Idag fortsatte husletarövningen med nya, fräscha trupper i form av Pontus och Linda. Först for vi ner för att titta på den lägenheten som jag föll lite lätt för i fredags och den var fortfarande himla fin, jag blev faktiskt bara än mer glad i den vid andra titten. Framför allt har jag insett att jag har gruvligt svårt för heltäckningsmattor, vilket gör att en lägenhet som är helt golvluddsfri genast får ett stort försprång. Den lägenheten fick dessutom med beröm godkänt av hela mitt entourage som framför allt uppskattade att jag skulle bo på stappelavstånd från dem och nära den bästa biten med strand som Milford har att uppbåda. Området är himla mysigt och när man rör sig genom huvudstråket får jag känsla av att man är i samma lilla, idylliska by som filmen (eller boken) Hajen utspelar sig i. Det blev mycket "dum-dum-dum-dum-dum-dum" (Det där är alltså jag som sjunger attacktemat från filmen, om ni inte förstod det) i bilen när vi körde omkring där idag. Victoria var snabb att rätta mig och förklara att Hajen-filmen minsann utspelar sig i Massachusetts och inte i fredliga lilla Connecticut och framför allt inte i genomtrevliga Milford. Så det så.
Annars var vi och besåg följande:
- Otroligt charmig och excentrisk lägenhet i en villa som låg mitt på stranden i ett trevligt område. Si sådär en fem rum och kök, det var svårt att räkna för det fanns så många små konstiga skrymslen och vrår, där ett av rummen hade en magnifik utsikt över havet och stranden. Dessutom fanns det inte en heltäckningsmatta så långt ögat unde nå. Köket var helt förfärligt fult, badrummet fint och själva lägenheten måste ha varit mer än hundra kvadratmeter stor. Det fanns en oinredd takvåning med lite extra udda rum där man nog kunnat förvara hela mitt möblemang utan problem. Tyvärr föll den på att man antagligen inte skulle kunna få in stora delar av mina möbler i stora delar av lägenheten, eftersom en del av dörrkarmarna och hallarna var helt vansinnigt smala. Fast, jag blev lite till mig av den, det måste jag tillstå.
- Ett ocharmigt tvåplans kedjehus i ett ganska trist bostadsområde. Det här tog dock poäng då det hade en okej uteplats, en pool som ingick i området, en öppen spis och garage. Dock var det inget jag föll för alls. Det var idel heltäckningsmattor och cremefärgat, inte alls min stil, den öppna spisen till trots.
- En förfärlig lägenhet i ett trist område där jag skulle dela villa med en sur gubbe. Den gick fetbort, där satte Linda ner foten och förbjöd mig från att bo på en gång.
- Ett radhus i West Haven, en annan sådan där sömnig, välhållen småstad ungefär fem minuters bilresa från Milford. Ett väldigt fint hus i tre plan med trägolv och toppenkök och intilliggande, kitchig gnome park som grannen hade byggt. Men, det var helt enkelt alldeles för stort för bara lilla mig, jag tror jag skulle känna mig väldigt liten och ensam i ett helt hus med bara jag och mig själv. Victoria lovade i och för sig att hon utan problem skulle kunna hitta mig en bra karl att ha i källaren, men jag vet inte jag.
- En fristående villa, även den i West Haven. Den föll liksom på att den var ett dödsbo. Vet ni hur spöklikt och obehagligt det är att gå och titta på ett hus där allt som förre hyresgästen ägde och hade var kvar och bara stod där? Att gå ner i källaren i det här övergivna, ganska sorgsna men väldigt fina huset, gav mig kalla kårar på ryggen. Huset var, förutom att det genomsyrades av tragisk och bråd död, jättefint. Havsutsikt, trädgård, garage och jacuzzi. Fast, jag skulle aldrig orka med ett hus, speciellt inte om jag skulle gå runt och inbilla mig att det spökade i det. Utmattande är bara förnamnet.
När allt tittande var klart funderade jag i säkert fem minuter och insåg att jag nog helst ville ha den fina lilla lägenheten vi tittat på först ändå, och eftersom jag imorgon drar till Boston för att heppa lite på en demo ett par dagar så ville jag inte riskera att någon annan skulle sno den före mig. Alas, har jag och Victoria nu lämnat in ett anbud på den och förhoppningsvis ska mitt utlänningsskap inte ställa till med några problem för mig. Jag har en känsla av att den lägenheten och jag kan bli riktigt bra kompisar ett tag framöver.
