Man kan tycka att det är ett problem när man, lagom till en konsert med en artist, inser att man verkligen, verkligen, verkligen inte tycker om deras senaste album. Under den senaste veckan har jag och Bacheloren studiöst lyssnat på Norah Jones senaste album och i bilen på väg till själva evenmanget tryckte antingen han eller jag på stoppknappen och sa:

- I actually don't like this.

- Me neither!

Och sedan listade vi en massa skäl till vad som var fel; det var poppigheten och plastigheten och det repetitiva och en hög med andra saker som dök upp, det ena efter det andra. Och ju närmare vi kom Foxwoods Casino där hon skulle spela, desto mindre sugna blev vi på Norah över huvud taget. Det var inte bra alls.

Så slog klockan åtta och en liten Norah trippade in på scenen, iklädd blå kortkort klänning, knallrosa pumps som 80-talet vid upprepade tillfällen ringde och efterlyste och en alldeles för stor, röd elgitarr. Jag och Bacheloren skakde på huvudet och frågade oss var den där lilla, timida flyghåriga tjejen tagit vägen och var i helsefyr hennes flygel tagit vägen! Det var helt enkelt hiskeligt fel.

Men, så började de spela och vet ni? Trots den nya, poppiga imagen, bristen på stort piano och mellansnacksbegåvning så gillar vi numera det nya albumet. Det är bra underligt var lite liveupplelvelser kan göra med en.