkännande från lilla mig. Hur det hänger ihop med det här inlägget får ni se.

Det bästa. Del 2.

- Why is it that I never, ever seem to succeed at anything, Jaime?

- That's not true, Charlotte. You succeed at life!

Och sedan skrattade vi så vi grät ity sarkasm verkligen är en underbar sak.